Annars hade det ju för ett ögonblick känts rätt hoppfullt när mellanårsvalet i höstas inte alls gick förre presidenten Donald Trumps väg. Och bortom den kulörta rapporteringen av de verbala och fysiska slagsmålen i kongresskammaren har kandidaterna inför nästa års presidentval redan så smått börjat positionerna sig.

Allra längst fram i ledet av möjliga presidentkandidater står just nu Florida­guvernören Ron DeSantis, som med sin storseger i mellanårsvalet har skapat en befogad oro i de expresidentiella gemaken i Mar-a-Lago.

Inte långt bakom DeSantis finner vi i sin tur en gammal bekant som med råge visar att det – faktiskt – fortfarande – finns både förnuft och förstånd kvar i det republikans­ka partiet. Det är den tidigare FN-ambassadören och guvernören i South Carolina, Nikki Haley, som just har utkommit med ännu en bok; ett bevis så gott som något på att hon har stora planer på gång.

Sin levnadshistoria so far avverkade Haley redan för några år sedan i den uppmärksammade With All Due Respect (recenserad i Axess 1/2020). Någon ytterligare självbiografi är det inte denna gång, men därmed inte sagt att boken inte handlar om henne själv; udda vore det annars när en amerikansk toppolitiker publicerar sig i bokform så här i upploppet till ett kommande presidentval.

Det gör det alltså i allra högsta grad, men mera indirekt när Nikki Haley med ett kreativt och lyckat grepp väver samman sina egna erfarenheter och upplevelser i bokens porträtt av de kvinnliga föredömen och förebilder som hon själv har inspirerats av, och som hon hoppas ska kunna inspirera vidare till bokens läsare.

Sammanlagt är det tio kvinnor, med framförallt en sak gemensamt: att de alla har övervunnit odds som i hög grad har varit emot dem, delvis men inte enbart för att de är kvinnor. Orädda, modiga och visionära kvinnor som inte har gett upp trots att det mesta har talat för att de skulle misslyckas på vägen. Några nutida, andra historiska, och vissa mer kända och omtalade än andra.

Kvinnor att inspireras av alltså, men Nikki Haley undviker tacknämligt att hemfalla till något hurtfriskt utropande om att ”kvinnor kan”. Men så är väl etiketten ”feminist” också något hon själv vänligt men bestämt helst skulle avstå från.

För ordet ”feminism” är komplicerat, som hon konstaterar i inledningen till bokens sista kapitel om flygpionjären Amelia Earhart. Feminism borde handla om individers lika möjligheter och rättigheter, men någonstans urartade det till att istället begränsa kvinnor genom explicita och implicita woke-regler om vad som är accepterat att tycka, säga och göra.

”It is time to reclaim feminism”, noterar Haley sakligt i boken.

Flertalet av porträtten i boken är av amerikanska kvinnor, men först i raden möter vi inte helt överraskande en brittiska; den konservativa husgudinnan Margaret Thatcher: Handlardottern från Grantham, som på sin väg mot premiärministerposten, och när hon väl var där, utkämpade ett och annat slag mot partiets ”old boys club” där hennes jämförelsevis enkla bakgrund ringaktades och hennes förmågor gravt underskattades.

Det är ju också från Thatcher, och ett av hennes mest slagfärdiga citat, som Haley har hämtat bokens titel. Som Thatcher formulerade det: Om ni vill få något sagt så vänd er till en man, men om det handlar om att få något gjort är det bra mycket bättre att vända sig till en kvinna.

Där Thatcher exemplifierar konservativ principfasthet – vilket till slut ledde till både hennes eget, och i förlängningen även landets, fall efter brexit – representerar Jeane Kirkpatrick vikten av att inte be om ursäkt för det man själv och den egna supermakten står för.

Kirkpatrick, som under Reaganåren var USA:s första kvinnliga FN-ambassadör, är den av de tio med vilken Haley nog har allra mest gemensamt. Det gäller inte minst den aktivistiska synen på FN-uppdraget där de som orädda samma andas barn riktade världens strålkastarljus mot diktaturernas illgärningar. Sovjetunionen på 80-talet, Ryssland många år senare när Haley använde bildbevis för att avslöja Moskvas hänsynslösa framfart i Sy­rien; en föraning om vad som komma skulle i Ukraina.

Båda såg det dessutom som sin uppgift att föra USA tillbaka till rollen som re­spekterad och ansvarstagande världsmakt efter Jimmy Carters respektive Barack Obamas svaga och destruktiva ledarskap dessförinnan.

Vissa drömmar är större än andra och kan tyckas långt bortom det möjligas gräns. Golda Meir krossade alla upptänkliga glastak i sin enkvinnasarmé för en judisk stat. Att beskriva henne som en handlingens kvinna är närmast att ta i i underkant, men som hon citeras i boken för att ha uttryckt det, ”nothing in life just happens”.

Men alla bokens berättelser har inte ett lyckligt slut. Cindy Warmbiers son, Otto, fängslades under en studietur i Nordkorea. När hon efter hårda påtryckningar – och utan någon vidare hjälp från de försiktiga diplomaterna på USA:s utrikesdepartement eller Obamaadministrationen – återfick sin son bars han ut från ambulansflyget på en bår, medvetslös sedan mer än ett år efter nordkoreansk tortyr i den högre skolan.

Ottos mamma har därefter vigt sitt liv åt uppgiften att aldrig låta världen glömma vad Nordkoreas barbariska styre är kapabelt att ta sig till, vare sig i den lilla världen mot en ensam student eller i den stora.

Att livet sällan är en dans på rosor vittnar även Nadia Murads historia om på grymmaste möjliga vis. Hon togs till fånga som en av tusentals sexslavar när IS spred sitt våldskalifat över Mellanöstern, med en etnisk utrensning av det yazidiska folket som uttalat mål med terrorväldet. På något mirakulöst vis tog hon sig ut och lovade sig själv att hon hädanefter med alla medel skulle slåss för att hennes islamistiska plågoandar skulle åtalas för sina krigsförbrytelser.

Virginia Walden Ford lär vara ett obekant namn för de flesta av Axess läsare och hennes gärning är också av det mer lokala slaget, i alla fall var den det inledningsvis. Som svart kvinna i Washingtons fattiga Southeast kämpade hon för att ge sin son en bättre skolgång än den som stod till buds i den lokala skolan där våld, drogmissbruk och kriminalitet var en del av vardagen. Hennes kamp för att svarta och fattiga barn, i först DC och sedan övriga landet, skulle få rätt till skolvouchers och därmed kunna välja privata skolor lyckades till slut. Men det mötte mycket motstånd, en del mera oväntat som när president Bill Clinton lade in sitt veto mot förslaget.

Nikki Haley, som själv är ”brun” – av indisk familj – vet av egen erfarenhet vilka fördomar och motgångar som barn, och vuxna, med minoritetsbakgrund kan konfronteras med. Claudette Colvin, som växte upp i Montgomery i det segregerade Alabama hade det mod som krävdes för att bana väg för andra när hon som 15-åring vägrade lämna över sin plats på bussen till en vit passagerare. Det är dock Rosa Parks som blivit känd för att göra samma sak – men det var först nio månader senare.

En annan vars insatser har uppmärksammats först långt i efterhand är Virginia Hall, men i hennes fall var den låga profilen i högsta grad en nödvändighet. Virginia Hall var spion under andra världskriget för både den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och en framträdande figur i den franska motståndsrörelsen. Hon utsatte sig för enorma faror, följde sällan order – och lät inte sitt handikapp i form av ett amputerat ben hindra henne, inte ens i att fly till fots över Pyrenéerna.

Detsamma gällde Wilma Rudolph, om än i ett helt annat sammanhang. Redan som femåring hade hon fått veta av läkarna att hon aldrig mer skulle kunna gå efter att ha drabbats av polio. Med envishet kan man dock komma långt, så långt som Wilma Rudolph som tog inte mindre än tre guldmedaljer vid de olympiska sommarspelen i Rom 1960 – i individuell löpning och stafett.

Kvinnorna som Nikki Haley porträtterar i sin bok är alla, på var sitt vis, bevis på att hinder är till för att övervinnas. I de flesta fallen har de inte bara varit framträdande inom sina olika områden men dessutom ”firsts”, liksom Nikki Haley själv, som var den första kvinnliga guvernören ur en minoritetsgrupp i inte bara South Carolina utan hela USA.

Kanske, måhända, är det snart nog dags för ännu en ”first”; som den som USA:s första kvinnliga president. Och en republikansk sådan, till råga på det.