Finns det något franskt?
Den väckte ett stort raseri bland de vänsterintellektuella och andra så kallade rättänkande. Och detta trots de försiktighetsåtgärder som man hade vidtagit genom ett starkt ideologiskt förbehåll från Bessons sida. Han förklarade att ”Frankrike varken är ett folk, ett språk, ett territorium eller en religion utan ett konglomerat av människor som vill leva tillsammans. Det finns inga ursprungliga fransmän, bara sådana av blandad härkomst.”
Konfronterad med både ilskan hos de många etno-självkritiska identitetsbekämparna och med ett stort antal polemiska och främlingsfientliga övertramp riktade framförallt mot muslimer, backade regeringen efter bara tre månader – till stor del efter påtryckningar mot Sarkozy från de egna UMP-leden. Man blåste av diskussionen. Det skedde först med ett uttalande av premiärminister Fillon, där han med ett klart mea culpa-anslag ifrågasatte det sätt på vilken debatten fördes och hur den karikerades; därpå genom att ministeriet upplöstes vid nästa regeringsombildning och portföljen nationell identitet försvann, medan immigrationsfrågorna införlivades med inrikesministeriet. Sarkozy förklarade i samband härmed att orden nationell identiet inte längre var gångbara, och i en intervju i februari 2012 medgav han att debatten hade varit ett misstag.
Det tog däremot hela fem år för filosofen Alain Finkielkraut, den före detta maoisten som numera ibland till och med skälls för att vara neo-reaktionär, att till följd av den dödfödda debatten skriva boken L’identitémalheureuse (Den olyckliga identiteten). Finkielkraut säger att han aldrig tidigare hade reflekterat över sin franskhet. Inte förrän allt fler av dem som tas emot i landet började uttala sig fientligt om Frankrikes värderingar och seder. De gör detta, menar han, i namn av det ursprung de själva representerar. I och med detta har den franska grundlagsstadgade sekulariteten angripits: dels allmänt, dels i de uttryck den tar sig – nu senast i förbudet att bära ostentativa religiösa symboler i skolan och den heltäckande burkan på offentlig plats.
Det visar sig att Frankrike är rätt ensamt om att hålla sekulariteten för ett universellt värde. Om det ska ses som ännu ett tecken på landets påstådda avoghet mot reformer i moderniserande riktning kan diskuteras, men sekularism stod en gång för höjden av modernitet och var ett oavvisligt villkor för införandet av upplysningens och revolutionens ideal om jämlikhet och individens frihet.Den utgjorde därmed en av grundvalarna för demokratin som värdesystem och sågs som oupplösligt förbunden med Republiken som sådan. Denna Frankrikes alltjämt republikanska orubblighet stöter på patrull i många andra västliga länder, som hyllar den liberala individuella friheten framför allt annat. I synnerhet amerikanska intellektuella, men också deras europeiska kolleger och politiker, har i den andan kraftfullt kritiserat det franska slöjförbudet.
Det Finkielkraut, enligt en intervju i tidskriften Le Point, särskilt vänder sig emot, är att radikala islamister vill brännmärka varje åtgärd som går ut på att muslimer ska vara underkastade Republikens lagar som ett utslag av islamofobi. Vad dessa röster i själva verket vill, är ju att Republiken ska vara underkastad islams krav. Det som utlöste hans reaktion var ett uttalande av generalsekreteraren i kommittén mot islamofobi om att ”ingen i detta land har rätt att definiera för oss vad den franska identiteten är”. Det är en synpunkt som Finkielkrauts föräldrar inte skulle drömt om att uttrycka då de som judar sökte sin tillflykt till Frankrike från 1930-talets Polen. För första gången i invandringens historia vägrar den mottagne att tillerkänna den mottagande rätten att förkroppsliga mottagarlandet, blir Finkielkrauts slutsats.
Vilken ironi, menar han, som har förlorat nära anförvanter i nazismens förintelseläger, att i skräcken för att upprepa 1900-talets stora olyckor sträva efter att förvandla orten för de mänskliga kollektiven till storflygplatser – områden där alla får befinna sig och där alla är likställda, men där ingen hör hemma. Antirasismen får, menar han, inte göra oss till idioter.
I icke-diskrimineringens namn sjunker Frankrike ner i det ”obestämdas ocean”, enligt Finkielkraut. Under förevändning av att bekämpa diskriminering har man successivt avstått först från målsättningen att assimilera, som var den upptagandeform som gällde för dem som sökte sig till Frankrike före och efter andra världskriget. Därpå var det integration som var på tapeten, och nu har det honnörsordet ersatts av ”mångkulturell pluralism”. Visst bör det mångkulturella beredas plats, men kanske inte hela platsen, resonerar han. Som det nu är har diversiteten kommit att lyftas fram in absurdum och hyllas i alla sina olika skepnader. Att det sker på det delade ödets och den kollektiva gemenskapens bekostnad tycks inte bekymra så särskilt många utanför Front Nationals kadrer. Detta parti är numera Frankrikes största arbetarparti – mycket, menar Finkielkraut, beroende på den alienation som vanliga invånare i förorter upplever då de inte känner sig hemmastadda i en omgivning där så många bär slöja, där internetkaféet heter något arabiskt och slaktaren mest erbjuder halal. Det är, skriver Finkielkraut, första gången som underklassen segregeras internt, i och med att de ursprungliga invånarna flyttar ut.
Radikala muslimer attackerar landets sekulära grundvalar, anser han, när de vill bojkotta slöjförbudet, gymnastiken i skolan och maten i skolbespisningen. För att inte tala om att de vill välja och vraka i undervisningsutbudet med vetorätt om dess innehåll anses såra den egna etniciteten eller religiositeten, nu eller i det förflutna. Finkielkraut menar att ”vår kollektiva gemenskap, staden, där kvinnan hos oss är lyckligt synlig i stadsbilden” hotas om kvinnor ska uppmuntras bära slöja. Fortfarande gäller här den av Västerlandet utvecklade jämställdheten. Men hur länge till kommer och kan könsdiversiteten vara synlig i vår gatubild? Det är en självförnekelse utan like, att vi håller på att relativisera dessa självklara värden i västerländsk civilisation.
Alla kommer vi någonstans ifrån, och man kan inte ställa krav på förändring i Frankrike, menar Finkielkraut, om man inte till att börja med accepterar att det finns en bestämd fransk civilisation och accepterar arvet efter den och med det arvet som utgångspunkt försöker formulera sitt bidrag till denna civilisation. Han finner det outhärdligt att man i masochistisk skuldmedvetenhet med anledning av kolonialism och övrig västerländsk dominans lever sig in i den sjufaldige skolmördaren och terroristen Muhammed Merahs tankar före det bestialiska dådet: ”Ge mig era bomber och jag ska ge er pistolen som jag dödade ungarna med för att hämnas andra ungar dödade av israeliska eller franska fallskärmsjägare – det kommer på ett ut sett nerifrån det bottenlösa hål som vi befinner oss i.” Just på den här punkten kan man inte undgå att erinra sig Finkielkrauts judiska härkomst och pro-israeliska hållning.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vad han vill få sagt är emellertid att det måste finnas ett mellanläge mellan att förfölja avvikelser och ställa upp oss själva som ideal och norm å ena sidan, och å andra sidan att förneka oss själva för att sona våra synder. Det måste vara tillåtet för fransmännen att stå upp för sitt arv! Han åberopar antropologen Claude Lévi-Strauss, som mot slutet av sin levnad modifierade sin radikala antirasism en smula och hävdade att det är fullt tillåtet att – utan att fördöma andras civilisation – vilja bevara och föredra sin egen.
Från den okontrollerbara immigrationens problem vänder sig Finkielkraut med en mer allmän civilisationskritik mot demokratiseringsprocessen, som han menar har spårat ur och lyckats platta till alla hierarkier. Demokratin har urartat till att bara ständigt kräva fler rättigheter, medan man tycks glömma bort att den också innebär ett gemensamt ansvarstagande och ett delat öde. I synnerhet utbildningsväsendet står handfallet inför allt vad etnicitet och mångfald heter. Istället för att låta skolelever och studenter koncentrera sig på studierna, så att de kan hävda sig i en hårdnande global konkurrens, fokuserar skolan på att stryka studentens ”stolthet” – etnisk eller av annan sort – medhårs. Det finns snart inte den sårade självkänsla som idag inte ropar på rättvisa och upprättelse. Det demokratiska samhälle som har blivit resultatet kräver ett erkännande av alla genom alla. I hopp om att besvärja de mellanmänskliga relationernas vådor, uppmuntras alla dolda, ja, förgrämda sårbarheter och en revanschlysten narcissism ifråga om såväl små som stora skillnader mellan människor. I det som har utvecklats till ett krig om ett slags förvänd respekt, föresätter man sig det i Finkielkrauts ögon katastrofala: att söka bekämpa varje tänkbar förminskning av individens självuppskattning. Eller som eleven som hotfullt närmade sig läraren som har givit honom ett lågt betyg säger: ”Vad är det där för skitbetyg du har gett mig”? ”Det var klart att det var mitt fel, inte hans”, kommenterade läraren lakoniskt. Eller den elev som kastade tillbaka anklagelsen om att han presterade medelmåttigt på läraren: ”Man har inte rätt att döma någon annan! Den som gör det är själv medelmåttig.” Att fostra till aktning och ödmjukhet inför det enastående, mänsklighetens yppersta prestationer, är under sådana förhållanden svårt.
Man må ha flera nyanserande invändningar som svensk till Finkielkrauts resonemang än vad som anförts i denna anmälan. Hans bok må synas kontroversiell, men den är både modig och klarsynt passionerad. Men främst präglas boken av författarens enorma tacksamhet och kärlek till Frankrike och dess kultur – ja, av hans patriotiska medlidande. För som filosofen Simone Weil har uttryckt saken: ”Man kan älska Frankrike för äran som tycks tillförsäkra det en evig tillvaro i tid och rum. Eller man kan älska det som något som likt allt jordiskt kan förstöras och som är desto dyrbarare.”
Fri skribent, tidigare minister i UD.