Unstoppable Global Warming: Every 1 500 Years
Dennis T. Avery & S. Fred Singer
Rowman & Littlefield 2007

I BÖRJAN AV maj publicerade FN:s internationella klimatpanel IPCC sin fjärde syntesrapport i vilken panelens flera tusen klimatforskare sammanställde den vetenskap och kunskap som idag finns gällande frågan om en pågående global uppvärmning med förändringar av jordens klimat som följd.

Rapporten drar slutsatsen att uppvärmningen i princip är helt orsakad av de mängder av så ­kallade växthusgaser som människan frigjort i atmosfären, framför allt via förbränning av fossila bränslen såsom kol och olja. Under samma period som rapportens redaktörer lagt sista handen vid denna i politiska sammanhang så viktiga rapport har jag suttit i vårvärmen och läst en bok som i grund och botten hävdar IPCC:s raka motsats.

I UNSTOPPABLE GLOBARL WARMING menar klimatforskaren Fred Singer och biologen/jordbruksekonomen Dennis Avery att den globala uppvärmning som kunnat konstateras under 1900-talet (cirka 0,6-0,7C°) inte är orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Tvärtom är den en konsekvens av att vi just nu befinner oss i en uppvärmande fas av en cirka 1500-årig temperaturcykel, som med stor regelbundenhet har påverkat jordens klimat under åtminstone den senaste miljonen år. Författarna menar att orsaken till temperaturskiftningarna har att göra med variationer i solens strålning.

Mer synligt stöd för denna tes hämtar författarna från en mängd vetenskapliga fyndigheter, som tvärsnitt av stalagmiter, årsringsanalyser på fossila träd och borrkärnor från glaciärer och lerbottnar. Det är i flera avseenden samma typ av data och metoder som IPCC bygger sin motsatta argumentation på. Men även mer uppseendeväckande (men inte mindre innovativa) metoder förekommer, såsom min personliga favorit: kvantitativa analyser av molntätheten i närmare sex tusen landskapsmålningar från medeltiden fram till i dag.

Alla resultat som man valt att redovisa tycks peka i en entydig riktning. Både i ett längre och kortare perspektiv verkar jordens medeltemperatur (och därmed klimatet) ha varierat tämligen mycket över tid. Det förklarar exempelvis varför vikingatiden var en varm och behaglig period under vilken många skandinaver valde att bosätta sig på det, vid den tiden, betydligt varmare och frodigare Grönland.

Denna era följdes sedan av en längre köldperiod med sina lägsta temperaturer sannolikt runt mitten av 1600-talet, det vill säga precis den period geologer brukar kalla ”den lilla istiden”. Jag noterar att perioden även sammanfaller med den spännande vintern år 1658 då Karl X lyckades tåga med hela den svenska hären – inklusive kanoner, hästar och trossvagnar – över ett fruset Stora Bält. Efter 1850 har det sedan (först långsamt och sedan snabbare) blivit allt varmare på jorden.

Så långt är boken en fröjd att läsa. Åtminstone för en naturvetenskaplig novis som inte säkert kan bedöma riktigheten i författarnas argumentation. Samtidigt är boken en förfärande läsning sett med samhällsvetenskapliga glas­ögon. En av de viktigaste reaktioner på boken som jag stött på i (framför allt amerikanska) tidskriftsrecensioner tar nämligen fasta på den oerhörda tes f&am p;a m p;am p;am p;ou ml;rfattarna formulerar: Att klimatförändringarna är naturliga, ohejdbara och inte ”alls så farliga som den offentliga hysterin kring dem”.

LÅT OSS BORRA oss borra lite i begreppet ”fara” som jag tycker får en allt för enkelspårig behandling i boken och i efterföljande genmälen. Att recensenter och allmänhet fastnar för sådana här uttalanden är inte konstigt utan följer tvärtom typiska mönster. Historien är fylld av exempel då påstådda auktoriteter har hävdat att det som annars betraktats som en fara inte bör ses som det. Jämför till exempel Amerikalinjernas oro för isberg och den falska säkerhet som passagerarna och rederiet som ägde Titanic vaggades in i.

Hur frestande är det inte för var och en av oss att bara luta oss tillbaka och tänka ”skepp och hoj seglarfolk, vi kan sänka varningsflaggen och tuffa på som vanligt” om man som i denna bok blir serverad ett bekvämt alternativ till det ständiga tjatet om radikalt minskat bilåkande och investeringar i energieffektiva hus.

Tydligen kan borrkärnor i Antarktis, i lerbottnar och i torvmyrar ”bevisa” både en av människan skapad klimatförändring och en förändring som kan förklaras av naturliga variationer, något jag nog gör bäst i att inte kommentera. I stället vill jag föra på tal vilka möjliga effekter en klimatförändring skulle få för ett samhälle. Det är den frågeställning som rimligen måste vara den avgörande för att bestämma och storleksbedöma vilka faror dessa klimatförändringar ställer oss inför. Svaret på den frågan kan omöjligen utläsas ur borrkärnor, av den enkla anledningen att faror i grund och botten är politiska och moraliska frågor.

En klimatrelaterad fara avgörs av sådant som ett samhälles sårbarhet. Sårbarhet är i sin tur bestämd av åtminstone följande faktorer: för det första hur ett samhälle är konstruerat (allt från byggnader och vägar till institutioner). För det andra hur olika nyckelresurser såsom mark, vatten och mat är fördelade mellan stater och mellan generationer samt vilken benägenhet som finns att omfördela dessa efter behov. Effekter på dessa faktorer måste hanteras av ett samhälle alldeles oavsett om orsakerna är skapade av människan eller ej.

Analyser av den här typen av frågor saknas emellertid nästan helt i boken och vid de tillfällen dessa frågor ändå kommer på tal, är diskussionerna präglade av en djup naivitet. Listan på exempel skulle kunna göras lång, varför jag besparar läsaren fylligare kommentarer kring påståenden såsom att den globala svältfrågan är löst. Eller att Afrikas befolkning – trots förutspådda svåra torkperioder – inte behöver oroa sig eftersom det i dag finns tillgång till genmanipulerade torktåliga grödor och att vi tycks stå inför det glädjande faktumet att norra Europas jordbruk sannolikt kommer att gynnas. Det betyder att Sub-Saharas stater kan köpa sin mat från exempelvis Sverige i framtiden.

Låt mig i stället illustrera med ett exempel som knyter an till frågan om klimateffekter. Ett par viktiga anledningar till varför de konstaterade klimatförändringarna inte kommer att innebära någon fara kan, enligt författarna, å ena sidan härledas t i l lba ka i tiden och å andra sidan hämtas ur vår samtid.

FÖR DET FÖRSTA visar historien tydligt att människan är sällsynt anpassningsbar. Indien och Kina är exempel på länder som väl klarade av att anpassa sig till den förra perioden av uppvärmning. För det andra kan man skönja optimism hos författarna när de tänker tillbaka på hur den amerikanska Södern återhämtade sig efter orkanen Katarina: ”Folk behöver kanske flytta i dag. Det är inte så svårt eftersom krisberedskapsmyndigheterna ger dem ekonomisk hjälp.”

Man måste betänka att jordens befolkning har flerfaldigats sedan förra värmeperioden och att allt fler människor bor i särskilt sårbara regioner. Deras anpassningsmöjligheter och tänkbara tillflyktsorter är begränsade av en lång rad institutionella, ekonomiska, kulturella och geopolitiska faktorer. Dessa saker, tillsammans med att fenomenet ”krisberedskapsmyndighet” knappast är en global företeelse, gör sammantaget att författarna i varje fall inte lyckas lugna mig något nämnvärt.

VAN VID ATT naturvetenskapliga miljöforskare inte kan låta bli att ställa samhälleliga diagnoser och föreslå politiska rekommendationer hade jag nog kunnat lära mig att leva med alla naiva problemdiskussioner – om det inte vore för den obehagliga cynism hela boken präglas av. Till exempel är det, enligt författarna, av rent krassa ekonomiska skäl –  ”det kommer att generera högvis med pengar” – som den låglänta mikroskopiska ö-staten Tuvalu har uppvaktat Australiens politiska ledare och ansökt om framtida amnesti.

Inte nog med det, tack vare landets begränsade naturresurser, och därmed möjligheter till välstånd, skulle de totalt cirka 11 000 medborgarna kunna få en mycket skönare livsstil om bara de fick den där amnestin och därmed samtidig tillgång till ”förmögna länders stränder”. Inte en tanke ägnas det åtminstone för mig självklara, nämligen den mänskliga drivkraften att hålla risker vid ett minimum när det, i det här fallet, finns en fara att landet helt kommer att slukas av havet.

Resonemanget inbjuder till en kommentar om bokens förhållningssätt till den i miljösammanhang så vanliga försiktighetsprincipen. Förvisso är denna princip inte oomstridd. Inte desto mindre bygger den på en djupt rotad mänsklig rationalitet. Står man inför oförutsägbara utfall bör man åtminstone överväga att ta det säkra framför det osäkra och vidta åtgärder för att minimera framtida kostnader – en logik som tycks särskilt giltig i klimatfrågan och detta alldeles oavsett om klimatförändringarna är orsakade av solens fläckar eller människans utsläpp av växthusgaser.

Intressant nog är det dock inte i förhållande till klimatförändringarna som man i bokens avslutande del anlägger ett försiktighetsperspektiv. I stället diskuterar man det alls inte oviktiga värdet av att behålla det man har – men frågan är till vilket pris?

Enligt författarna riskerar den pågående klimatdebatten att äventyra den energikrävande amerikanska livsstilen som, enligt författarna, faktiskt skulle kunna fortgå en lång tid framöver med hjälp av de enorma mängder av bundet kol som finns i jordskorpan.& amp;am p; lt; /p>

RENT VETENSKAPSTEORETISKT TROR jag det finns skäl att läsa boken. All forskning mår bra av ständigt ifrågasättande. Den här typen av böcker, som så uppenbart kan få publikt genomslag, manar dem som hävdar att människan skapat klimatförändringar att både slipa sina argument och fortsätta söka data som ytterligare stödjer deras teser och förbättrar grundläggande modeller.

Annars är boken ungefär lika läsvärd och intellektuellt utmanande som de flesta samhällsanalyser gjorda på uppdrag av någon med en uttalad politisk agenda. Detta skulle kunna ha varit en uppfriskande fläkt – det är ju alltid spännande med olika uppfattningar. I stället lämnar läsningen en fadd eftersmak och man ställer frågor med konspirationsteoretisk anstrykning – vad har författarna haft riktat mot sina pannor som drivit dem till somliga av sina resonemang och slutsatser?

Väljer du att läsa boken, håll då i minnet att det farligaste många gånger är att säga att det potentiellt farliga inte alls är det.

Sverker Jagers är forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.