Allting har en början, men inte nödvändigtvis ett slut. Det som i begynnelsen var ordet, eller snarare Jane Austens ord, har blivit ett medialt och populärkulturellt fenomen, en industri, en kult; en maskin som ständigt producerar nytt kring det som är på väg att bli en kombination av varumärke och etikett, snarare än ett författarnamn. Det finns en tydlig och odiskutabel början den 16 december 1775 men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se ett slut.

Det mesta, visar det sig, kan med lite god vilja kopplas till Jane Austen. Det finns riktigt, riktigt avskräckande exempel, som filmen Austenland från 2013. Där reser en kärlekskrank och Mr Darcy-besatt amerikanska till England för att ägna sig åt lite Austenrollspel med andra entusiaster, i hopp om att livsomvälvande saker skall hända.

Där finns också vetenskapliga och kontrover­siella exempel, som den uppmärksammade boken Jane Austen, Game Theorist av Michael Suk-Young Chwe. Där placeras Austen i den moderna spelteoriforskningen, möjligen med mer god vilja än underbyggnad. Det finns också, förstås, en uppsjö av litterära exempel. Ett av dem är The Austen Project, där olika författare fått i uppdrag att skriva egna nya versioner av Austens romaner. Hittills har Joanna Trollopes Förnuft och känsla och Val McDermids Övertalning kommit ut. På tur står Alexander McCall Smith med Emma och Curtis Sittenfeld med Stolthet och fördom.

När allting började torde det ha varit lika omöjligt för familjen Austen att föreställa sig den plats familjens yngsta dotter skulle ha i det allmänna medvetandet drygt tvåhundra år senare, som att föreställa sig dagens teknikstyrda samhälle, ljusår ifrån från livet och landskapet i Steventon, en by i norra Hampshire. Jane Austen föddes som det sjunde barnet till byns präst och hans fru vilka sedan tidigare hade fem söner och en dotter, Cassandra. Systern skulle komma att bli den på flera plan viktigaste personen i Austens liv. De förblev båda ogifta och delade förtroenden och vardag fram till Jane Austens död. Några år senare anlände den yngre brodern Charles som den siste i syskonskaran.

Att teckna Jane Austens liv brukar jämföras med att teckna Shakespeares. Det finns ett enormt intresse för biografiska omständigheter och detaljer, men ytterst lite av primärkällor, efterlämnade papper eller kontrollerbara fakta. Att läsa Claire Tomalins biografi Jane Austen. A Life (1997) är som att se någon försöka fånga en undflyende skugga med alla till buds stående medel. Det enda som skymtar är en kjolkant när huvudpersonen slinker runt ett hörn – nästan, men inte riktigt, inom synhåll. Pusslet blir av nödvändighet ofullbordat, och de hela partier som kan beskådas visar spår av den ibland omilda hjälp som krävts för att få allt att sitta ihop.

Tanken att andra medlemmar ur Austens familj hade varit mer intressanta objekt för en biografi är också svår att undgå. Brodern Edward blev adopterad av välbärgade avlägsna släktingar, och fick ett liv i rikedom och överflöd. De yngsta bröderna Francis och Charles gjorde karriär inom den brittiska flottan, seglade över hela världen och deltog i Napoleonkrigen. Brodern Henry var en socialt begåvad entreprenör med stort kontaktnät, som lyckades både med att skapa sig en förmögenhet och förlora den. Dessutom har vi kusinen Eliza Hancock, vars liv i skuggan av franska revolutionen kunde vara taget ur en roman.

Det första bevarade brevet av Austens hand är från 1796, då författaren nyss fyllt tjugo.

Innan dess är det ont om ord från Austens egen penna, med undantag för ett antal ungdomsskrifter, däribland den korta och drastiska History of England. Dess huvudsakliga syfte var enligt författaren att bevisa den skotska drottningens oskuld, ”vilket jag smickrar mig med att nogsamt ha gjort, och att baktala Elizabeth; dock är jag rädd att jag kan ha misslyckats med den senare delen av min plan”.

Tomalin använder sig flitigt av formuleringar som ”torde ha varit”, ”vi borde kunna anta”, ”vilket antyder att”, och liknande. De sammanhängande bitarna av pusslet visar en stor och på det hela taget kärleksfull familj, där Jane och Cassandra tidigt blev viktiga för varandra. Men bortsett ifrån fakta av mer handfast natur, som att de båda systrarna vid två tillfällen skickades till internatskola, och att Austen vid ett av dessa tillfällen blev livshotande sjuk, så finns det inte speciellt mycket som på ett övertygande sätt kan berätta om författarens uppväxt och ungdomsår.

En mer övergripande bild av livet kring vardagen i prästgården framträder, där Austen förutom vanliga vardagssysslor ägnade sig åt läsande, skrivande och traktens umgänge. Ibland uppförde syskonen amatörteaterföreställningar, med äldste brodern James som den store entusiasten. James betraktades som författaren i familjen; han skrev poesi och gav under en period ut en egen tidskrift.

Att fånga detta på ytan lugna och från excesser befriade liv är alltså ingen lätt uppgift. Men svårigheterna med att skriva om Jane Austen handlade inledningsvis om den delikata uppgiften att framställa författaren i exakt rätt ljus, med rätt sorts kvinnliga egenskaper och utan minsta antydan till något som skulle kunna ge ett oroväckande intryck. År 1870, mitt i den viktorianska eran, kom så boken A Memoir of Jane Austen, författad av hennes brorson James Edward Austen-Leigh.

Brorsonens bok, som delvis baseras på de egna och några av kusinernas minnen, kom till på grund av det allt större intresset för Jane Austens författarskap och liv. Den då i praktiken totala bristen på information började ge upphov till antaganden och spekulationer, vilket delar av familjen ogillade och ville komma tillrätta med. Boken hade en oväntat strykande åtgång; första upplagan på tusen exemplar sålde snart slut och en andra upplaga fick gå till tryck.

Det mest intressanta med boken är för en modern läsare inte primärt vad den säger om Jane Austens liv, utan hur den säger vissa saker och hur den undviker att säga andra. Även med vetskap om vad tiden och konventionen krävde av den här sortens minnesbok, är bokens porträtt av ett domesticerat, perfekt, fullständigt harmoniskt och motsägelsefritt kvinnoideal i människohamn, minst sagt anmärkningsvärt.

Jane Austens bror Henry hade lagt grunden för hur författaren skulle beskrivas redan 1818 i sitt korta biografiska förord till de postumt publicerade Northanger Abbey och Övertalning, där Jane Austens händelselösa, hushålleliga liv, liksom hennes gudsfruktan och fläckfria karaktär framstår som det enda anmärkningsvärda med hennes livsgärning. James Edward fortsatte som sagt i samma spår, med en hagiografisk ambition som har sin utgångspunkt i ett kvinnoliv, snarare än i ett författarskap. Familjens exceptionella sammanhållning och harmoni, framställningen av Jane Austens fullständiga förnöjsamhet med ett liv som nästan framstår som klosterlikt; hennes totala brist på ambition, behov av erkännande eller önskan om ekonomisk ersättning för sitt författarskap – allt detta har förstås mer med James Edwards drömbild att göra än med verkligheten.

Ytterligare en intressant aspekt av boken är hur brodern James (James Edwards far) behandlas. Att denne familjens ”riktiga” författare i efterhand skulle göras delaktig i den yngre systerns framgång blir tydligt: ”Han var mer än tio år äldre än Jane och var, får vi anta, mycket delaktig i att anvisa henne läsning och att forma hennes smak.” Claire Harman, författare till boken Jane’s Fame. How Jane Austen Conquered the World menar att det är tydligt att James Edward ägnade sin far många tankar när han skrev boken, och konstaterar att: ”James Austen, inte längre ’familjens författare’, hemsöker både boken och dess författare.”

Något som James Edward av förklarliga skäl underlåter att nämna i sin skildring av det harmoniska och händelselösa, är den omfattande förändring av Jane Austens liv som inträffade i slutet av 1800. Fadern beslutade att dra sig tillbaka från livet som präst och överlät prästgården till James. Familjen, som då bara bestod av föräldrarna samt Jane och Cassandra, skulle istället hyra ett hus i Bath och tillbringa en stor del av tiden på resande fot. Beslutet var ovälkommet och delvis chockartat; på relativt kort tid blev Jane Austen berövad sitt barndomshem, för att istället tvingas leva en sorts nomadtillvaro med föräldrarna.

Mycket har skrivits om det som kallats Jane Austens tysta period, och som inleds med flytten från Steventon 1801. Under prästgårdens tak hade hon skrivit tre av sina romaner; Stolthet och fördom, Förnuft och känsla och Northanger Abbey. De skulle inte komma ut förrän hon återigen hade ett stadigvarande hem i stugan i Chawton, dit hon flyttade med sin mor, Cassandra och den nära vännen Martha Lloyd 1809. Claire Tomalin menar att det är uppenbart att Austen behövde en fast punkt i tillvaron för att kunna skriva; andra, som exempelvis Claire Harman, menar att Austens två ”perioder” av skrivande med en lång tid av tystnad emellan är en av de många myterna kring Austens författarskap.

Oavsett bakomliggande orsaker är det först efter 1809 som det händer saker med Austens manuskript. Stolthet och fördom, som då hette First Impressions,hade redan 1797 skickats av Austens far till förläggaren Thomas Cadell i London, men manuskriptet returnerades oläst med vändande post. Även North­anger Abbey, som i sin dåvarande form hette Susan, blev föremål för besvikelse och frustration. En annan Londonförläggare, Richard Crosby, köpte rättigheterna för tio pund och lovade snabb publicering. Sex år senare hade ingenting hänt.

Ett irriterat brev, undertecknat med namnet ”Mrs Ashton Dennis” för att bevara Austens anonymitet, avsändes till Crosby. Austen erbjöd sig att förse förlaget med en ny kopia om det ursprungliga manuskriptet slarvats bort och påminner med skärpa om löftet om snabb publicering. Det var dock ett resultatlöst initiativ. Crosby erbjöd sig endast att sälja tillbaka manuskriptet för samma summa, tio pund. Några sådana pengar kunde Jane Austen vid den tiden inte uppbringa. Manuskriptet var gisslan hos förlaget, och trots alla år av skrivande och arbete verkade Austen inte vara närmare att få se sina texter i tryck.

Men ett par år senare började det äntligen att gå Jane Austens väg. Mellan 1811 och 1815 utkommer de fyra romaner som publicerades under författarens livstid. Två av manuskripten, Förnuft och känsla (1811) och Stolthet och fördom (1813), hade följt med Austen i olika flyttar och på resor till släkt och vänner. De hade omarbetats vid ett flertal tillfällen och fått vänta länge – att Austen i brev ­kallade ­Stolthet och fördom för sitt ”älskade barn” är inte förvånande.

Den första roman som skrevs i sin helhet i Chawton var Mansfield Park. Den utkom 1814 och firar alltså tvåhundra år i år. Någon jubileumsuppståndelse liknande den som Stolthet och fördom genererade förra året lär inte förekomma. Mansfield Park är på många sätt en antites till sitt sönderkramade och älskade äldre syskon, och inte bara på grund av den stora skillnaden mellan romangestalterna Elizabeth Bennet och Fanny Price. Den senare är den mest prövade och kuvade av Austens huvudpersoner, självutplånande och ibland snudd på självplågande. Romanen är komplex och med mörkare underströmmar än Austens tidigare böcker. Den innehåller också författarens mest obehagliga personporträtt av alla i form av den förljugna och lätt sadistiska Mrs. Norris.

Ett helt annat tonfall anslås i Emma, vilken blev den sista roman Jane Austen fick se i tryck. Den kallas ofta för Austens bästa roman; ett lika generaliserande som omöjligt epitet trots att kompositionen förvisso är den mest raffinerade. Den självsäkra och viljestarka Emma har allt som Fanny Price saknar; ödmjukhet och fattigdom har ersatts av hybris och överflöd. I Emma är också landskapets pastorala idyll som mest påtaglig, långt ifrån Mansfield Parks varierade scenerier med Portsmouths hamnmiljöer och saltvattenlukt.

Trots att Jane Austens böcker givits ut anonymt hade det ändå blivit känt att hon var författaren. Några storsäljare var romanerna inte, men de hade ändå hittat en uppskattande läsekrets. Vid tiden för sin död 1817 var hon måhända inget stort namn, men hon var heller inte helt okänd. Sakta men säkert under åren och decennierna som följde ökade dock intresset för både romanerna och hennes liv. Människor började uppsöka hennes grav i katedralen i Winchester och mer eller mindre märkliga böcker med anknytning till Jane Austen dök upp. Ett intresse för Jane Austen kom att betyda en viss sorts förfining och blev något som visade att personen i fråga helt enkelt hade lite bättre smak än andra.

Termen ”Janeites”, benämningen på de hängivna Austenälskarna, myntades 1894 av George Saintsbury i ett förord till en mycket rikt illustrerad utgåva (160 illustrationer!) av Stolthet och fördom från samma år. Och Saintsbury var inte ensam om att älska Jane Austens böcker. Förutom de mer anonyma beundrarna finns det en lång rad av författare och andra personer i offentligheten som hängivit sig åt Austendyrkan.

En av de mest passionerade av dessa var Rudyard Kipling, som till och med skrev en novell med titeln ”The Janeites”. Den är intimt sammankopplad med den roll som Jane Austens böcker kom att spela under första världskriget. I den värld av smuts, blod och massdöd som mötte de engelska soldaterna i skyttegravarna blev böcker som skildrade ett stabilt och i det allmänna medvetandet igenkännbart England samtidigt en tröst och en flykt ifrån den plågsamma verkligheten. Austens romaner användes också i rehabiliterande syfte, för skadade och traumatiserade soldater att läsa under sin konvalescens.

Kipling, som förlorat sin ende son John i slaget vid Loos 1916, gjorde med ”The Janeites” ett slags återkomst till författarskapet, efter några år av sjukdom och tystnad. Novellen som ingår i samlingen ”Debits and Credits” handlar om hur mässuppassaren Humber­stall märker hur ett antal officerare återkommande pratar om ”Jane” med ett uppskattande tonfall. Janeiterna i officersmässen har ett lösenord, ”Tilneys och lönndörrar”; en kollega inviger honom i hemligheten, förklarar vem Jane var, och sätter böckerna i händerna på honom. Förundrad och mer än lite oförstående, kan Humber­stall inte riktigt begripa all vördnad: ”Hon var ju bara en liten ungmö som hade skrivit ett halvdussin böcker, för sisådär en hundra år sen. Det var inte som om det var något speciellt med dem, heller. Jag vet – jag ju var tvungen att läsa dem.”

Trots Humberstalls skepsis blir han ändå en Janeite till slut. Men ”The Janeites” är inte Kiplings enda Jane Austen-hyllning i boken. Novellen följs av dikten ”Jane’s Marriage”. Första strofen inleds med hur Jane tar steget in i Paradiset, där hon möter bland andra sir Walter Scott (ännu en Janeit) och Shakespeare. Ärkeänglarna vill ge henne vad helst hon önskar, och svaret kommer utan tvekan: ”Jane said: ’Love.’ ” Runt hela universum och i alla himlar sprids viskande frågan om vem som älskade Jane. De sista fyra raderna visar tydligt hur Kipling läst Övertalning, och är på samma gång både pekoralistiska och rörande:

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

”Quietly but speedily/ (As Captain Wentworth moved)/ Entered into Paradise/ The man Jane loved!”

Om Rudyard Kipling, som hävdade att Winchester var Englands heligaste plats näst Stratford, är exemplet på den okritiskt hyllande Austenälskaren som ger sig hän åt kulten av ett svunnet England och den helgonlika ”Jane”, så finns det förstås också exempel på motsatsen. Det har förvisso funnits många Austenbelackare, som inte sett elegans, språklig skönhet och knivskarp psykologisk insikt utan istället onaturlig behärskning, tråkighet och brist på förmåga att engagera.

Charlotte Brontë brukar citeras i detta sammanhang, men den allra mest underhållande belackaren torde vara Mark Twain. Claire Harman ger flera möjliga anledningar till Twains avsky, men hans egna kommentarer säger egentligen det mesta. På en båtresa från Madras till Mauritius noterar han lättat att skeppsbiblioteket inte innehåller några böcker av Austen.

I sina mer upprörda stunder drömmer Twain om att bli våldsam: ”Varje gång jag läser Stolthet och fördom vill jag gräva upp henne och slå henne över huvudet med hennes eget skenben.” De mest intressanta orden här är förstås ”varje gång”. De och andra formuleringar visar att Twain inte nöjde sig med en läsning. Hans nästan masochistiska återvändande till romanerna är fascinerande. Hur illa han än tyckte om Jane Austen så kunde han uppenbarligen inte låta henne vara i fred.

Vad Twain hade tyckt om våra dagars enorma fokus på Austen och hennes författarskap är inte svårt att gissa. Det har kommit, och fortsätter att komma, en mängd böcker med mer eller mindre intelligenta kopplingar till Jane Austen. Lägger man till artiklar, både vetenskapliga och andra, liksom överflödet av allt Jane Austen-relaterat på nätet i olika sammanhang, blir flödet fullständigt ogripbart.

Att Austens liv och verk gett och fortsätter att ge upphov till ett oräkneligt antal perspektiv och läsningar är odiskutabelt. Hermione Lee har i essän ”Jane Austen Faints” konstaterat:

”Det speciella med striderna om Jane Austen är, att även om det är tydligt att de olika bilderna av henne i stor utsträckning är produkter av sin tid – en senviktoriansk Jane Austen, en Krigstids-Jane Austen, en post-1968-feministisk Jane Austen – så ersätter inte en bild en annan, utan de samexisterar och slåss om att ha företräde. Det är som om denna författare – vilken familjen kämpade så hårt för att helgonförklara – oupphörligen slits i bitar för att sedan sättas ihop igen.”

Det är lätt att gripas av matthet, en matthet ibland gränsande till avsmak, inför allt detta oupphörliga producerande och reproducerande. Då är det trösterikt att återvända till själva texterna, och komma ihåg en mening av Austenkännaren John Wiltshire: ”Vi vet i själva verket mycket mindre om Jane Austen än hennes biografer vill få oss att tro.”