Tidigt bevittnade 2001 års Nobelpristagare hur svarta bussades upp från Södern för att bryta stålarbetarnas strejker. Rassegregationen och arbetarnas utsatthet drev honom att dedicera sin forskning åt ojämlikhet. Vilket innebär att han nu har bråda dagar.

I sin senaste bok, The GreatDivide, en samling essäer och artiklar från främst Vanity Fair och New York Times, utvecklar han resonemangen från The Price ofInequality (2012). Stiglitz ger sin syn på dagsläget, där den amerikanska drömmen förvandlats till en myt. Idag är ett barns livschanser i högre grad kopplade till familjebakgrunden i USA än i jämförbara länder. Den rikaste procenten av befolkningen kontrollerar 40 procent av kapitalet. Dessa människor har ökat sin inkomst med 18 procent det senaste decenniet, medan medelklassens intäkter har minskat. Män med gymnasieutbildning tjänar 12 procent mindre nu än för 25 år sedan.

Svarta amerikaners lön är 58 procent av de vitas. 40 miljoner människor saknar sjukvårdsförsäkring. Landets unga har aldrig haft så höga studieskulder som nu. Stiglitz drar paralleller mellan dagens situation efter finanskrisen och depressionen på 1930-talet, då den ökade produktiviteten inom jordbruket ledde till fallande inkomster för bönderna. De hade inte längre råd med produkter från städerna, vilket slog mot den urbana befolkningen, som förlorade jobben och fick flytta tillbaka ut på landet. Räddningen kom först med andra världskriget, då ny arbetskraft behövdes i militärindustrin. Efter krigets slut fick dessutom soldaterna gratis utbildning och lyckades därigenom ställa om sig till den nya kunskapsekonomin.

Vår senaste finanskris borde ha hanterats på ett liknande sätt, menar Stiglitz, som är föga imponerad av att staten räddade bankerna samtidigt som miljontals husägare lämnades i sticket. ”Falsk kapitalism”, dundrar han: att förstatliga förluster och privatisera vinster. Felet ligger inte i kapitalismen i sig, utan i det politiska system som bestämmer ramverket för marknadskrafterna. Ojämlikheten, menar Stiglitz, är ett politiskt val.

Stiglitz tro på en stark stat är dock inte oproblematisk. Det är drivna individer och deras små, snabbfotade företag och inte staten som skapar jobb. I vår tid går samhället dessutom mot allt fler icke-traditionella arbetsformer (enligt en prognos kommer hälften av alla amerikaner att vara frilansar redan 2020), och det saknas ett större svängrum för små och medelstora företag i Stiglitz analys.

I The GreatDivideresonerar Stiglitz vidare kring orsakerna bakom dagens klassklyftor. Det handlar om alltifrån att teknologi tagit över klassiska arbetarjobb till global lönekonkurrens och försvagade fack. Tidigare var en tredjedel av amerikanerna fackligt anslutna, nu ligger siffran på 12 procent. Men den största anledningen till ojämlikheten, menar Stiglitz, är att den passar de rika. De politiker som sätter reglerna är köpta. Större delen av USA:s kongress tillhör och finansieras av den rikaste procenten. Den som tjänar sin husbonde väl blir också väl belönad efter avslutad tjänst.

Kapitalskatten är lägre än skatten på arbete, vilket gagnar de rika. Slappa konkurrenslagar – särskilt under republikanska administrationer – har hjälpt till att befästa den enda procentens monopolfördelar, ett begrepp som Stiglitz förklarar i detalj. Han kallar det ”rent seeking” – hyresäskande.

Bland ekonomer kallas inkomster från mark för ”hyra” – alltså intäkter baserade på fasta tillgångar snarare än på arbete. Även inkomst baserad på monopol faller under denna kategori. Om ”hyrorna” ökar får hyresvärdarna mer pengar utan att mer värde har skapats i samhället. Istället handlar det om stigande bostadspriser och en ökad makt över marknaden. Det handlar om exploatering. ”Hyror” kan också köpas och säljas – alltså kapitaliseras – och märks som en ökning av börsvärdet. Men det enda som sker är en omfördelning av tillgångar från konsumenterna till dem som kontrollerar marknaden, ingen reell ekonomisk tillväxt. Eftersom marknaden inte fungerar optimalt, har produktiviteten sjunkit trots att marknadsvärdet har ökat.

Stiglitz pekar också på sambanden mellan ojämlikhet och konsumtion. När ojämlikheten ökar och vanligt folk får mindre medel att röra sig med, leder det till minskad konsumtion och i längden lägre tillväxt. De monetära åtgärderna för att stimulera tillväxten – sänkta räntor – riskerar i sin tur att leda till finansbubblor och ekonomisk instabilitet. Den ökande ojämlikheten leder således till en negativ spiral.

Vad Stiglitz hade kunnat gå djupare in på är den politiska effekten av ojämlikheten. Hur politiska partier polariseras och lagstiftande församlingar tappar i funktionalitet. Detta beskriver ekonomen David Madland i sin bok HollowedOut, där han påvisar hur ojämlikheten leder till lägre tillit i det demokratiska systemet. I USA märks detta tydligt på valdeltagandet, som är på den lägsta nivån sedan andra världskriget. Politisk splittring sätter även käppar i hjulet för lagstiftare, vilket USA:s transportlagar är ett exempel på. Viktiga infrastrukturinvesteringar har blivit skjutna på framtiden allför länge på grund av svårigheterna med att komma överens om en långsiktig plan.

Stiglitz resonemang om USA ligger i linje med hur Thomas Piketty beskriver en global utveckling i Kapitalet i tjugoförsta århundradet: När avkastningen på kapital överstiger den ekonomiska tillväxten växer förmögenheterna i skadligt hög omfattning i förhållande till BNP.

En av Pikettys kritiker, geografi- och antropologiprofessorn David Harvey vid City University i New York, invänder dock mot definitionen av kapital som samtliga tillgångar som kan (men ej måste) säljas och köpas på en marknad. Istället för att vara en sak menar Harvey att kapital är en process, och pengar, mark och utrustning som inte används på ett produktivt sätt kan inte räknas som kapital. Den höga avkastningen av kapital beror på att en del tas ur bruk för att skapa en artificiell brist. Genom att begränsa mängden pengar som är tillgänglig för nya investeringar säkerställs en högre avkastning på kvarvarande kapital i cirkulation. Det är många fler än de oljeproducerande länderna som har lärt sig detta trick, menar Harvey.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

En annan kritiker, MIT-doktoranden Matthew Rognlie, påpekar att den franske ekonomen missar att tillgångar tappar i värde snabbare idag, då arbetsplatser ofta är tekniktunga och kräver en ständig uppdatering. Således minskar avkastningen på kapital på lång sikt, då det kostar mer att driva företag idag. Även den framtida avkastningen på kapital borde minska, om det inte blir väldigt lätt att byta ut arbetskraft mot robotar, vilket inte har varit fallet hittills, fortsätter han. Men Rognlies intressantaste slutsats är kanske att fastighetspriserna står för nästan all ökning av kapitalvärdet i Pikettys tidslinje. Med andra ord är det fastighetsägare som suger upp värdeökningen i ekonomin snarare än företagsägare. Detta är en ögonöppnande slutsats i en tid då vi trodde oss ha avskaffat feodalväldet. Men den hade redan dragits av Stiglitz i en Alternet-intervju i januari 2015. Det handlar alltså om en ökning av värdet på existerande tillgångar enligt hyresresonemanget tidigare.

Stiglitz lovordar i övrigt Pikettys heroiska slit med statistiken, men avfärdar hans lösning – en global kapitalskatt – som en politisk omöjlighet. Istället vill han reformera USA:s skattesystem. Han vill beskatta dåliga saker istället för goda – till exempel luftföroreningar och finansiell spekulation, snarare än arbete och sparande – och sådant som inte försvinner: mark, olja och naturresurser (tanken är att dessa tillhör oss alla, varför allmänheten bör få del av de inkomster de ger upphov till). Vidare vill Stiglitz fasa ut ränteavdragen för huslån, då dessa främst gagnar rika husägare – enligt vissa uppskattningar betalar amerikanska staten mer till rika husägare än till fattiga genom statliga bostäder. Dessutom uppmuntrar avdragen överdriven belåning, och i förlängningen bostadsbubblor. Det är lätt att även i Sverige se hur klyftan snabbt ökar mellan personer som köper bostadsrätt eller villa – vars värde sedan stiger förbluffande snabbt – och dem som bor i hyresrätter. För att komma åt korruptionen av demokratin vill Stiglitz ändra reglerna kring finansiering av politiska kampanjer. Allt detta är gott och väl. Men det kan bli svårt att lösa systematisk korruption med statliga regleringar om nu politikerna faktiskt är en del av problemet.

Då framstår gräsrotsidéer om alternativa ekonomiska modeller som viktiga morotskomplement till Stiglitz piska. I både USA och Europa pågår ett nytänkande runt hur företag borde fungera, med samhällsnytta som en del av deras DNA. I USA är Benefit Corporation en ny företagsform, som uppmuntrar till att bolag bryr sig om miljö och människor lika mycket som om aktieägarnas vinstkrav. Företag kan även bli certifierade B corps, en kvalitetsstämpel som kan liknas vid den ekologiska certifieringen för mjölk. Idag är 1 400 företag certifierade i 43 olika länder. I Europa propagerar den sociala rörelsen Economy for the common good för en balansräkning som visar ett företags engagemang i alternativa värden som solidaritet, hållbarhet och mänsklig värdighet snarare än de traditionella utgifts- och intäktsposterna. Begreppet myntades av österrikaren Christian Felber 2010. Över 1 200 bolag stöder idag konceptet.

Stiglitz håller sig på en makroekonomisk nivå i The GreatDivide. Som mången artikelsamling blir den lätt repetitiv, något Stiglitz mildrar genom färska ingångskapitel till bokens olika delar. Han är väl värd att läsa för den som funderar över samhället i rättvisetermer.