Om USA, Kina eller Japan skulle hamna i militär konflikt med någon av de andra ekonomiska stormakterna, så dras även den tredje oundvikligen in i dispyten. Och faktum är att risken för detta nu är större än vid någon annan tidpunkt efter andra världskrigets slut.

När Västtysklands förbundskansler Willy Brandt 1970 gick ner på knä i Warszawas judiska getto symboliserade det inte bara en nations ursäkt till en annan. Det demonstrerade även en hel världsdels vilja att lägga andra världskrigets fasor bakom sig för att tillsammans bygga en gemensam framtid.

Något liknande har inte skett i Östasien. Då Japan efter andra världskriget tog sina första staplande steg ut på den diplomatiska arenan igen var det kinesiska ledarskapet förvånansvärt nog inte intresserade av någon ursäkt. ”Ni kan inte be om förlåtelse varenda dag, eller hur?” frågade Mao Zedong retoriskt en delegation från Japans parlament som 1954 besökte Kina, och tillade att det inte är bra för en nation att känna sig ”konstant skyldig”.

Ur marxistisk synvinkel var Kinas främsta fiender ideologiska, och utgjordes av amerikanska imperialister samt Chiang Kai-sheks nationalistparti på Taiwan. 1961 gick Mao ännu längre och tackade rentav en besökande japansk oppositionsledare för att landet invaderat Kina. Annars, menade diktatorn, skulle kommunistpartiet aldrig ha kunnat besegra nationalistpartiet för att ta makten över Kina.

Några årtionden senare skulle Kina dock utnyttja Japans tidigare övergrepp både för politiska ändamål och för att tvinga fram bistånd. Något som – vilket vi ska se senare – var kontraproduktivt på så vis att det japanska ledarskapet istället började ifrågasätta såväl delar av övergreppen som sin skuld för dessa i efterhand.

Konflikten mellan Kina och Japan är av historiska skäl enkel att förstå; likaledes så är slitningen mellan Kina och USA lättbegriplig av ideologiska och geopolitiska anledningar. Men då syftet med Richard McGregors nya bok Asia’s Reckoning är att djupgående beskriva den komplicerade relationen mellan samtliga tre länder, dyker många fascinerande detaljer upp som visar den ambivalens som alltid funnits även mellan USA och Japan.

Få är bättre lämpade att skildra detta än just McGregor. Han har arbetat som journalist i alla tre länderna, och bemästrar samtliga språk bra nog för att kunna ta del av originalkällor och utföra intervjuer. Resultatet är en lika detaljrik och underhållande bok som hans prisbelönta The Party (2010), en undersökning av Kinas kommunistparti som har blivit obligatorisk läsning för varje journalist eller akademiker som har med landet att göra.

I och med San Francisco-avtalet 1951 upphörde de allierades ockupation av Japan. En bilateral försvarspakt ingicks sedan 1960 mellan USA och Japan, vilket garanterade amerikanernas beskydd och möjliggjorde för japanerna att satsa allt krut på ekonomisk utveckling. Ändå ansåg många konservativa krafter att landet hade förlorat sin självständighet, eftersom Japan exempelvis inte tilläts ha någon egen militär.

Bokens första kapitel avhandlas lämpligen snabbt. Det är först från och med 1970-talet som det börjar bli riktigt intressant. Då säkerhetsrådgivare Henry Kissinger 1971 åkte till Kina och banade väg för president Richard Nixons besök i landet året därpå underrättades japanerna om detta endast några timmar före det officiella uttalandet – ett svek och en skymf som lämnade Tokyo med en ständig oro för att USA planerade att överge dem.

Kissinger är en av otaliga amerikanska tjänstemän som i boken sägs hysa ett personligt agg mot japanerna. I interna dokument kallar han hånfullt Japan för ”kabuki land” och gnäller över att alltid bli serverad wienerschnitzel av dess ambassadör. Kissinger blev snabbt less på att gnabbas om handel och textilexport, och kände sig betydligt mer hemma i Peking, där han kunde förändra världen tillsammans med de revolutionära ledarna som han beundrade djupt.

Men handelsunderskottet försvann inte för det. 1981 stod Japan för 21 procent av alla bilar som såldes i USA, 29 procent av alla kameror, 65 procent av alla motorcyklar och 100 procent av alla videospelare. Undantaget flygplan hade ingen amerikansk vara av betydelse en marknadsdel på över 10 procent i Japan. Det framstod som blott en tidsfråga innan Japan skulle dominera världen.

För detta fick Japan kritik, då man ju hade lyckats skapa ett framgångsrikt system som skilde sig från det amerikanska. Trycket från Washington bidrog ytterligare till Japans märkliga särställning i Asien. Landet har alltid, enligt McGregor, ”velat vara en del av väst men samtidigt bli av med väst, velat omfamna men ändå behålla distansen till Asien”.

Under tider av ömsesidig misstro var det därför fullt naturligt för Japan att närma sig Kina. Medan sinnebilden av Kinas öppnande är Deng Xiaoping iklädd cowboyhatt vid en rodeo i Texas 1979, så missade västerländska medier en kanske ännu viktigare resa som ägde rum året innan. ”Vi är ett eftersatt land och behöver lära oss från Japan”, sade Deng efter att ha åkt snabbtåg och besökt automatiserade fabriker i ett land vars utvecklingsnivå låg skyhögt över Kinas.

Det var första gången på över 2 000 år som en ledare från Japan eller Kina besökte det andra landet. 1978 undertecknade de båda nationerna även ett samarbetsavtal, som bland annat innefattade stora bistånd och fördelaktiga lån. Liksom många andra länder trodde Japan att Kina, om det blev en marknadsekonomi, per automatik även skulle bli en demokrati, och att japanska företag då kunde åtnjuta ett försprång på den kinesiska marknaden.

Samarbetet drevs även på av ett dåligt japanskt samvete. Allmänheten hade en god uppfattning om Kina, och bland Japans politiker fanns en utbredd uppfattning om att nationens framtida öde låg i Asien snarare än i väst. Massakern vid Himmelska fridens torg 1989 skulle dock förändra allt detta. Efter att de landsomfattande demonstrationerna hade slagits ner med våld lanserade Kinas nya president Jiang Zemin genast den så kallade ”patriotiska utbildningskampanjen”.

I officiella dokument, populärkultur, läroböcker och inträdesprov till landets universitet blev nu Japan främsta måltavla i den nationalism som kommunistpartiet avsåg att fostra i syfte att slå vakt om maktmonopolet. Jiang beordrade personligen att ”även barnen på dagis” skulle omfattas av kampanjen.

Ma Licheng, tidigare redaktör på partitidningen Folkets Dagblad, konstaterar i samtal med McGregor att Kinas politik gentemot Japan i själva verket inte har något med Japan att göra. Det handlar snarare om de politiska strömningarna i Peking, konstaterar Ma, vars karriär sköts i sank efter att han hade ifrågasatt Japankritikens omfattning och framhåller 1989 som vändpunkten för Kinas kompromisslösa patriotism.

Då Jiang Zemin 1998 besökte Japan läxade han flera gånger upp sina värdar offentligt angående historia och skuld, bland annat under en bankett som hölls av kejsar Akihito. Detta besök pekas av McGregor ut som ytterligare vändpunkt, nämligen den då pragmatism och professionella diplomater fick lämna rum åt konflikt och populistiska politiker på båda sidor om Östkinesiska havet. En yngre generation japanska politiker, med nuvarande premiärminister Shinzo Abe i spetsen, insåg det lönlösa i eftergiftspolitiken gentemot Kina.

Massakern fick givetvis även Kinas relation med USA att surna. Efter en handfull år av sanktioner besökte utrikesminister Warren Christopher 1994 Peking för att föreslå förbättringar av mänskliga rättigheter i utbyte mot större tillgång till amerikanska marknader. Han läxades istället upp av premiärminister Li Peng – ökänd som ”Pekings slaktare” – som fördömde situationen för mänskliga rättigheter i USA, och varnade för att amerikanerna istället kunde förlora tillgången till Kina. När USA året därpå sålde stridsflygplan till Taiwan var relationen sämre än någon gång sedan Kissingers första Kinabesök.

Japan, som nu brottade med recession, sågs vid det här laget av USA som en svag allierad. ”Kan någon berätta för mig vad det är för fel på Japan?” utbrast Bill Clinton inför en av sina många ”meningslösa” resor till landet. Under sina åtta år i Vita huset träffade Clinton sju olika japanska premiärministrar. När George H W Bush satte ihop en koalition för att driva ut Saddam Hussein från Kuwait i början av 1990-talet var besvikelsen stor över Japans brist på entusiasm. Samma missnöje kunde ses när Bush den yngre på nytt gav sig in i Irak efter att ha förklarat krig mot terrorismen ett årtionde senare. USA:s uppmaningar till Japan att öka sin försvarsbudget föll länge inför döva öron.

”Varför kan inte Asien vara mer som Europa?” frågade Condoleezza Rice när hon 2005 utsetts till utrikesminister av Bush och just blivit informerad om regionens många problem. De två främsta anledningarna till konflikt mellan Asiens två stormakter heter Yasukuni och Senkaku. Det förstnämnda är ett kontroversiellt tempel, där själarna från miljontals japanska soldater inklusive krigsförbrytare från andra världskriget sägs vila.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Junichiro Koizumi, Japans första långvariga ledare på över ett årtionde, skapade en ny diplomatisk kris då han 2001 som första japanska premiärminister i tjänst besökte Yasukuni, något som han under sina fem år vid makten upprepade vid flera tillfällen. Efter att ha fått kritik från Bush, förklarade Koizumi att besöken främst berodde på Kinas upprepade uppmaningar att inte gå dit.

Liksom Yasukuni hade ögruppen Senkaku länge varit en ickefråga. Då Kina var som svagast under 1950- och 60-talen brydde man sig inte alls om dessa små öar. Deng Xiaoping sade å sin sida att frågan skulle överlämnas till nästa generation, som förhoppningsvis skulle kunna lösa den på ett smartare vis.

Nu har Senkaku istället blivit en krigsrisk. McGregor skildrar i detalj hur premiärminister Yoshihiko Noda och Kinas president Hu Jintao 2012 nästan rök ihop fysiskt om ögruppen vid ett Apecmöte. Dagen därpå köpte japanska myndigheter öarna från de privata ägarna, vilket ledde till omfattande antijapanska protester runt om i 200 städer i Kina, samt en ökad närvaro av kinesiska fartyg på det territorialvatten som omger dem.

Senkaku var en stor anledning till Barack Obamas militära pivot to Asia, och han blev den första presidenten som bekräftade att försvarsavtalet med Japan även innefattar denna ögrupp. Klämd mellan två fiender har Obama även ofta kritiserat premiärminister Shinzo Abe för att besöka Yasukuni och ifrågasätta de mörka delarna av Japans historia. Och under sitt första möte med Xi Jinping som Kinas nya president höll Obama upp handen över sitt huvud ”likt en stoppskylt” då han fått nog av Xis antijapanska monolog.

Det sista av bokens 15 kapitel har rubriken ”Fryspunkt”. Där konstateras att relationen mellan de tre länderna nu är mer ansträngd än på länge. Knäckfrågor som Taiwan och Nordkorea förblir olösta, samtidigt som halvhjärtade försök av Japan och Kina att skapa konsensus kring historiska frågor blott har resulterat i ökade motsättningar.

I bokens inledning jämför McGregor relationen mellan världens största ekonomier med en scen ur Quentin Tarantinos kultfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs), där tre personer riktar skjutvapen mot varandra. Det räcker med att ett skott går av för att alla ska stryka med. Det hela bliver inte heller enklare av att samtliga länder, efter Donald Trumps seger i USA:s presidentval, numera styrs av tvättäkta populister.