Familj på äventyr
De sista familjemedlemmarna hade året innan lyckats undfly kriget under mer eller mindre dramatiska omständigheter. Golo Mann korsade den spanska gränsen tillsammans med Thomas Manns bror Heinrich med falska pass efter flera månader i franska interneringsläger. Monika Manns skepp från England sänktes av en tysk ubåt, och över en natt blev hon änka när maken Jenö Lányi drunknade.
Men vintern 1940 var hela den berömda tyska emigrantfamiljen på säker mark, hela the amazing family som Flanner kallar dem, ett uttryck som häftade sig fast i det amerikanska medvetandet. Thomas Mann hade nyligen tilldelats Nobelpriset i litteratur, den äldsta dottern Erika var populär föredragshållare om kvinnor och ungdomar under fascismen, och den första sonen Klaus hade ett par år tidigare släppt sin stora exilroman Der Vulkan (1939) och dessförinnan mästerverket Mefisto (1936) om medlöparen Gustaf Gründgens, och stod trots ett svårt drogmissbruk på höjden av sin karriär. Den amerikanska begeistringen inför den tyska intellektuella familjen var stor. Även om den inte var bestående.
”Vilken märklig familj vi är!” noterar Klaus Mann i sin dagbok vid tiden för Mefistos tillblivelse. ”Man kommer att skriva böcker om oss, inte bara om enskilda medlemmar utan om hela familjen.” En biografi över familjen Mann – fadern Thomas, modern Katia och de sex barnen Erika, Klaus, Golo, Monika, Elisabeth och Michael – är just vad germanisten Tilmann Lahme nu har skrivit i och med Die Manns. Men han är inte den förste. Sen år 2000 har sammanlagt åtta tyska böcker om familjen Mann givits ut, mer eller mindre lyckade, tendensdrivna såväl som heltäckande, där Manfred Flügges Das Jahrhundert der Manns (2015) – som marknadsfördes som ”den första familjebiografin” – förtjänar ett särskilt omnämnande. Litteratur om Thomas och Klaus Mann fyller bokhyllor, och grundliga biografier om Katia, Erika, Golo, bland annat en av Lahme själv (Golo Mann. Biographie, 2009) föreligger också, medan litteraturen om Monika, Elisabeth och Michael är mer knapphändig. Det är hur som helst knappast ett outforskat område som Lahme nu beträder.
Die Manns berättar sin historia i strikt kronologisk ordning; den börjar 1922 när Klaus och Erika skickas till internat efter att ha ”terroriserat grannskapet” och slutar 2002 när Elisabeth faller ner död under en skidsemester. 80 år, utspridda på sju kapitel. Huvudfokus i Lahmes biografi ligger inte på familjens litterära arbeten utan mot de privata, inbördes relationerna familjemedlemmarna emellan. Genom ett imponerande arkivarbete skildrar Lahme familjens liv och leverne, mestadels genom korrespondens men också genom de dagböcker de flesta i familjen förde. Läsaren får en överraskande förtrolig inblick i familjelivet, allt från de penningproblem som orsakades av Mannbarnens extravaganta leverne och de många politiska meningsskiljaktigheterna till de många smeknamnen de gav varandra. Lahme undviker inte de ämnen som kan anses vara kontroversiella: Erikas bisexualitet, Golos, Klaus och Thomas homosexualitet; ej heller faderns antidemokratiska åsikter som kom till uttryck långt in på 1940-talet, eller familjemedlemmarnas tunga beroende av allt från lugnande medel och sömntabletter till morfin.
Förtjänstfullt skildras åren efter 1933, Hitlers maktövertagande och familjens exil från Tyskland; permanent enligt Erika och Klaus, högst tillfällig enligt fadern, som in i det längsta trodde att det politiska läget skulle ordna till sig. Lahme åskådliggör den splittring som exilen skapar inom familjen genom att flitigt citera från brev mellan de olika familjemedlemmarna – vilka under långa perioder bodde långt ifrån varandra. 1933 var ett händelserikt år. Klaus och Erikas hårdföra antifascism ställs mot den mer, och enligt många, alltför försiktiga och politiskt naiva faderns borgerliga temperament.
”Passion är skönt; blint hat, avsiktlig orättfärdighet är det inte”, skriver fadern till Erika 1936. Ett par år tidigare skriver han till det tyska inrikesministeriet: ”Ge mig tillbaka min förmögenhet, låt mig leva och skriva i utlandet samt publicera mina böcker i Tyskland, och jag tiger om politiska saker.” Fadern tycker att Klaus går för långt i sin kritik mot hemlandet i exiltidskriften Die Sammlung och upprörs över Erikas antifascistiska kabaré Pfeffermühle – som drar fulla hus. Men också Thomas Mann skulle ju komma att svänga, hans omisskännliga avståndstagande ”till det nuvarande tyska herraväldet”, ”från vilket inget gott kan komma”, framförs i ett öppet brev till Eduard Korrodi i Neue Zürcher Zeitung.
Faderns fördömande av Hitlertyskland gör den övriga familjen stolt, som Lahme skriver, men ställningstagandet gör honom också till en hemlandets fiende. Hans böcker slutar säljas och familjen märks som ”ovärdiga tyskar” och ”skadedjur”. Det är också dessa år under exilen – präglade av kringflackande, depressioner, drogberoende, men även av lyckliga stunder för familjemedlemmarna – och kriget som är de intressantaste i boken. Talande nog är det också dessa år som får störst utrymme i Lahmes biografi tillsammans med tiden efter kriget. Det kalla kriget ”förgiftar”, som Lahme uttrycker det, USA:s politiska klimat. Kommunistskräcken kastar sin skugga över Mannfamiljen och inte minst Erika Mann, vars hårdföra hållning mot Tyskland – det patos som gjorde henne berömd som föredragshållare – nu slår tillbaka mot henne själv. Journalisten Eugene Tillinger startar ”en regelrätt kampanj mot [Thomas Mann] som kommunistsympatisör”. Fascinationen inför the amazing family är som bortblåst, Thomas Mann skriver att han inte vill ”dö i denna själlösa jord” i ett brev och återvänder till Europa och Schweiz.
Efter Klaus självmord genom en överdos sömntabletter på ett hotellrum i Cannes tappar Die Manns något i intensitet, och över de sista decennierna går Lahme raskt fram. Trots att det är nu som Golo får sitt genombrott som historiker och författare; Elisabeth blir en viktig aktör i den internationella miljö- och fredsrörelsen och faderns litterära arv blir en stridsfråga inom familjen. Inte minst mellan Erika (den som stod fadern närmast) och Monika som båda släpper var sin biografi ett år efter faderns död – vilket utlöser en konflikt som varar till Erikas bortgång. Av modern Katia omtalas Monikas biografi som ”illegitim”, men den hölls av kritikerna som den bästa av de två. Vilket Lahmes eget omdöme är skymtar möjligtvis i utsagan ”Erikas beskrivningar av de kokade måsäggen skulle man gärna ha sluppit”; Erikas biografi är alltså alltför fäst vid detaljer.
Emellanåt kan man önska att även Lahme målade med en bredare pensel. I Die Manns är ingen detalj för obetydlig, allt ska med. Och visst är det ofta engagerande läsning, men de många turerna kring exempelvis violinisten Michaels allt dyrare bilinköp eller kring ”problemet Monika”, som består i att hon efter sin mans död sjunker allt djupare ner i depression och apati, kunde ha skalats ned. 1900-talets många turbulenta historiska skeenden och ideologiska tankesystem kunde ha använts i högre grad för att visa hur och varför familjemedlemmarna agerade som de gjorde, istället för att blott användas som stämningsfull fond och tidsangivelse.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I ett stycke beskriver Thomas Mann nyåret 1925/26 som ”katastrofalt” när han hamnar i ett bråk angående Schopenhauer med sin svärfar och svåger, men till skillnad från de flesta katastrofala händelser verkar inte bråket få några vidare efterverkningar. Det belyses inte heller varför ett bråk om just Schopenhauer skulle vara så katastrofalt för Thomas Mann. Här önskar man sig en redogörelse eller åtminstone en antydan om Schopenhauers inflytande på och betydelse för författarskapet.
Biografins fokus på breven ger exempelvis Katia, ”direktören”, en framträdande plats, medan Thomas Mann – eller trollkarlen [der Zauberer] som han ofta kallas av barnen – träder i bakgrunden som den bistra och emellanåt mycket frånvarande fader han faktiskt var. Lahme undviker därmed risken att låta monumentet Mann skugga de andra familjemedlemmar vars liv visar sig vara lika intressanta om än inte lika historiskt bärkraftiga, och låter deras livsberättelser lysa fram. Vid sidan står Lahme, ofta mer registrerande än kommenterande, och öppnar för en mångstämmig kör där varje enskild familjemedlems stämma hörs.
Kritiker och översättare.