Ibland blir det förenklat, bombastiskt och överentusiastiskt. Men inställningen och ambitionsnivån är berömvärd: människor vill och behöver veta hur och varför världen ser ut och gör som den gör. Den uppgiften har han tagit sig an med förödande energi under hela sin tid på New York Times, först som Pulitzerbelönad utrikeskorrespondent i Mellanöstern och sedermera som kolumnist.

Den röda tråden i texterna är globaliseringen som han bejakar men också problematiserar. Thomas Friedmans stora talang ligger i förmågan att uppfatta mönster och trender, bryta ned dem i konkreta beståndsdelar och sätta in dem i begripliga sammanhang. Det ska alltid finnas en koppling mellan det generella och det individuella. I sina allra bästa stunder – och de är många – ger han läsaren känslan av att just ha lärt sig något nytt.

Till Friedmans karaktärsdrag hör hans obändiga optimism som ibland kan slå över i en något prövande patriotism (”I’m a fourth of July guy”, som han uttryckte det i tv-programmet Meet the Press). Men i sin senaste bok, medförfattad av den utrikespolitiske experten Michael Mandelbaum, är anslag och tonläge avgjort bekymrade. ThatUsedto Be Us är en analys av USA:s ekonomiska och politiska försvagning och även om den obligatoriska underrubriken – HowAmericaFellBehind in the World and HowWeCan Come Back – ger en fingervisning om att allt inte behöver vara förlorat är de dåliga nyheterna fler än de goda.

Utgångspunkten är att USA genom inkompetens, lättja och allmän ansvarslöshet förskingrat sitt arv. På trettio-fyrtio år har infrastruktur, utbildningsnivå, jämlikhet och allmänt välstånd, sunda statsfinanser och politisk stabilitet underminerats. De senaste årens djupgående ekonomiska kris och massarbetslöshet kan alltså sägas vara kulmen på en utveckling som inleddes efter Vietnamkriget och i samband med de första oljekriserna. Idag har amerikanerna en relativt lägre levnadsstandard och sämre framtidsutsikter än för 35–40 år sedan.

Medelklassen är inte längre övertygad om att deras lott, för att inte tala om deras barns, blir bättre. Den amerikanska drömmen om att hårt arbete och förkovran betalar sig ser inte längre ut att slå in.

Det stora felet är ett dysfunktionellt politiskt system som låter lobbyister och penningstarka intressen bestämma dagordningen. Partierna har blivit maskiner, karaktärsmord och negative campaigning är satta i system och Washington lamslaget av polarisering och motsättningar. Förr fanns ett etablissemang, en elit, som tog ett gemensamt ansvar och såg pragmatiskt på politiken. Idag triumferar kortsiktighet och populism samtidigt som omvärlden, BRICS-länderna särskilt, blir smartare, rikare och mindre benägen att lyda USA.

Hela denna sorgliga och fascinerande historia berättas genom exemplifieringar, på-platsen-reportage och obeveklig statistik. Visst, Friedman och Mandelbaum balanserar undergångsstämningarna med berättelser om goda förebilder, om de trots allt många amerikaner som gör det rätta i både det lilla och det stora. Men det bestående intrycket är ett USA som inte längre hänger med och inte längre förmår att definiera och utforma framtiden. Särställningen håller på att gå förlorad och särskilt bitter måste insikten vara att man nästan uteslutande bara har sig själv att skylla.