”Aron pekade på sitt glas: ’Om du är fenomenolog, förstår du lille kamrat, så talar du om filosofi när du talar om den här cocktailen!’ Sartre blev så tagen av detta att han nära nog bleknade: detta var ju precis vad han i flera år hade önskat sig – att tala om vanliga och påtagliga saker, och att det var filosofi.”

Aron hade hämtat sina lärdomar från Tyskland, där han hade varit stipendiat och studerat Husserl. Sartre köpte sedan på boulevard Saint-Michel Lévinas bok om Husserl och hade så brått att ta reda på vad som stod i den att han inte ens gav sig tid att sprätta upp sidorna.

Den laddade ankedoten från Simone de Beauvoirs memoarer bildar utgångspunkten för Sarah Bakewells nya bok At the Existentialist Café. Här berättas med inlevelse och lätt handlag alla de välkända berättelserna om Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, Albert Camus, Maurice Merleau-Ponty, Raymond Aron och otaliga andra.

När man blickar in genom existentialismens fönster framhåller författarinnan, är det första man ser en livlig kaféscen. Man hör klirrandet av glas, mumlandet från konversation, kyparna som glider mellan borden. Vid ett bord sitter en undersätsig, glosögd man och en elegant kvinna i turban, båda rökande, omgivna av vänner. Människor kommer och går…

Det är kvinnan i turban som har skapat bilden genom sina livfulla minnesböcker. Sarah Bakewell och många andra har återgivit den på nytt. Den är inte felaktig. Men den ger upphov till frågor. En fråga gäller denna aprikoscocktail. Hade Raymond Aron rätt när han nyss hemkommen från Tyskland sade att fenomenologer talade om aprikoscocktails?

Går vi till källorna när det gäller detta, finner vi att Husserl under en hel termin lät sina elever analysera en brevlåda. Hans elev Heidegger höll föreläsningar om en kateder. Brevlådor! Katedrar! Inga aprikoscocktails där! I Marburg eller Freiburg kunde man knappast föreläsa om en cocktail. Men i Paris gick det an.

Sartre skrev om kypare, som spelar kypare med inlevelse för att visa att de inte är det på allvar. Och om en man som lägger sin hand på en kvinnas knä på ett kafé. Och om Pierre som inte finns på någon av de lokaler där man söker honom. Heidegger skriver om en väg över fälten, om ett lerkrus, om en bondes uttrampade kängor. Betyder skillnaden mellan vänstra Seinestranden och Messkirch eller Todtnauberg också en skillnad i fråga om filosofi? Blir det samma filosofi när man talar om en aprikoscocktail som när man talar om ett lerkrus eller en stenbro? Naturligtvis inte! Lyft cocktailglaset eller lerkruset och en världsåskådning följer med.

Sarah Bakewell återberättar också mycket riktigt den komedi som relationen Heidegger–Sartre resulterade i. Sartre läste Heideggers Vara och tid i ett tyskt krigsfångeläger. Han inspirerades till sitt eget filosofiska huvudarbete, Vara och intet. Strax efter krigsslutet kom han med den lilla boken Existentialismen är en humanism, som gjorde ”existentialismen” till en filosofisk världssensation. Där åberopade han också Heidegger, som hyllades som en existentialistisk meningsfrände.

Eftersom Heidegger hade råkat hamna i den franska ockupationszonen i Tyskland efter kriget och där utsattes för förhör och åtgärder på grund av sitt ställningstagande för Hitler på 1930-talet, var stöd från en fransk filosof välkommet. Heidegger skrev ett hjärtligt brev till Sartre, prisade hans förståelse av den egna filosofin och föreslog att Sartre skulle komma på besök. De kunde företa gemensamma skidturer. I själva verket var entusiasm för skidsport – där Heidegger gärna visade sig på styva linan – en av de få egentliga beröringspunkterna dem emellan.

Det blev inget möte. Spåren korsades ändå. Heidegger skrev något år senare sitt berömda Brev om humanismen som underförstått var riktat mot Sartres filosofi. För Heidegger är Varat något heligt. Det rätta livet är för honom, liksom för bonden i det gamla samhället, en strävan i hägnet av tillvarons grundbetingelser: årstiderna, sådden, skördarna, vindarna, regnen, jorden och himlen – kort sagt i hägnet av något gudomligt, en ordning där människan bara är en del. För Sartre är Varat däremot det blott och bart givna, det kontingenta, tillfälliga, något som är som det är utan djupare mening eller nödvändighet. Hos honom är det därför bara människan, trots att hon själv är tyngdlös, ett tomrum, som kan tillföra existensen mening och syfte. Tillvarons innebörd är en mänsklig konstruktion lika mycket som aprikoscocktailen.

Bakewell har tidigare gjort sig känd för biografier, bland andra en över Montaigne. I At the Existentialist Café kombinerar hon biografi med filosofidiskussion. Existentialisterna passar bra för ett sådant sätt att närma sig filosofin. De ville verkligen filosofera om det konkreta och det vardagliga. Simone de Beauvoir och Sartre var båda skönlitterära författare lika mycket som filosofer, fria litteratörer, inte universitetsfilosofer.

Åtskillnaden mellan anekdot och filosofiskt exempel rubbas i deras fall. Men trots allt parisiskt kaféliv tog man här starka intryck av allvarliga tyska universitetsfilosofer som Husserl, Heidegger och Jaspers, som alla spelar sina roller i Bakewells bok. Det är nu det som senare döptes till ”kontinental” filosofi uppstod i ett samspel mellan tyskt och franskt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Detta är egentligen högst paradoxalt. Under det senare 1930-talet, när Tyskland och Frankrike närmar sig krig, studerar franska filosofer som Sartre, Camus, Merleau-Ponty, Kojève, Koyré, de Beauvoir och andra de tyska mästarna. Hegel, Husserl och Heidegger ligger på deras bord och är föremål för deras diskussioner. Inte ens när kriget bryter ut och Paris hamnar under tysk ockupation ändras detta.

Första världskriget hade medfört en reaktion mot allt tyskt, inte minst på filosofins område. Andra världskriget och ockupationen utlöser ingen sådan motreaktion, inte ens mot den i nazismen enrollerade Heidegger, som tycks få ständigt nya franska lärjungar (även Jacques Derrida ingår till sist bland dessa). Efter kriget sprängs samstämmigheten mellan tysk och fransk filosofi. Men från det tyska hållet.

Västtysklands tongivande efterkrigsfilosof, Jürgen Habermas, tar avstånd från allt som har med Heidegger att göra, detta med en antifascistisk argumentering. Också de franska Heideggerlärjungarna utsätts för hans polemik.

Denna intensiva fransk-tyska filosofiska dialog, som inte störs av krig, erövringar eller ockupation, blir huvudföremålet för Sarah Bakewells bok. Författarinnan stannar vid det anekdotiska, men anekdoterna tjänar till att levandegöra en filosofisk miljö. Som lektyr vid kafébordet passar hennes bok utmärkt.