På bild efter bild hade Buguet lyckats fånga människor hemsökta av transparenta, spöklika varelser. Det ockulta tycktes inte längre stå i kontrast till den framväxande vetenskapligheten, utan rentav bekräftas av den exaktaste av blickar – kamerans.

Framgången fick ett snöpligt slut när Buguet i sin tur hemsöktes av ett gäng kriminalinspektörer som i hans studio fann alla tänkbara medel för att skapa manipulerade bilder. I den följande rättegången erkände Buguet sig skyldig på alla punkter och redogjorde tillmötesgående för dubbelexponeringens tekniska finesser. Besvikelsen bland hans anhängare kände inga gränser. En efter en trädde de upp i vittnesbåset och vägrade att stödja Buguets bekännelser. De hade ju sett bilderna med egna ögon.

Episoden säger oss något om de oerhörda förväntningar som knöts till den fotografiska bilden i dess tidiga dagar. Om bilden fram till denna tid på sin höjd hade varit en avbild, en produkt av konstnärens hand, erbjöd fotografiet exakthet. Svart på vitt, eller åtminstone svartvitt, förväntades fotografiet återge verkligheten med samma precision som det skrivna ordet.

Episoden påminner oss emellertid också om hur kortvarig fotografiets framgång blev. Åtminstone i dess roll som autentisk förmedlare av verklighetens faktiska tillstånd. Lika gammal som konsten att framställa ett foto är konsten att manipulera ett, och för varje framsteg i den ena konsten har i regel ett framsteg i den andra följt. Inte märkligt därför om misstron mot den fotografiska bilden har befunnit sig i konstant tillväxt.

Varifrån kommer denna till synes obotliga misstro mot bilden? Och varför har vi desto lättare att sätta vår tilltro till begreppet, den väl formulerade filosofiska tanken? Frågorna ställs i den gedigna essäsamlingen Att tänka i skisser. Essäer om bildens filosofi & filosofins bilder, författad av den Brasilienfödda, men i Sverige verksamma, filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback.

Det enkla svaret är att såväl misstron mot bilden som tilltron till begreppet är lika gamla som vår civilisation själv. Vi hamnar med andra ord som så ofta hos de gamla grekerna. Filosofin föds rentav som ett slags begreppskonst, en strävan att höja sig över de enskilda tingen i deras konkretion och istället återge dem som idéer. Bilden däremot framstod för de antika filosoferna som hopplöst fjättrad vid det enskilda. Men samtidigt som bilden antydde en närhet till de avbildade tingen skapade den likväl ett avstånd. Oavsett dess förmåga att återge det avbildade ansåg antikens filosofer att bilden förvanskade verkligheten och skapade en illusorisk värld.

Sitt mest berömda uttryck får antikens nedvärdering av bilden i Platons kritik mot föreställande konstarter. Om redan fenomenvärlden var en avbild av idéernas värld, kunde de återgivna fenomenen i filosofens ögon knappast vara mer än avbilder av avbilder. Kontrasten till begreppets förmåga att fånga det generella och essentiella kunde inte vara större.

Platons skepsis har hållit i sig genom historien. Den genljuder i skolastikens förkärlek för allmänbegrepp och får sig en ordentlig skjuts med 1600-talets rationalistiska filosofier som betonar tänkandets distans till det sinnligt givna. Kontrasten mellan abstraktion och fiktion befästs ytterligare med 1900-talets logiska empirism, som beteckningen till trots i hög grad bestod i en strävan att återföra den konkreta tillvarons brokighet på ett formaliserat logiskt språk.

I över två tusen år har det västerländska tänkandet varit präglat av denna motsättning mellan logos och mythos, mellan det rena begreppsliga tänkandet och den bildmässiga föreställningskraften. Att döma av flera trender i samtiden visar preferensen för den förra polen heller inga tecken på att avmattas. Jag tänker då inte bara på neoscientismens imponerande förmåga att reducera komplexa livsmönster till förförande enkla lagbundenheter; belysande är också de anmärkningsvärt snäva ideal (evidensbasering, mätbarhet) som inom rådande forskningspolitik sätter standard för hur vi ser på och värderar mänsklig kunskap.

Frågan är bara om det begreppsliga tänkandet är så avskilt från bilden som vi gärna vill föreställa oss. Är inte tron på det rena rationella tänkandet i sig en imaginär föreställning, en ”myt” som i den moderna historien stundom har haft förödande konsekvenser? Frågan har under de gångna hundrafemtio åren formulerats av så skilda tänkare som Nietzsche, Freud, Husserl, Heidegger och Foucault – gestalter som samtliga figurerar i de tio essäerna. Med både djupsinnighet och skärpa har dessa författare på olika sätt lyft fram det problematiska med ett tänkande som inte ser sina egna dolda förutsättningar.

En av de stora förtjänsterna med Cavalcante Schubacks essäer är att hon klargör att dessa gestalter ingalunda var de första att formulera denna ”misstankens hermeneutik” – varmed den ledsamma polariseringen mellan ”modernt” och ”postmodernt” genast undergrävs. Det är hos ingen mindre än Immanuel Kant, upplysningens kanske viktigaste filosof, som Cavalcante Schuback finner det första tvivlet på idén om det rena begreppsliga tänkandet. Ty bestod inte Kants kopernikanska vändning just i insikten att det abstraherande filosofiska tänkandet i själva verket förutsätter en transcendental ”bild”, en schematisk struktur i medvetandet som är den fond mot vilken vi alls kan göra oss ett begrepp om verkligheten?

Kant är emellertid inte bara banbrytande genom att han visar på fiktionens betydelse för det filosofiska tänkandet. I sitt intresse för estetiska erfarenheter vänder han även blicken mot det oföreställbara och visar att det finns dimensioner som gäckar den begreppsliga representationen. I mötet med det sublima stöter människan helt enkelt emot gränsen för sin egen konceptuella förmåga.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kants estetiska filosofi gav avgörande impulser åt den tidiga romantiken. Inte minst hos Schelling förvaltas insikten att konsten förmår gestalta dimensioner som inte ryms inom det filosofiska begreppets ramar. Med romantiken inträder sålunda en definitiv vändning i filosofins nedärvda förakt för bilden. Samtidigt sker hos romantikens tänkare även en vidgning av det filosofiska begreppet i form av ett erkännande av dess närhet till den bildmässiga föreställningsförmågan.

I en rad essäer belyser Cavalcante Schuback hur denna utveckling pekar fram emot 1900-talets upptäckt av filosofins hermeneutiska och fenomenologiska dimensioner. I Husserls appell att vända åter ”mot sakerna själva” genljuder romantikens strävan att ge rymd åt det som den traditionella filosofin lämnat otänkt – vilket visar sig vara livet i dess konkreta och omedelbara form. Intressant nog sammanfaller denna vändning mot det konkreta i filosofin med vändningen mot det ”abstrakta” inom bildkonsten. Till synes paradoxalt, att döma av termerna, handlar det om två mycket likartade utvecklingar. Såväl fenomenologin som abstraktionismen söker sig bort från den klassiska, representerande framställningen mot ett tänkande och en konst som förmår fånga livet i dess rörelse, förgänglighet och formlöshet.

Det är ett sådant tänkande som Cavalcante Schuback i sin förtätade filosofiska prosa beskriver som skissartat – ett tänkande som söker fånga livet på flykt; som rör sig mot tankebilder som i samma ögonblick som de har fångats av pennan obevekligen drar sig undan. Att det tänkande jaget bakom den skissande pennan blir ett annat än det rena rationella Cogito som Descartes alstrade fram i modernitetens gryning är knappast ämnat att förvåna. Fram träder istället ett bräckligare jag, utkastat som ”ett tecken utan någon bestämd mening i världens gåtfulla skeende”. Kanske inte helt fjärran Buguets hemsökta människor. Med den väsentliga skillnaden att det otänkta och osynliga aldrig kommer att kunna fångas på bild.