de Man, tillsammans med bland andra Geoffrey Hartman och Harold Bloom, citerades med devot beundran överallt där man talade om litteratur. de Mans essäer, samlade i böcker som Blindness and Insight och Allegories of Reading, utgjorde nödvändig läsning för alla som ville bli tagna på allvar när de uttalade sig om litteratur. Dessa kritiker, med de Man i spetsen, bröt definitivt med det nykritiska paradigm som länge hade varit förhärskande vid många amerikanska universitet.

Det var inte alltid lätt att förstå dessa böcker men det var ganska lätt att härma dem, använda deras nyckelord och bärande idéer, att dunkelt mumla om textens aporier, det ögonblick då en text tycks motsäga sig själv, där dess textuella strategier tycks peka åt två olika håll. Så här låter de Man i en essä om Nietzsche: ”Berättelsen faller i två delar eller, vilket är samma sak, får två oförenliga berättare. Den berättare, som argumenterar mot lyrikens subjektivitet och mot föreställande realism, förstör den andra berättarens trovärdighet för vilken dionysisk insikt är den tragiska förnimmelsen av en ursprunglig sanning.”

Tillsammans med vännen Jacques Derrida var de Man ansvarig för tidens fashionabla kritik som gick ut på att dekonstruera en text för att visa hur dess retoriska byggnad ofta vilade på bräcklig grund, något som författaren själv inte var medveten om. Allt som var hors texte, utanför texten, bannlystes. Historia, psykologi, biografi – allt sådant som vanliga trista litteraturprofessorer sysslade med var irrelevant, barnsligt tjafs som ingen kritiker med självaktning kunde fästa något avseende vid.

Man må tycka vad man vill om detta program, men det går inte att förneka att Paul de Man var en mästerlig närläsare. Hans spännvidd var kanske inte så stor; han valde gärna romantiska och postromantiska texter – Rousseau, Hölderlin, Nietzsche, Yeats; några av dessa dyker upp i hans närmast klassiska essä ”Intentional Structure of the Romantic Image”. Man får heller inte glömma att litteraturkritik var spännande då; de Man och hans kolleger gjorde den kontroversiell på ett sätt som den aldrig senare har varit. Det stormade kring läsandet, och i detta sammanhang är stormar bättre än stiltje.

Paul de Mans fall skulle bli snabbt, brutalt och djupt. Hans öde skildras detaljerat i Evelyn Barishs The Double Life of Paul de Man, som bygger på arkivstudier och på många intervjuer med de Mans vänner, fiender och släktingar. Barish, som har varit proferssor vid City University i New York, berör bara flyktigt de Mans insatser som kritiker och teoretiker, ägnar sig nästan uteslutande åt hans liv. När hon dristar sig till att kommentera de Mans kritiska insatser blir hon ganska ytlig.

Numera är det få som nämner de Mans namn. Idag har det åter blivit möjligt att vara en respekterad och respektabel litteraturkritiker utan att citera hans texter, något som var helt otänkbart under de glada 1970- och 1980-talen, då kritiker berusade sig på litteraturteori och gärna upphävde distinktionen mellan litteratur och kritik. Under dessa decennier var det inte längre misslyckade författare som blev kritiker utan snarare så att misslyckade kritiker var tvungna att bli diktare.

Paul de Man föddes 1919 i Belgien i en välbärgad men ytterst dysfunktionell familj. En broder misstänktes för våldtäkt innan han omkom – eller tog livet av sig – i en trafikolycka. Fadern var ofta frånvarande och tycks ha föredragit sina älskarinnor framför sin fru. Modern hängde sig på vinden och det var den unge Paul som upptäckte den döda kroppen. Tilläggas bör att hans farbror hette Henri (eller Hendrik) de Man – en inflytelserik och på sin tid berömd sociolog som skulle bli minister och under andra världskriget kollaboratör med de nazistiska inkräktarna.

Paul de Man var alltid bäst i klassen under sin skoltid, men på universitet gick det sämre. Eller det gick, rättare sagt inte alls i de naturvetenskapliga ämnen han valde att studera. Istället började han skriva om litteratur i flera olika publikationer. Fem år efter hans död avslöjades att flera av hans artiklar var antisemitiska. Han uppvisade överhuvudtaget en ryggradslös och inställsam attityd till de nazister som styrde det ockuperade Belgien. I sin artikel ”Judarna i den samtida litteraturen” fruktade de Man att den västerländska litteraturen höll på att invaderas av en främmande kraft. Han såg lösningen i ett skapande av en avlägsen koloni dit judarna skulle deporteras.

När denna artikel upptäcktes skakade marken i akademiska kretsar. de Mans vänner skyndade till hans försvar. Artikeln sades vara en ungdomlig förvillelse, de Man hade senare många judiska vänner. Många av hans bästa vänner, och så vidare…

Det sades att man måste skilja hans kritiska gärning från hans moraliska halt, kanske var han en fähund och en skitstövel­ men också en lysande kritiker. Mutatis mutandis så tog man fram alla de argument och ursäkter som brukar användas när Martin Heideggers nazistiska sympatier kommer på tal.

Men det skulle bli värre. Lite grävande i arkiven visade att Paul de Mans samarbetsvillighet och samvetslösa opportunism gick mycket längre än en enstaka artikel. Han planerade ett bokförlag med nazistiska pengar och gjorde allt för att ställa sig in hos de ledande nazisterna i Belgien, som han lätt fick kontakt med genom sin farbror. Han var kollaboratör och en aktiv sådan. Efter kriget fann han det för gott att fly landet.

När han återvände grundade han ett bokförlag som inte gav ut några böcker, men de Man tog hand om de pengar som andra hade investerat. Han var en skojare och bedragare. När hans brottsliga verksamhet avslöjades dömdes han till fängelse. Återigen flydde han landet, denna gång till USA dit han anlände den 29 maj 1948. Han hade dessutom barn som han tillsammans med barnens moder skickade till Argentina. Han lovade att han så snart han hade etablerat sig i USA skulle se till att familjen kunde sammanstråla där, ett av många brutna löften som skulle kanta de Mans liv.

Sedan vidtar en märklig karriär som Barish noga kartlägger. Hur kunde denna kollaboratör som vid här laget var nästan 30 år gammal och utan akademiska meriter nå toppen av det akademiska etablissemanget?

Snart lyckades de Man nästla sig in bland New Yorks intellektuella och skaffa sig nyttiga kontakter som han hänsynslöst skulle utnyttja. En viktig person under denna tid var den framstående romanförfattaren Mary McCarthy, som de Man lyckades charmera (om de sedan hade ett så kallat förhållande är trots alla dess lärda mödor fortfarande oklart).

Utan några meriter, annat än de som de Man hittade på, och det var han bra på, fick han ett temporärt lärarjobb vid Bard College i delstaten New York. Han visade sig vara en lysande lärare som kunde trollbinda sina studenter; han kom snabbt att framstå som en guru. Han gav intryck av att ha en nästan magisk förmåga att avlocka klassiska texter nya hemligheter som han sedan förmedlade till en liten grupp utvalda studenter. Samtidigt passade han på att överge sin familj i Argentina. Han inledde ett nytt förhållande och fick nya barn.

Trots hans eminenta förmåga att undervisa skar det sig snart mellan de Man och ledningen för Bard. de Man fick sparken. Han stuvade in sin nya familj i en gammal bil, lämnade en massa obetalda räkningar och begav sig till Harvard där han genom att fiffla med sina meriter lyckades bli antagen som graduatestudent i comparativeliterature.

Också här gick det bra, väldigt bra, ända tills korthuset rasade samman. Trots frikostiga bidrag från universitet lyckades han aldrig åstadkomma den doktorsavhandling som var målet. Han klarade inte heller av de examina som föregår en sådan.

Istället för avhandling skrev de Man korta artiklar och essäer som skulle komma att bli så omtalade och citerade. De gav honom först ett arbete vid Cornell och sedan vid Yale, där hans kolleger fick honom att samla några uppsatser som sedan fick tjänstgöra som doktorsavhandling. Väl där levde han och hans hustru ett ganska tillbakadraget liv, och några egentliga skandaler, bedrägerier eller andra oegentligheter verkar inte ha förekommit under de sista åren av hans liv, då han turnerade som ett slags litteraturkritikens rockstjärna runt om i världen. Ett gott ord från Paul de Man var en merit som nästan automatiskt garanterade ett fint jobb för unga forskare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Evelyn Barish har skrivit en grundlig bok som ställer det bortom allt tvivel att Paul de Man var en opportunist som inte tvekade att skriva antisemitisk propaganda när han trodde att det kunde gagna hans karriär, som svek sina vänner, övergav sina barn och lurade sig till pengar. Listan på skändligheter kan göras lång, och Barish gör den både lång och underhållande. Litteraturprofessorers biografier och självbiografier är ju vanligen trist läsning. Inte den här.

Boken är enbart en levnadsbeskrivning. Barish är inte märkbart intresserad av att förklara hur de Man så kunde trollbinda läsare och studenter världen över. Hon nämner några kontakter och läromästare i Paris utan att närmare utreda hur de påverkade honom. Ibland framstår han, trots åren vid Harvard, närmast som en autodidakt.

Någon lärd professor var han ju inte heller. de Man plockade idéer litet här och där, inte minst från Derrida och andra mer eller mindre bemärkta poststrukturalister, men han gjorde det hela tiden på ett ganska godtyckligt vis. Han var ingen sy­stembyggare, utan det var i det konkreta mötet med en konkret text som han visade sin styrka. Allegories of Reading framstår för mig som hans främsta verk, och den får oss onekligen att läsa Rousseau och Nietzsche med nya ögon. Så snart någon tar över hans terminologi utan att förfoga över de Mans textuella känslighet blir resultatet tomt och pretentiöst teoretiserande. Förmodligen är det delvis därför han så sällan citeras och används idag.

Visst nämner Barish att de Man som få andra kunde nysta upp de retoriska strategierna i en text; hon nämner också den tillgivenhet och beundran som de Man kunde räkna med bland kolleger och studenter. Men allt detta blir till slut sekundärt i hennes framställning. Hennes mål är att visa vilket kräk han var, och det lyckas hon med. Men det är ju till slut inte det som är det märkliga med hans liv, utan hur han så till den grad kunde dominera den kritiska diskursen under många år. Den frågan får inte sitt svar här.

Det finns gott om skurkar och skojare, men få av dessa kan läsa texter som Paul de Man kunde.