Hennes svar spreds snabbt via sociala medier, och snart plockade såväl Huffington Post, The Nation och Forbes upp tråden och publicerade det. Det rasslade in donationer från läsare, och hon erbjöds ett bokkontrakt som till slut resulterade i den uppmärksammade Hand to Mouth.

Linda Tirado har i Huffington Post kallats kvinnan som förklarade fattigdomen för nationen. President Barack Obama ler brett på ett fotografi som togs med Tirado i Vita huset. Hon har kommit att få rollen som talesperson för fattiga och har nu nya bokprojekt på gång. ”It’s like, ’Let’s bring in the poor chick who talks!’”, som hon själv säger i en intervju till Telegraph.

En skillnad mellan den amerikanska och den svenska debatten om frågor som rör skillnader i levnadsstandard är att den förstnämnda har högre i tak. Det ställs i USA frågor till vad vi kallar svaga grupper, frågor som i en svensk kontext leder till starka motreaktioner.

När fattigdom skildras eller debatteras i Sverige handlar det inte sällan om att en medelklassjournalist drar igång en ”fattigblogg” på Aftonbladets hemsida och förvånat beklagar sig över att det saknas pengar till osten på 7Eleven om man lever på försörjningsstöd. Politiker debatterar i riksdagen om hur utsatta människor luras att ta dyra sms-lån som de sedan inte kan betala tillbaks. Eller också tävlar skribenter i att fördöma ”Lyxfällan” på TV3, programmet där människor som har hamnat i klistret för ovanlighetens skull får träda fram och blotta sin situation (för att bli hjälpta av de bekymrade programledarna).

När journalisten Janne Josefsson, i SVT:s ”Uppdrag granskning” (16/1 2013), frågade varför en fattig mamma lägger pengar på cigaretter åt sig själv blev det ett ramaskri. Den på twitter så aktive vänsterpartisten Ali Esbati utbrast till exempel: ”Åhå, mamman kan inte vara fattig, för HON RÖKER!! Fuck you, Janne Testosteron Josefsson. FUCK YOU VERY MUCH.”

Personligen tolkade jag Josefssons fråga snarare som ett sätt att bemöta en jämbördig, vuxen människa med såväl hjärna som ansvar. Varför köper en förälder dyra cigaretter till sig själv när hennes barn, enligt vad hon själv säger, lider av att de saknar pengar? Det må vara en jobbig fråga, men den är journalistiskt relevant.

I USA kan man ställa den frågan – och få svar på tal. Linda Tirado är så långt ifrån det svenska medelklassfiltret man kan komma. Inget ont om medelklassperspektivet i sig, men särskilt lämpat för att skildra eller förklara fattigdom, eller problem inom arbetar- och underklass, är det faktiskt inte.

Vem är då amerikanskan som svarar på frågan varför fattiga ideligen fattar självdestruktiva beslut? Jo, en gift tvåbarnsmamma som jobbar inom den tuffa snabbmatsbranschen. Hon har verkligen inte haft turen med sig: Familjens lägenhet och ägodelar förstördes av en översvämning. Hennes man, som tidigare har arbetat för den amerikanska flottan, fick inte sitt arvode i tid. När familjen flyttade från Ohio till Utah drabbades man av byråkratiskt trassel som gjorde att det blev svårt att få ut matkuponger i den nya delstaten. Och så vidare.

Tirado var med om en bilolycka när hon var yngre och har därför fått problem med sina tänder, vilket har gjort att hon undviker att skratta eller äta mat bland andra. Hon har vårdräkningar att betala. Hon säger sig vidare vara glömsk, och blev därför oplanerat gravid (för att preventivmedel ska fungera måste man komma ihåg att använda dem). Ett av familjens barn fick kolik. Hon har ett hetsigt temperament och lider av depressioner. Hon råkar ut för misstänksamma arbetsgivare, som söker igenom de anställdas väskor, och för otrevliga kunder som beter sig som svin mot serveringspersonal. Hon har fått sparken för att hennes bil har vägrat starta och för att hon därför blivit sen till jobbet, eller på grund av sjukfrånvaro. Alltid är det något.

Det enda som hon ännu inte tycks ha råkat ut för är att bli av med bilen för att hon kör runt utan försäkring. Och hon är trots allt inte svart, vilket hade lett till en ännu tuffare behandling av samhället.

Tirados berättelse vittnar om hur svårt det är att åter komma på fötter om man är fattig. Hennes kritik mot det amerikanska systemet är inte nådig. Fattiga möts av en byråkrati och myndighetspersoner som ser på dem som kriminella, korkade knarkare. Arbetsgivarna har all makt i världen; lågavlönade amerikaner har knappt någon makt alls. Enligt Tirado tampas en tredjedel av amerikanerna med låglönejobb och fattigdom.

I USA hänvisas många människor till matkuponger och en i princip oreglerad arbetsmarknad, vilket är långt ifrån verkligheten i Sverige. När jag i höstas bilade genom USA träffade jag på en amerikan i Texas som fascinerat frågade om Sverige inte är landet där en byggnadsarbetare tjänar nästan lika mycket som en läkare. Det är en träffande beskrivning. Skillnaderna är stora våra länder emellan, det är onekligen tuffare att vara lågavlönad i USA.

Tirado ställer frågan: If you were born tomorrow into the lower classes, would you be quite so sure that America is the land of opportunity?

Den amerikanska drömmen ger hon inte mycket för. Fattiga behandlas illa och straffas för sådant som inte är deras fel. Och gör de fel kostar det mer för dem. Somnar du till exempel på en parkbänk i dina slitna kläder får du polisen på dig – gör du detsamma som en student i campusområdet går du fri.

Samtidigt påpekar Tirado, amerikanskt nog, att hon inte är emot kapitalismen som sådan. Bara den sortens kapitalism som resulterar i att de fattiga förblir fattiga, och som nedvärdrar dem. Senare i boken är tonen hårdare, som när hon beskriver företag som utnyttjar skatteförmåner och sedan bara försvinner: ”who says capitalism isn’t cruel?” Varje system har sina förlorare, och kapitalismen har sina.

”I have no reason to trust anyone who has any sort of power over me”, skriver Tirado och det är lätt att förstå hennes ilska. Hon vill försvara sig själv och berättar om stress, sömnlöshet, svårigheten att spara pengar, att aldrig ha semester, aldrig ha något att se fram emot. Rökningen håller henne pigg och dämpar hunger, det är den enda avkoppling hon tillåts unna sig. Varför skulle hon ge upp den, undrar hon, och blir irriterad på de rika människor som är beredda att lägga näsan i blöt.

Men, tänker jag som läsare, var kommer hennes eget ansvar in? Beror verkligen allt hon drabbats av på omgivningen, på systemet?

Tirado medger att fattigdom både beror på sådant som människor inte kan styra över och på de egna valen och besluten. Men hon har alltid en (bort)förklaring nära till hands. Vi fattiga söker inte bättre jobb därför att vi aldrig kommer att kunna hålla oss så pass välkammade att vi kan behålla dem, skriver hon. Hon klagar på att hon är ful (vilket inte stämmer), saknar en tand, har dålig hy.

”I’m a forgetful person, to put it very nicely”, skriver hon när hon ska förklara varför hon blivit oplanerat gravid. P-piller var inte hennes grej. Blev det som det blev för att hon är fattig? Kanske, är hennes svar. För tänk om hon hade haft lyxen att regelbundet kunna gå till en gynekolog som hade kunnat ge henne ett bättre preventivmedel. Med andra ord är eget ansvar inte författarens starka sida.

Tirado är uppvuxen i medelklass, men har hamnat i fattigdom. Jag själv har gjort en resa i motsatt riktning och gått från en fattig uppväxt till att bli den första i släkten att jobba med journalistik. Vår egen inställning påverkar vår situation i allra högsta grad.

När Tirado beskriver Walmart går föraktet nästan att ta på. Hon har minsann aldrig tagit ett ovärdigt jobb där, för tidigare fick de anställda delta i obligatorisk cheerleading. Man kan se pinsamheten på Youtube, tipsar Tirado. På snabbmatställen måste anställda hålla sig till ett formulär om vad man ska säga i kontakt med kunder, vilket Tirado tar som en förolämpning. Jag har också fått formulär med fraser i handen på säljjobb, men har aldrig tolkat det som att arbetsgivare anser att jag är dum i huvudet.

Tirado reagerar, med rätta, mot rika människor som dumförklarar henne. Men ibland dumförklarar hon själv sin omvärld. Som när hon ingående förklarar varför fattiga har sex. Av samma skäl som alla andra, förstås. Frågan är bara vem som har trott eller påstått något annat?

Andra gånger nickar jag igenkännande. Hennes temperament och språkbruk får mig att känna mig hemma: Go fuck yourselves! Fucking assholes! Tirado har varken ork eller lust att piffa till sin trädgård eller rädda hotade djur i Afrika. Hon har däremot samlat ihop tio olika sorters tvättmedel som står i skåpet, för att hon har hittat dem till nedsatt pris i olika affärer. Vilken klassiker, jag brukar för min del satsa på schampo och mycket annat. Jag har svårt att inte äta upp allting på tallriken. Svårt att låta bli extrapriser.

Det finns universella ”fattigbeteenden” som skildras alltför sällan. Men gruppen fattiga, eller vi som har erfarenhet av fattigdom, är samtidigt väldigt spretig. Inte minst gäller det hur vi förhåller oss till omvärlden och vårt eget ansvar. Tirados inställning, dock inte situation, påminner mig ibland om de medelklasstudenter jag har kritiserat i olika sammanhang tidigare, som jag upplever som curlade och oförmögna att se sin egen del i och sitt eget ansvar för hur tillvaron gestaltar sig.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tirado växte upp med äldre släktingar som tillhörde medelklassen. Eftersom jag, som sagt, reste i andra riktningen, har jag förmodligen förväntat mig mindre av omgivningen och ”samhället”. Jag fick aldrig veckopeng, så varför skulle jag få det ”av samhället” när jag flyttade hemifrån? Vill man ha något får man jobba för det. Och har man ont om pengar bör man inte köpa dyra cigarettpaket. Fattigdom som ursäkt för dåliga vanor köper jag inte, även om Tirado ska ha ett erkännande för att hon står upp för sina vanor.

Man måste även vara ödmjuk inför det faktum att USA inte är Sverige. Att ha svårt att få ut sina matkuponger, eller att riskera att få kicken hur lätt som helst, skapar en otrygghet som är svår att föreställa sig när man lever gott i trygga Sverige. Tirado för inte någon lyxdiskussion om att hennes barn minsann far illa av att inte ha den senaste spelkonsolen, tvärtom påpekar hon att barn faktiskt kan leka med stenar och pinnar. Hon beskriver i huvudsak absolut – till skillnad från relativ – fattigdom. Visst har hon tak över huvudet och till och med en bil, men hennes vardag är ändå en ständig kamp för överlevnad.

I Sverige rasar röda ledarsidor över ”ökade klassklyftor”, trots att vi har en väldigt sammanpressad inkomststruktur. Det svenska bidragssystemet får omvärlden att höja på ögonbrynen. Fattigdom blir ett reellt problem när människor inte kan äta sig mätta eller få den vård de behöver. Relativ fattigdom – ”klassklyftor” – är ett tämligen ointressant mått på det stora hela: Vad gör det mig om Ingvar Kamprad är väldigt rik?

Ytterligare ett problem för vänstern är att det saknas en bättre samhällsmodell än den med marknadsekonomi. Politiken och facken kan göra mycket för att öka tryggheten för dem som behöver den, men vi kommer inte ifrån att kapitalismen – trots sina brister – är bättre än alternativen. Den är dock inte felfri, vilket Tirados fattigdomsfälla är ett bra exempel på.

Min socialliberala sida menar att Tirado har en stor poäng när hon beskriver hur svårt det i praktiken kan vara att resa sig ur fattigdom. Har man otur med myndigheter och arbetsgivare, om bilen går sönder eller hälsan sviker, hamnar man lätt under vattenytan. Människor måste alltid ha en chans att kunna ta sig ur fattigdom. Den sociala rörligheten får inte endast vara en fin teori.

I Sverige får vi många chanser. Men att så många amerikaner känner igen sig i Tirados berättelse innebär en svidande kritik mot den amerikanska drömmen. Hur bra förutsättningar har egentligen fattiga, för att inte tala om fattiga svarta, i USA? Jag säger med gott samvete ”Ryck upp er och sluta gnälla” till svenska studenter. Men vem är jag att säga det till en fattig svart amerikan som ständigt döms på förhand, och som fastnar i Tirados desperata läge?

Styrkan i Hand to Mouth är inte de politiska analyserna eller slutsatserna. Det är att en fattig människa, rakt och ärligt, ger sitt eget perspektiv på den fattigdom hon själv faktiskt lever i. Vi skulle behöva liknande uppkäftiga berättelser om fattigdom i Sverige, och det utan att opinionsbildare från medelklassen ställer sig i vägen och beskäftigt dikterar vad man får fråga och vad man får svara.