Den amerikanska kulturen är så stor att även dess särlingar, udda och marginella blir stora. Det finns så gott om plats att det räcker även för det som inte får plats.

Och då tänker jag egentligen inte på den assimilerande kraft som verkar med tidens rätt och ser till att populärkulturen genom filmatiseringar upplåter en central plats åt modersbundna enstöringar och genuina outsider som Edgar Allan Poe och H P Lovecraft. Utan snarare på att det i själva föreställningen om storstäder som New York och Chicago finns ett inbyggt utrymme för avvikare. Utan enslingar ingen massa. Gestalter som Moondog, avantgardekompositören som gärna uppträdde på New Yorks gator iförd vikingahjälm, assemblagekonstnären Joseph Cornell med sina lådor eller grafomanen Henry Darger blir världsberömda utan att populariseras, som genuint amerikanska fenomen: man bör minnas att det var dit våra förfäder åkte när de var oense med prästen om hur Bibeln skulle tolkas.

Till dessa outsider hör definitivt Edward Gorey (1925–2000), som levde ett av dessa spektakulärt underliga liv som bara tycks möjliga i en överflödskultur. Gorey uppträdde i helskägg, fotsid päls, vita gymnastikskor samt shorts. Gorey försörjde sig som illustratör. Han använde inkomsterna till att se på balett – en säsong såg han trettionio föreställningar av Nötknäpparen – och till idogt boksamlande, katter samt sitt eget bokförlag Fantod Press, där han gav ut sina märkliga illustrerade minimalistiska romaner. Med sin raffinerade tecknarstil, gotiska New England-miljöer med ödsligt belägna kråkslott som känns igen från otaliga filmer – Familjen Addams fast utan studioskratt – och djupt morbida tematik placerade Gorey in sig i samma kategori författare som Lewis Carroll eller Ivar Arosenius: barnböcker för vuxna. Vid en första anblick är allting stillsamt, skötsamt, tyst: men lugnet döljer galenskap, besatthet och drastiska dråp, som inte blir mindre uppseendeväckande av att de skildras i ett närmast skämtsamt tonfall, som om alltsammans egentligen var ett enda stort skämt, en absurd humor inte utan släktskap med Monty Python. Gorey blev snabbt en kultförfattare, hans böcker blev samlarobjekt. Med sitt infernaliskt säkra spårsinne för allt som doftade svavel gav Bo Cavefors på sin tid ut honom. Magnus Hedlund, en författare som på samma Buster Keaton-maner vägrar att dra på mungipan och avslöja att han skämtar, hör till hans svenska beundrare.

Kult brukar betyda ”en liten men hängiven beundrarskara”, vilket väl är vad Gorey hittills haft, åtminstone i vårt land. I resten av världen har hans estetik triumferat genom andra utövare. Det torra tonfallet, miljöerna och den morbida tematiken med dysfunktionella familjer och döden som en form av yttersta skämt har nått ut över världen genom Gareth P Jones böcker (Tvillingarna Thornthwaites testamente, Familjen Considines förbannelse), Lemony Snickets böcker om syskonen Baudelaire, genom Neil Gaimans böcker och Tim Burtons filmer.

Nu har Sanatorium förlag gett ut en samling med inte mindre än åtta av Goreys böcker, De förryckta kusinerna och andra historier, i översättning av Erik Andersson och med ett efterord av Jonas Ellerström, som engagerat och kunnigt argumenterar för att Goreys excentricitet i själva verket var ett skydd. Genom att överdriva sina avvikande sidor så skyddade han dem i själva verket – en strategi som fungerar i den amerikanska kulturen, med sin respekt för överdriften och den hårt renodlade personligheten. Frågan är hur väl den skulle fungera här. Ellerström vill även leda i bevis att också det våldsamma och drastiska i Goreys berättelser är en skyddsmekanism: ”Det försvar Gorey uppbådar mot dödsskräck och oroskänslor, hur vaga och föga motiverade de än kan vara, är att blåsa upp dem till orimliga proportioner och kanske därigenom befria sig från rädsla och tvångstankar. Det hjälper att fästa fantasier på papper, att objektivera dem.”

När man läser detta faller inte bara Edward Goreys återkomst utan stora delar av den samtida populärkulturen– med för mig obegripliga fenomen som death metal och ”roliga” skräckfilmer, fenomen som också har amerikanskt ursprung, slår det mig – på plats: om vi inte kan besegra döden, så kan vi åtminstone göra honom till ett samlarobjekt och ställa in honom på hyllan.