Fantombilder från kalla kriget
– Jag har blivit storligen imponerad av vad jag sett. Era industriella anläggningar, utvecklingen vad gäller era naturtillgångar, och ert arbete med att förbättra levnadsvillkoren överallt i Ryssland. Jag tror, sir, att ni och ert arbete för mänsklighetens bästa kommer att gå till historien.
– Det är inte mitt verk, Mr Davies. Våra femårsplaner utformades av Lenin och genomfördes av folket.
– Resultaten har varit en uppenbarelse för mig. Jag måste erkänna att jag inte var beredd på det jag skulle finna här. Du förstår, Mr Stalin, jag är, som du förmodligen vet, kapitalist.
– Ja, vi vet att du är kapitalist. Därutöver råder ingen tvekan.
Den inte särskilt subtila replikväxlingen kommer från Michael Curtiz film På uppdrag i Moskva . Samtalet är lågmält och vänligt; den amerikanska ambassadören Joseph E Davies pratar med en nästan parodiskt lugnande och pedagogisk röst som tydligt riktar sig mer till den amerikanska biopubliken än till mr Stalin. De båda herrarna skrockar lite tillsammans, som gentlemän på film gärna gör, varpå Stalin med djupt allvar i rösten säger att det inte finns någon annan nation i världen som han och hans landsmän känner sig mer vänligt inställda till än USA. Filmen kom 1943, och filmkritikern och författaren J Hoberman tar i sin prolog till An Army of Phantoms upp den som exempel på en av de första i ett koppel kommunistvänliga, patriotiska filmer som gjordes under andra världskriget. Det var innan kalla kriget återigen gjorde kombinationen ”kommunistvänlig” och ”patriotisk” otänkbar.
På uppdrag i Moskva byggde på Davies bästsäljande bok om de egna erfarenheterna som ambassadör i Sovjetunionen, hade OWI:s (Förenta staternas kontor för krigsinformation) och president Roosevelts fulla stöd och fick stående ovationer när filmen visades i Vita huset. Warner Brothers hade lagt rekordsummor – 250 000 dollar! – på att etablera att ”The Story of Two Guys Named Joe” (det vill säga Stalin och Davies) var ”lika amerikansk som Yankee Doodle Dandy”. Filosofen John Dewey kallade i ett insändarbrev till New York Times filmen för landets första exempel på ”totalitär propaganda för masskonsumtion”. I början av 1944 skrev filmkritikern David Platt i kommunistiska The Daily Worker att 1943 var det största året i Hollywoods historia – ett år som skulle kommas ihåg som ”uppvaknandets år”. Ungefär samtidigt drog manusförfattaren James K McGuinness igång en serie möten med likasinnade filmarbetare som ville sätta stopp för vad de ansåg vara kommunistinfiltrationen i Hollywood. Den 4 februari 1944 bildas The Motion Picture Alliance for the Preservation of American Ideals. Walt Disney blev organisationens vicepresident, och personer som Ronald Reagan, Ayn Rand och John Wayne var några av dem som kom att bli medlemmar.
Redan under läsningen av Hobermans korta förord överväldigas man av faktamängden och ambitionen. I de följande kapitlen beskriver han hur Hollywood formade såväl som formades av tidsandan, och hur film och politik gick hand i hand under kalla krigets första decennium. Eller mer specifikt, mellan Japans kapitulation 1945 och Dwight Eisenhowers återval 1956.
Det var en tid av framtidstro och optimism, en tid när det fanns nya pengar, nybyggda villaområden och ny trygghet. Det var också en tid som präglades av rädsla för Bomben, total paranoia, J Edgar Hoover, Joseph McCarthy, jakt på kommunister och allmän fobi för allt och alla som uppfattades som främmande. Det var även en tid då vansinniga konspirationsteorier ofta var en mild bris jämfört med vad som faktiskt försiggick. Turister flockades, enligt en samtida artikel i New Yorker, i gryningen på Desert Inns inglasade cocktailbar i Nevadaöknen för att njuta av pianomusik och det vackra ljuset från atombombstesterna. John Wayne blev en ikon. Och kanske fick han, och en oproportionerligt stor del av teamet på Erövraren-inspelningen, cancer av den långvariga inspelningsvistelsen i närheten av provsprängningarna. (Filmen kom 1956.) Ayn Rand skrev riktlinjer för manusskrivande och pamfletter om hur man skulle upptäcka tecknen på kommunistpropaganda i film. FBI-agenter extraknäckte som filmkritiker med Rands texter som grund (1946 fick till exempel Livet är underbart inte godkänt, eftersom den ”smutskastade och förminskade bankmän”). Filmmoguler satte desperat upp fuktade fingrar i luften för att se varifrån vindarna blåste och försökte samtidigt fundera ut hur de skulle konkurrera ut tv. Personer med kommunistsympatier svartlistades och rensades ur filmbranschen. Charlie Chaplin och många andra lämnade landet. 89 procent av USA:s vuxna befolkning följde enligt en gallupundersökning det tv-sända rättsdramat mellan McCarthy, Roy Cohn och armén.
Periodens filmer speglade allt detta, på mer eller mindre uppenbara sätt. I många filmer fick hotet från indianer och utomjordingar symbolisera kommunisthotet. I andra var det jättelika, muterade insekter som gav en bild av skräcken för atombomben och dess effekter. I Röst från det okända(1950) talade Gud varje kväll under en vecka till hela världen via radio – prick halv nio Los Angeles-tid! – och fick en helyllefamilj (bland annat bestående av Nancy Davis, innan hon blev fru Reagan) att förstå att allt kommer att bli bra, trots allt.
Sheriffen (1952), som har tolkats både som en allegori över mccarthyismen och som en beskrivning av USA:s agerande i Koreakriget, skulle komma att bli den mest visade filmen i Vita huset. (I en fotnot berättar Hoberman att George W Bush visserligen bara såg den en gång i Vita huset, men i september 2001 överräckte han en Sheriffen-poster till Japans premiärminister. Enligt japanska nyheter hade de båda knutit vänskapsband eftersom de båda jämförde sig med den ensamme sheriffen i huvudrollen.) Hoberman belyser dessa filmer, och många fler, med sin svepande strålkastare. Han redogör för handlingen, återger filmernas ofta absurda bakgrundshistorier, presenterar olika tolkningar och ger exempel på hur de togs emot av kritiker. Han varvar med politiska händelser och en lavinartad mängd annan, för sammanhanget värdefull, information. Det går kulsprutesnabbt. Texten är så tät och kompakt att det är lätt att bli yr, nästan berusad. Man vill bromsa, fördjupa och se eller se om filmer han nämner, titta på arkivklipp på Youtube, läsa mer om händelser, företeelser och personer.
Det skulle inte skadat att rensa en del för tydlighetens och läsbarhetens skull. Men det är en parentes, och det oerhört ambitiösa upplägget och kombinationen av det breda överblicksperspektivet och de små detaljerna gör att det definitivt är An Army of Phantoms man ska vända sig till om man bara ska läsa en bok om kopplingen mellan film och kalla krigets politik.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
En större invändning är att Hoberman mitt i all denna ystra informationsglädje knappt ens nämner den jakt på homosexuella, som inte bara var parallell med, utan ofta sammankopplad med, kommunistjakten. Homosexuella betraktades allmänt som säkerhetsrisker och ett lätt byte för kommunistiska utpressare. 1953 gav president Eisenhower en order som ledde till att tusentals homosexuella sparkades från amerikanska utrikesdepartementet.
Det var naturligtvis något som också syntes i de filmer som gjordes under den period Hoberman behandlar i An Army of Phantoms – även om homosexualitet var något man inte kunde skildra helt öppet i film. (Den som vill veta mer om hur man genom åren kringgått censuren i sådana skildringar kan med fördel se dokumentären The Celluloid Closet från 1995 och/eller läsa Vito Russos bok med samma namn.) Bortsett från denna lucka är An Army of Phantoms rafflande läsning. Det är ett imponerande bygge, och oupphörligen underhållande. Nästa gång jag ser en film gjord under kalla kriget är det med nya ögon, från en ny utkiksplats.
(Boken är första delen av en trilogi, där den andra delen, The Dream Life. Movies, Media, and the Mythology of the Sixties, redan finns utgiven. Den sista ska handla om perioden mellan 200-årsminnet av USA:s självständighetsförklaring och Berlinmurens fall.)