Få nyheter om det nya Kina
Författaren hette Erik Nyström och hans ”Nya Kina” (1914) var det före detta kejsardömet i öster som just blivit republik. Snarare än en färsk start blev republiken en period av extremt kaos. President Yuan Shikai suspenderade parlamentet och sedan fortsatte utvecklingen i alltmer auktoritära banor. På 1930-talet inledde Chiang Kai-shek en reformperiod och då gav Nyström ut nästa bok, nu med titeln ”Det nyaste Kina” (1936). Strax efteråt utbröt andra världskriget i Östasien, och Nyströms böcker hamnade på antikvariat igen. Det är verkligen ingen lätt sak att förutsäga utvecklingen i världens folkrikaste nation. Det kanske farligaste blindskäret är önsketänkandet att allt med tiden kommer att bli som i väst.
I år har det dykt upp ett verk med titeln Det nya Kina. Den repressiva stormakten. Författare är journalisten Jojje Olsson, skarpt kritisk mot landet i öster. Klokt nog går hans bok inte så långt som tidigare – alltid felslagna – förutsägelser om en kommande kollaps för Folkrepubliken. Men den allmänna tendensen i boken lämnar oss föga tvivel om att landet styrs av ett system utan framtid. Det Kina som Olsson konstruerar är på väg att svikta under trycket av enorma problem. Hans text verkar som en spegelvänd Erik Nyström-skildring: medan den senare var optimistisk mitt i krigsherrarnas Kina, är den förre djupt pessimistisk gentemot den rika och synbarligt stabila stormakten av idag.
Boken inleder mycket sympatiskt med att understryka behovet av mer information om Kina i Sverige. Jojje Olsson visar att varken statsråd eller vanliga medborgare tycks kunna elementära fakta om kinesisk historia och geografi. I september hölls till exempel ett viktigt internationellt toppmöte i Hangzhou – en stad som få i Sverige ens vet var den ligger. Den är dubbelt så stor som Berlin. På flera sätt lever vi med en passerad världsbild, där odlingens utposter är Suez och Rio Grande. Här borde den svenska skolan ha en roll att fylla genom att uppdatera oss till det 21:a århundradet.
Men förväntningarna på att få ny kunskap om Kina i Olssons bok sviks ganska omgående. Långt ifrån att presentera okända fakta eller resonemang upprepar den i stort sett de reportage som nästan dagligen möter oss i medierna. Råder det okunskap i Sverige om Kinas miljöproblem eller Xi Jinpings hårda linje när det gäller mänskliga rättigheter? Knappast. Med stor kraft slår boken in en öppen dörr. Och, kan man tillägga, Olssons bok är redan skriven. I Den kinesiska drömmen från 2015 presenterar förre ambassadören Börje Ljunggren dagens Kina, betydligt mer heltäckande, faktarikt och analytiskt än vad detta verk förmår.
Jojje Olsson har helt rätt i att ingen kan vara auktoritet på Kina som inte regelbundet vistas i landet för att lyssna till dess egen röst. Han föregår med gott exempel genom att återge egna intervjuer på plats. Förutom dessa verkar hans bok dock bara byggd på läsning av andra journalistiska produkter, inklusive utskick från nyhetsbyråer. Nästan allt han hänvisar till är skrivet av västerlänningar (och han citerar även ett par engelskspråkiga Hongkongkineser). Detta reser frågor om urval och källkritik. Tydligt är att författaren har klippt och klistrat med engelska texter, som när han nämner att en internetaktivist har fått Human Rights Prize of the French Republic. Varför har författaren inte använt något material på kinesiska, det språk som används i landet han skriver om? Det nämns i alla fall inte i hans litteraturförteckning.
Katalogen över utmaningar är välkänd: korruption, miljöförstöring, separatism i ytterregionerna och växande kinesisk nationalism. Den mest centrala punkten är enpartistaten och dess intolerans mot avvikande politiska åsikter. De flesta av frågorna har i någon form existerat under hela författarens livstid. I boken låter det nästan som om de dykt upp de allra senaste åren.
Här kommer vi in på en av bokens verkligt svaga sidor. Den är utgiven av Historiska Media men utmärker sig genom en nästan total avsaknad av historiskt perspektiv. Nog hade det varit intressant att veta att Kina är enpartistat sedan 1928 (och innan styrt av kejsare och krigsherrar). Landet saknar demokratisk tradition. Det har genomgått en period med intensiv repression under två diktatorer av motsatt politisk kulör: Chiang Kai-shek och Mao Zedong. I slutet av 1970-talet utbildades det auktoritära men ekonomiskt liberala styre som fortfarande råder. Ganska många utvecklingsländer följer idag denna kinesiska modell. Den lilla ön Taiwan med dess tidigare influenser från riksdagspolitikens Japan är ett särfall. Dess demokrati kan inte tas till intäkt på att också Folkrepubliken en gång kommer att omvändas till parlamentarismen.
Istället för att ägna all kraft åt välbekanta problem borde boken kanske hellre diskutera det verkligt angelägna spörsmålet: Varför följer inte konsumtionssamhället Kina det västerländska schemat? Varför sker ingen demokratisering eller övergång till åsiktspluralism? Klagomålen över dagliga problem i Kina missförstås ofta i väst som ifrågasättande av systemet. Men om fem år fyller kommunistpartiet hundra och hos de breda massorna finns inga allvarligare tecken på invändningar mot dess legitimitet.
Här erinrar jag mig ett samtal med en bekant, en privatanställd i staden Aojiang. Vederbörande tillhör inte minoriteten av intellektuella dissidenter. Från bokhandeln kom jag med ett exemplar av YijiuBasi Nian, Sun Zhongxus kinesiska översättning av George Orwells 1984. Jag ställde frågan varför det statsbärande partiet i Folkrepubliken klarat sig så bra där Sovjetunionens motsvarighet misslyckades. Min bekant svarade så här: Människorna jämför med tidigare kinesiska styren och konstaterar att detta har levererat lugn och välstånd. I Kina kan man inte föreställa sig en bristekonomi och där finns inget behov att köa för något, vare sig kapitalvaror eller vardagsprodukter. Ett land med avancerade mobiltelefoner, moderiktiga jeans och Starbucks är inte outhärdligt att leva i. Underhållningsindustrin blomstrar och vad gör det att man inte har Google när man kan surfa på Baidu, ett universum av information? Eller att Youtube saknas när man har Youku? Landet omges inte av någon järnridå, utan det står var och en fritt att turista i väst eller, om man har besparingar, studera vid något utländskt lärosäte. Detta är inte Sovjetunionen.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Så långt min bekant. Kina står förvisso inför betydande inre problem och i Stilla havet spelar dess militär ett farligt spel. Men är västs politiska system en självklar förebild för kineserna? Många i medelklassen tycker nog att revolutioner i orange och rosa eller den arabiska våren är starka argument för att inte våga sig på en demokratisering. Varken den vacklande europeiska unionen eller presidentvalskampanjens USA inspirerar till några lovtal över folkstyret. Som Edward Snowden avslöjat är det heller inte säkert att internet i väst är mindre övervakat än i Kina. Mänskliga rättigheter är i själva verket ett ganska mångtydigt begrepp. I Folkrepubliken uppfattas det ofta som en medborgerlig rätt till arbete och ett gott materiellt liv. Jojje Olssons verk tycks enkelt förutsätta att de flesta kineser aspirerar på politisk frihet och pluralism. Boken hade vunnit mycket på en problematisering av detta resonemang.
Ingemar Ottosson, Docent i historia vid Lunds universitet specialiserad på östasiatisk historia. Gästprofessor vid universitetet i Ningbo, Zhejiang, Kina.