Det är idag långt ifrån lika självklart att tala om ”klassisk bildning” som för etthundra, femtio eller till och med för trettio år sedan. Betydande sociala förändringar i samhället och en bredare acceptans för olikartade kulturella manifestationer i en alltmer globaliserad värld har inneburit ökad konkurrens för de antika grekiska och romerska litteraturskatterna. Medan de klassiska författarna tidigare var vanliga referenspunkter i det intellektuella samtalet måste storheter som Homeros, Sofokles och Vergilius idag på egna meriter tillkämpa sig en plats på den litterära marknaden. Även om litteratur på grekiska och latin inte längre har samma position bör man emellertid inte glömma den imponerande mängd av litterära och filologiska studier i dessa ämnen som i våra dagar trots allt produceras. Därutöver vittnar ett rikt utbud av nyutgåvor, filmer, populärvetenskapliga verk, översättningar och teateruppsättningar om den antika periodens fortsatta, om än allt svagare, attraktionskraft.

Det antika Greklands kultur, filosofi och levnadssätt har varit – och är – en källa till beundran och inspiration. Det är även ett slags spegel i vilken vi kan betrakta oss själva genom att jämföra oss med grekerna. En sådan jämförelse är desto mer spännande och produktiv eftersom grekerna på en och samma gång naturligtvis var mycket lika oss, samtidigt som deras kynne och attityder i vissa avseende – exempelvis vad gäller synen på sexuella och religiösa företeelser – antingen är okända för oss i deras detaljer, eller uppenbarligen annorlunda. En pågående dialog med det antika arvet förs med framgång på det internationella planet av antikvetare och intellektuella som Simon Goldhill, Mary Beard, Martha Nussbaum, James Davidson och Bettany Hughes. Bland svenska namn under senare år kan kanske i första rummet Jesper Svenbro, Eva-Carin Gerö, Jan Stolpe och Sture Linnér nämnas.

En författare som genom seklerna talar till oss ”fullkomlig som Sofokles och förvånansvärd som Homeros”, för att citera Friedrich Schlegel, är Sapfo.

Sapfo är säkerligen den författare vars berömmelse idag vilar på minst text. Under antiken samlades hennes diktning i nio band, men det mesta av hennes produktion har förstörts genom slarv, brand eller kanske därför att den efterantika världen helt enkelt fann innehållet i hennes dikter alltför anstötligt. Vad som fram till 2004 fanns att läsa var endast en hel dikt, ett par andra dikter i mindre fullständigt skick, brottstycken innehållandes ett antal rader samt en stor mängd fristående meningar och ord, många i bokstavlig betydelse utrivna ur sitt sammanhang. År 2004 utökades antalet hela dikter då en, tidigare bara till vissa delar känd, dikt återfanns i Köln universitetets samlingar av papyrus. Vissa diktfragment kan uppfattas som mindre sönderdelade än vad de egentligen är när de läses i översättning som inte markerar saknade delar i dikterna. En dylik layout – som i den annars utmärkta svenska utgåva som 2001 gavs ut av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson – skapar ibland en illusorisk enhet för en nutida läsare som är van vid den moderna diktningens minimalistiska uttryckssätt och uppbrutna syntax.

Om den verkliga Sapfo vet vi mycket litet, och det mesta som vi tror oss veta om henne baseras på mer eller mindre sannolika tolkningar av hennes bevarade diktning, eller vad senare antika källor har att berätta. Med någorlunda visshet kan vi säga att hon levde ungefär mellan 630 och 570 f Kr. Hon hade sin hemvist på Lesbos där diktaren Alkaios var en av hennes samtida, liksom tyrannen Pittakos – en av antikens sju vise. I likhet med Alkaios tillhörde hon en av de adliga familjer som i slutet av 600-talet tvingades fly från Lesbos efter ett misslyckat upprorsförsök. Sapfo begav sig därför, tror man, till Sicilien, antingen som dotter i sin familj eller som hustru till sin man. Hon verkar ha börjat dikta först efter återkomsten till staden Mytilene. En av de mest kända episoderna i efterdiktningen om Sapfo är hennes påstådda förälskelse i den sköne färjkarlen Faon och hur hon i förtvivlan över att se sin kärlek obesvarad kastade sig ned i havet från en klippa på ön Leukas (idag Leukadha).

Sapfo var känd och beundrad redan i antik tid. Platon hyllade henne som den tionde musan. Aristoteles, å sin sida, nämner i Retoriken att hon hedrades av invånarna i Mytilene, dock med tillägget ”trots att hon var kvinna”. De lärde i Alexandria räknade henne som en av de nio främsta diktarna. Hennes bild förekom på mynt, och det berättas att en staty av henne restes i Syrakusas rådssal. Hennes kändisskap illustreras inte minst av det faktum att den atenska komedin tar upp henne till behandling. Åtminstone sex eller sju sådana komedier är kända till namnet.

Djupet och attraktionskraften i Sapfos diktning i kombination med alla de frågetecken som omgärdar hennes texter har bidragit till att göra henne användbar för många syften. Avståndet i tiden har aldrig varit avskräckande. Inte bara hennes diktning utan även själva dikterskan har engagerat uttolkare och varit föremål för olikartade och ofta starkt motstridiga uppfattningar – inte minst har hennes hetero- eller homosexualitet diskuterats. Antikkännaren och översättaren Emil Zilliacus hade säkerligen rätt när han i en bok om grekisk lyrik från 1945 menade att Sapfos ”eftermäle omfattar hela den tänkbara skalan: hetär och helgon, tragisk skepnad, lustspelsfigur, melodramgestalt”. Redan under medeltiden, då antalet texter att stödja sig på var ytterst få, blev hon ett intressant namn att referera till, och hon kunde då representera ”den lärda kvinnan”, så exempelvis hos Giovanni Boccaccio och Christine de Pisan. Den välkända franska skaldinnan Louise Labé tog på 1500-talet henne som modell.

Sapfos renommé gjorde hennes namn till ett epitet för kvinnliga författare, från svensk horisont tänker man kanske på ”den svenska Sapfo” – 1700-talsdikterskan Hedvig Charlotta Nordenflycht. I mera modern tid förtjänar Renée Vivien ett särskilt omnämnande. Hon är den främsta representanten för det som har kallats ”Sapho 1900”, det stora antalet kvinnliga författare och personligheter som i Paris åren runt 1900 öppet skrev om samt mer eller mindre tydligt affischerade ett erotiskt intresse för det egna könet. Ett av de mer uppmärksammade, och mindre lyckade, exemplen på tradering av Sapfobilden från senare tid är Erica Jongs ofullgångna och romantiserande roman Sappho’s Leap från 2003. Litterärt mer intressant är då Lawrence Durrells versdrama Sappho, skriven 1950. Ett innovativt exempel från musikens värld är Esa-Pekka Salonens suggestiva tonsättning Five Images after Sappho.

Den bild av Sapfo som säkerligen har haft störst genomslagskraft under 1900-talet är den som gjorde henne till ett slags lärarinna i en krets av flickor som hon förberedde för det äktenskapliga livet. Eftersom Sapfo nämner ”konkurrenter” för vilkas skull några kvinnor i hennes egen krets övergav henne, har det tolkats som en indikation på förekomsten av dylika ”skolor” i vilka unga kvinnor under en viss tid vistades för att tillägna sig kunskaper i sång, dans och husliga göromål. Många sådana och liknande ofta upprepade antaganden har emellertid svagt eller inget stöd alls i vad som faktiskt står i de bevarade texterna. Med Holt N Parker kan man konstatera att Sapfo ingenstans talar om en skola, elever eller undervisning. Mycket intresse har naturligtvis koncentrerats till frågan om karaktären på relationen mellan Sapfo och de andra kvinnorna (vanligtvis antagna som yngre och därför ofta betecknade som ”flickor”), och huruvida den kan beskrivas som en erotisk eller pedagogisk (eller kanske erotisk-pedagogisk) relation, alternativt som ”en kvinnlig motkultur” till männens solidaritet och umgänge såsom de kom till uttryck i krigsgärningar och vid gästabud. Även i denna fråga är spekulationer och gissningar legio. Det är värt att påpeka att Sapfo i den klassiska och hellenistiska världen inte, såvitt vi vet, hade något rykte, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse, om en viss sexuell läggning. Av Aristofanes komedier framgår att ”lesbisk” är ett adjektiv som bär på sexuella – men inte homosexuella – konnotationer.

För att kunna läsa Sapfodikterna med behållning behövs dock inte en mera exakt kontextuell kunskap. Så mycket av vad Sapfo skriver är lätt att förstå och ta till sig, även om lösryckta ord och meningar kan uppfattas som frustrerande otydliga, berövade som de är ett större sammanhang.

Det kanske mest slående draget ”på mikronivå” i diktningen är de sensuellt framlyfta detaljerna från vardag och fest. Det sparsmakade – eller det som Aldous Huxley i en kommentar till en Sapfodikt karaktäriserade som multum in parvo (mycket i litet) – skänker en hög grad av densitet åt texterna. Till det egenartade i hennes framställningskonst bidrar inte minst alla de pregnant återgivna sinnesförnimmelserna – det doftar av rökelser, parfym och blommor, vatten hörs porla, kastanjetter ljuder, vinden fläktar, rörelser är gracila. ”Jag älskar prakt”, skriver hon och observerar med gillande konstfärdiga utsmyckningar, guldfotade bägare och eleganta klädnader. Hon uppskattar ett par ”mångfärgade sandaler” av ”utsökt lydiskt hantverk”, kommenterar att purpurfärgade huvuddukar är kostbara och vill ge ”ett brokigt hårband från Sardis” i present. Eftersom tingens innebörd fördjupas när vi kommer i beröring med dem kan Sapfo berätta om hur hon gläder sig när hon tänker på att väninnan Gongylas klänning ”hetsade upp” Abanthis, en annan kvinnlig bekant. Sapfos uppmärksammande av tingen innebär ett levandegörande av omgivningen som påminner om hur föremål som vi får i vår ägo blir vackrare ”därför att vi börjar älska dem”, som Susan Sontag skriver i sin dagbok.

Sapfos skönhetsdyrkan manifesterar sig inte minst i de många beskrivningarna av kvinnors kroppar och rörelser. Ett påpekande som att Mnasidika ”har vackrare figur än fina Gyrinno” ska kanske ses mot bakgrund av de skönhetstävlingar på Lesbos som Alkaios berättar om. Adjektiv som ”vacker”, ”ljuvlig”, ”mjuk” eller liknande är överhuvudtaget återkommande för att beskriva kroppar eller kroppsdelar. En flicka som Sapfo ser plocka blommor är till och med ”väldigt mjuk”. Skönhetsdyrkan är desto mer övertygande eftersom den framträder som ett självklart imperativ, så till exempel i följande korta text: ”Stå, som en vän, mitt emot mig/ och sträck ut skönheten i dina ögon” (uppmaningen gäller kanske en man och ordet vän kan alternativt läsas som ”min älskade”). I ett fragment, som bara består av ett enda ord, är det till och med tal om en ”sminkväska”.

Sapfo kallar andra kvinnor omväxlande för korai, paides, parthenoi och hetairai (ungefär flickor, barn, jungfrur och väninnor). Vid sidan av sådana aktiviteter som sång, dans och kransbindning är det inte alltid klart hur redogörelser för intimitet ska tolkas. Umgänget mellan Sapfo och hennes väninnor ansluter sig på ett naturligt sätt till den känslighet och det välbehag som utmärker närheten till ting och klädnader. Det elitistiska perspektivet förblir den naturliga värdebasen, vilket exempelvis illustreras när Sapfo kritiserar en väninna som intresserar sig för en flicka utanför deras krets med orden: ”Vem är denna bondflicka som förtrollar ditt förstånd/klädd i bondklänning?”

Den upphöjda och estetiserande hållningen i Sapfos diktning kan kanske bäst karakteriseras som ett slags aristokratisk hedonism. Den behagfulla tillvarons modaliteter är harmoni och stillhet, och det kontemplativa lugnet kan få en att tänka på en målning av vår moderne konstnär Einar Jolin. Baudelaires längtan i dikten ”L’invitation au voyage” till ett tillstånd av skönhet och luxe, calme et volupté är hos Sapfo redan uppfylld. Här är allt skönt, rogivande och ofta förföriskt enkelt. Sapfo påminner en väninna om deras tid tillsammans på följande sätt:

och runt din mjuka hals har duhängt många girlander som duflätat samman utav blommor,

och rikligt med väldoftande olja, passande för en drottning,smorde du dig med […]

och i en mjuk bäddljuvlig […]tillfredsställde du din åtrå

Till skillnad från Baudelaires förflyttning till ett drömt annorstädes, är Sapfos diktning inte en inbjudan till att resa bort men väl ett löfte om njutning här och nu, det är därför som hon i det fragment som brukar få nummer två i moderna utgåvor kan vända sig till Kypris (Afrodite) med uppmaningen att gudinnan ska hälla ”behagfullt i gyllene bägare en nektar blandad med fest”.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Denna bild av en stilla och erotiskt präglad tillvaro representerar visserligen, som vi har sett, både ett ideal och ett sätt att leva, men idealet hotas när diktarjagets känslor inte besvaras. Vid sidan av det rofulla och sensuellt behagliga präglas den sapfiska diktningen av smärtsamt upplevd längtan och lust. En kris utlöses när vägen till tillfredsställelse blockeras, antingen genom att den älskade flyttar bort från Lesbos, vänder sig till en annan kvinna (eller man) eller uppträder avvisande. Kärleken är en betvingande och kompromisslös kraft som Sapfo kan beklaga men som hon, och andra, måste underkasta sig. I ett fragment skakar Eros hennes hjärta ”liksom vinden attackerar ekarna på berget”; och i ett annat svalkas hjärtat som ”brann av begär” först när hon på nytt får återse den efterlängtade. Vi vet inte om det är Sapfo själv eller den kvinna som hon är ledsen över att behöva lämna som i en dikt utbrister: ”Jag önskar uppriktigt att jag vore död”. I en isolerad mening, för att ta ytterligare ett exempel, klagar en flicka att hon inte längre kan arbeta med väven, eftersom Afrodite ”låtit åtrån till en yngling” övermanna henne.

Av de bevarade texterna framgår – åtminstone tycks det vara en rimlig hypotes – att Sapfo av en eller anledning ”förlorade” flickor till exempelvis de i texterna och sentida kommentarer namngivna Gorgo och Andromeda. Kanske är det en sådan situation som är bakgrunden till den första dikten (fragment 1). I denna vänder sig Sapfo direkt till Afrodite och ber i ett mycket personligt tilltal kärleksgudinnan att undsätta henne. Afrodite verkar smått road över att Sapfo nu, liksom uppenbarligen i tidigare fall, kallar på henne för att med hjälp av gudinnans makt fånga eller behålla en kär väninna (enligt den traditionella tolkningen – och översättningen här nedan, medan texten faktiskt inte säger om det är fråga om en man eller kvinna). Afrodites erbjudande är generöst: ”Flyr hon för dig, ska hon snart förfölja. / Och hon ska ge, om hon avböjer gåvor. / Älskar hon inte, gör hon det snart, också / mot sin vilja.”

En liknande besvärlighet kommer kanske till uttryck i det svårt förstörda fragmentet nr 60, i vilket det först är tal om att någon, oklart vem (kanske Afrodite), ska uppfylla en ”önskning”. Därefter fortsätter texten med orden ”enligt mitt hjärta” och, med oklar syftning, ”allt du begär …/att kämpa mot mig (eller: ”med mig”) …/ att ge efter för den vällustiga”.

Det mest kända uttrycket för trånad och frustration i Sapfos bevarade œuvre är fragment 31, det som inleds med orden ”Gudars like synes den mannen vara som får sitta mitt emot dig”. I fragmentet beskrivs med grafisk precision hur diktarjaget på ett fysiskt omtumlande sätt bevittnar hur en beundrad kvinna samtalar med en i övrigt, åtminstone för oss, okänd man. Det är visserligen Sapfos känslor och upplevelser som står i förgrunden, men dikten handlar indirekt om kvinnan i diktens första del, även om vi inte får veta mer om henne än att rösten är ljuv och skrattet underbart. I stark kontrast till den närmast idylliskt lugna scenen mellan mannen och kvinnan framstår Sapfos dramatiska beskrivning av sina reaktioner: bara hon ser på kvinnan ”en stund” förlorar hon talet och synen, hon ryser (”genast löper en fin eld under min hud”), svettas och skälver. Den plåga som bemäktigar sig henne har ibland uppfattats på ett mycket konkret sätt och funnit sin väg in i äldre tiders medicinhandböcker som symtom på ett av kärlek förorsakat sjukdomstillstånd. Fragmentet har tolkats och omtolkats genom seklerna och antalet översättningar är oräkneliga – bara på franska finns över hundra olika dokumenterade. Omarbetningar, som Catullus ille mi par esse deo videtur, är vanliga. Det är som om en förståelse av Sapfo måste passera genom denna dikt. Den franske uttolkaren David Bouvier menar att hela Västerlandets syn på sexualitet kan sammanfattas genom ett studium av receptionen av denna dikt –från antiken till våra dagar.

Diskussionen om denna och andra dikter är – trots många århundradens forskning och tolkningsförsök – knappast avslutad. Nya läsare och läsarter kommer ständigt till. I en skrift av Stobaios kan man läsa berättelsen om den atenska statsmannen Solon som när han hörde en dikt av Sapfo framsjungas vid ett symposium bad sångaren att lära honom den. När han tillfrågades om orsaken svarade han ”Så att jag kan lära mig den och dö”. Ett uttalande lika tidlöst som Sapfos diktning.