Färggrann skildring av modernisten och människan Isaac Grünewald
Brevet citeras i Per I Gedins nyutkomna bok Isaac Grünewald – modernist och människa. Det visar en självsäker och driven konstnärspersonlighet, förebådar en ovanligt dynamisk och produktiv konstnärskarriär och kastar ljus på en av Sveriges under sin tid mest omtalade konstnärer.
Oavsett hur man ser på den är berättelsen om Isaac Grünewalds liv och konstnärskap en fängslande historia – från den fattiga uppväxten i en judisk arbetarfamilj på Söder och den ständiga kampen om ekonomiskt stöd och för konstnärligt erkännande, fram till den upphöjda positionen som den självutsedde och internationellt omtalade ledaren för den svenska ”expressionismen” och dess grupperingar, det svenska konstlivets enfant terrible, till att slutligen få sitt fulla erkännande i form av en professur på konstakademin.
Grünewalds liv har redan belysts från flera både vetenskapliga, populärvetenskapliga och mer litterära håll: Lars Andersson och Bernhard Grünewald har lyft fram den antisemitiska diskursen som omgav hans person och gjorde honom till en judisk och exotisk Andre i det svenska kulturklimatet, relationen med Sigrid Hjertén har varit fokus för både biografier och romaner och specifika delar av hans konstnärskap såsom Vigselrumsstriden och Grünewalds rikliga scenografiska produktion har analyserats i konstvetenskapliga avhandlingar av Ludwig Qvarnström och Eva Sundler.
Länge fanns bara en enda biografi, skriven år 1947 av Grünewalds vän
J P Hodin utifrån samtal med konstnären själv, den första skildringen av myten om Grünewald som en stridslysten ledargestalt med stor färgtalang, en spindel i nätet för den skandinaviska modernismen och dess europeiska medspelare och en frisk och uppstudsig fläkt i den svenska konstvärldens avmätta och konformistiska atmosfär.
Med rätta frågar sig nu Per I Gedin varför det ännu inte existerar någon monografi över Isaac Grünewalds verk eller ”en bredare biografi över honom som konstnär och människa”. Det är just denna brist och intresset för att förstå det motstånd som Grünewald och de nya modernistiska rörelserna väckte som har fått Gedin efter tre böcker om Verner von Heidenstam, Carl Larsson och Karl Otto Bonnier att författa sin bok om Isaac Grünewalds liv och konstnärskap. Till sitt yttre en vacker bok med många högkvalitativa färgreproduktioner och en gedigen formgivning som gör konstnären och hans verk all rätta är verket för det första en intressant och rikhaltig sammanställning, skriven i en lättläst och bitvis fängslande ton. Gedin tar med läsaren på en spännande resa genom Grünewalds liv och konstnärliga utveckling, späckad med både kända och hittills okända anekdoter och citat ur Grünewalds omfattande brevkorrespondens och dokument i familjens arkiv. Gedin har lagt ner ett grundligt arbete på att hitta och lyfta fram delvis aldrig använda källor, hans berättelse är fylld av intressanta citat från konstnären själv och hans många kontakter – från både väl- och motvilliga konstnärskolleger i hela Europa till mecenater och konsthandlare. Inte minst Gedins sätt att låta Grünewald själv komma till tals är en av bokens stora förtjänster, han lyckas levandegöra både personen och tidens olika röster inom konstvärlden genom att skickligt presentera och foga in det omfattande och delvis osedda brevmaterialet. Därmed uppnås ett av boktitelns syften – Gedin visar Grünewald som ”människa”. En människa som författaren låter tala för sig själv och som verkar befunnit eller försatt sig i ständig debatt för att inte säga kamp med sin omvärld, ytterst kommunikativ och verbalt begåvad, med en skarpsynt humoristisk läggning som tog honom från lättsamt och glatt skämtande till iskall ironi och sarkasm när det gällde att förtala och övervinna sina motståndare. Utan att varken heroisera eller kritisera Grünewald lyckas Gedin ge en ganska så intensiv närbild av konstnärens personlighet under de många delvis legendariska aktioner och strider som han var del av eller initierade. Från de återkommande bråken och konkurrenskampen med konstnärskollegerna till Vigselrumsstriden, försvarandet av sina ekonomiska rättigheter i samband med det scenografiska arbetet för Simson och Delila på Stockholmsoperan, motståndet mot pressens antisemitiska angrepp och den fysiska sammandrabbningen med tågkonduktören i Göteborg som längre fram leder till fängelsevistelsen på Långholmen.
Det är när Gedin ska ta sig an sitt andra uppdrag, nämligen att belysa Grünewald som ”modernist” och avantgardekonstnär som bokens förnyande insats blir mindre påtaglig. Här ställer sig frågan om vem som är bokens tänkte läsare – den bildade allmänheten eller en mer initierad publik med konstvetenskapliga intressen? Notapparaten och medvetenheten om tidigare forskning antyder det senare, den retoriska stilen det förra. Gedins inlevelsefulla berättarröst blir mindre passande när det kommer till att analysera Grünewalds konstnärliga insatser och positionering inom den konsthistoriska kontexten. Komplexa och vetenskapligt omdiskuterade begrepp såsom modernism, expressionism och därmed förbundna konsthistoriska skeden behandlas på ett delvis alltför generaliserande och förenklande sätt som passar för helhetsberättelsen och för en litet insatt läsare men tyvärr ger ett intryck av ytlighet och hastigt dragna slutsatser om man är ute efter att förstå Grünewalds konstnärskap på djupet. Till detta kommer en lätt kategoriserande och värderande eller personlig ton, ibland ganska så absolut, exempelvis när målningen Våren från 1911 kallas för ”en märklig målning” eller Sverige kallas för ”ett fullkomligt u-land när det gällde den internationella moderna konsten”. Därtill kallas Grünewald återkommande för ”imponerande” och lovordas i olika ordalag vilket motverkar den objektiva grundlighet som Gedins användning av det rikliga källmaterialet förmedlar.
Boken pendlar mellan att ge en frisk och färggrann samt tydligt upplagd kronologisk bild av Isaac Grünewald där det skapas ny inblick och hudnära möten med Grünewalds person och hans sociala och kulturella umgängesmiljöer, och en brist på fördjupning när det gäller att analysera detta konstnärskap som är så ovanligt och kultur/politiskt laddat i sin samtida svenska kontext. Grünewalds betydelse inom det svenska konstlivet skildras visserligen utifrån många olika aspekter, såsom hans fartfyllda måleriska utveckling, hans sociala och kulturpolitiska strategier, hans växande nätverk, delvis komplicerade relationer och familjeliv och strategiska självlansering, men skulle nog behöva en ännu mer noggrann analys för att komma till sin rätt.
Liksom författaren verkar djupt engagerad i personen han berättar om engageras även läsaren, men engagemang kan också leda till förhastade och kategoriska omdömen. Gedins medryckande språk – ibland förekommer till och med utropstecken – ger liv åt historien samtidigt som det ibland hamnar i det onyanserade och alltför subjektivt känslosamma. Detta leder i slutändan till att hans biografi trots den djupgående källforskningen som författaren lagt ner mer bekräftar än kompletterar den bild av Grünewald som dominerar den allmänna uppfattningen. Som författaren sammanfattar i bokens slut: ”Isaac Grünewald var en kämpande människa. Som ung kämpade han mot fattigdomen och för att skapa sig en konstnärsbana, sedan mot en oförstående kritik och hela livet mot antisemitismen som drabbade honom ovanligt hårt, både för att han utmanade etablerade värderingar och för att han vägrade att falla undan och alltid gav svar på tal. Hans största kamp var dock för sitt konstnärskap.” Myten om den kämpande Grünewald gentemot den oförstående svenska konstvärlden består. Per I Gedin har lyckats levandegöra – och åter bekräfta – den, genom sin bildrika berättelse.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Andrea Kollnitz
Lektor vid institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet