Åhå, ekonomijournalisterna har upptäckt kusinens fiaskon på råvarumarknaden – inte mer än rätt åt det gamla öket. Och så kulturen då … Men … men vad är detta?! En kvinna, som på bilden poserar till synes utan bysthållare, propagerar för den så kallade Fria kärleken? En dramatiker säger sig jubla över att ”Gud är död”? Nä nu blir det till att ta chefredaktören i örat! Detta kan inte fortgå! Anständigheten kräver att någon entledigas!

Sedan dess har världen vänts uppochned. Idag är det bara på ledarplats en dagstidning lyckas provocera – Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Göteborgs-Posten och Expressen väcker ständigt rabalder genom att ifrågasätta den svenska modellen, och däribland inte minst invandringspolitiken och det kolossala misslyckandet med integrationen av nyanlända. Men kultursidorna? De möts med en välförtjänt gäspning.

Ett kommissariat av väldresserade och välmenande ”liberaler” – så lyder dagens benämning på socialdemokrater med höga bostadslån – ägnar sin politiska energi inte åt att ifrågasätta och utmana rådande sanningar, utan åt att med näbbar och klor försvara dem. Det finns i dagens Sverige inget som är mer konservativt, i bokstavlig mening, än en svensk kulturredaktion och dess frilansar.

När en författare dristar sig till att åka utomlands och berätta om sina dystra intryck av hemlandets utveckling släpas hon inför en åsiktsdomstol, där till och med hennes förläggare förväntas delta. När en känd högerpolemiker tar över chefredaktörskapet för en veckotidning och börjar värva kolumnister som faktiskt skriver vad de tycker börjar en uppsjö av kulturskribenter, likt en hoper dömande skvallertanter i någon tjugotalsroman, tävla i att ”ta avstånd” – denna vår nya nationalsport. Och så ansluter sig på Facebook genast den ena halvan av vår kära åsiktspöbel, och skriver kommentarer om hur duktig man är på att säga upp sina prenumerationer. (Om samtliga som påstod sig ha en prenumeration på en dagstidning eller tidskrift talade sanning skulle svensk press just nu uppleva en verklig guldålder.)

Kultursidorna skulle, var väl en gång tanken, gå i bräschen för nyfikenhet och nytänkande. Så hur kunde avantgardismens anslagstavla förvandlas till kälkborgerlighetens kärntrupp? Hur kunde stora delar av landets intellektuella elit gå från inspirationskälla till inkvisitionstribunal?

Jag vet inte. Men i höstas sa jag upp mig från Expressen Kultur.

Nej, jag var aldrig tystad – tvärtom. Jag fick gott om utrymme att säga vad som föll mig in och blev därtill ivrigt påhejad, eftersom jag fungerade som kultursidans enda nu levande högerspöke (och således visade jag prov på sidans berömda ”bredd”).

Men till vem skulle jag rikta mig? Till vilka, förutom anställda på andra kulturredaktioner och några enstaka frilansar som söker efter nästa veckas debattmotståndare? Vilka människor antas längre läsa kultursidornas till samhällskritik förklädda trosbekännelser? Om det enda man vill höra är att det hela ordnar sig, bara alla är riktigt snälla mot varandra, räcker det väl med att läsa Bamse eller ta del av valfri predikan från vår nuvarande ärkebiskop.

När Marianne Lindberg De Geer härförleden med buller och bång sa upp sig från Fokus, med motiveringen att hon ogillade sina medkrönikörer, tyckte jag att det var ett fjanteri utan motstycke. Men jag har börjat förstå henne bättre och tvingas nu erkänna att jag själv inte är ett dugg bättre. En människa behöver få erfara åtminstone en gnutta av gammal hederlig samhörighet.

Det finns i dagsläget ingen kultursida i Sverige där jag skulle känna mig hemma. Om det ena dagen är man själv, och nästa en mästrande Ebba Witt-Brattström eller en flåsande Jonas Gardell, i vilken sorglig cirkustrupp ingår man egentligen? Nej. Det får vara någon annans tur att agera alibi. Jag tänker omge mig med vuxna, även i tryck.