Inom litteraturen hålls ju trots allt dikten högt, i synnerhet i finrummen, och många av konsthistoriens främsta tavlor har tämligen blygsamma mått. Konstmusiken tycks dock alltjämt upptagen av tidsmässigt omfattande verk, ofta framförda av rumsligt skrymmande ensembleformer.

I biografin Kärrsångaren och Percy Grainger sätter Staffan Börjesson, genom att utforska Graingers biografi och konstnärskap, fingret på intressanta frågor om vem som kanoniseras och varför i första hand det monumentala får en plats i musikhistorien. Små avsteg från denna hållning finns till exempel i det tidiga 1900-talets utforskande av folkmusik, som ofta tagit sig uttryck i noggrant orkestrerade miniatyrer. Béla Bartóks slaviska sviter är berömda exempel, och svensk folkmusik har utforskats av till exempel August Söderman. Detta sätt att komponera har Grainger, som fascinerades av såväl nordisk som anglosaxisk folkmusik, gjort sig känd för. Eller så känd han nu kan tillstås vara. Det är därför intressant att genom Börjesson få bekanta sig med Graingers mer progressiva verk, som kom helt och hållet från hans egen fantasi och mot slutet av hans liv skulle komma att omfatta både elektroakustiska instrument och maskinella kompositioner.

Graingers säregna personlighet och sätt att förhålla sig till musiken kan, som de framträder i Börjessons bok, klart mäta sig med de berättelser som finns om musikhistoriens giganter och deras nycker. Det borde i sammanhanget vara lätt att fastna i anekdoter som om hur Grainger, en mycket aktiv konsertpianist, envist vägrade att åka tåg utan vandrade mellan de städer där han skulle ge konsert. Börjesson navigerar dock säkert mellan dessa och lyckas skriva fram en person som inte bara var ett lustigt original, utan också smärtsamt hårt hållen av sin mor. Så hårt hållen att Börjesson ser skäl att fråga sig om Grainger någonsin fick bli vuxen fullt ut.

Den man som träder fram kastade sig mellan stort medmänskligt engagemang och idéströmningar som rasbiologi, mellan soloverk för cello och stråkorkestrar understödda av hela brassband, som avskydde tysk kultur men dyrkade Bach. Börjesson tecknar ett porträtt av en person som snarast verkade söka något slags svårförklarlig kärna i musiken. Det han skattade högst hos musikaliska var egenskapen han benämnde ”tyskhet”, något som kunde återfinnas hos såväl Bach som Duke Ellington. Plötsligt ter sig avståndet mellan Lincolnshire Posy och Free Music #1 inte längre som en avgrund. Att de sprungit från samma penna är, om man utgår från att ett så undflyende kriterium att det kanske enbart är synligt för kompositören själv högst naturligt.

Med tanke på viljan att berätta om en som ägnat sig åt miniatyren är den essäistiska formen vald med fingertoppskänsla. Språkligt är utförande precist, nästan genomskinligt. En fin spegling av föremålet för studien och hur han förhöll sig till sina korta stycken. Börjesson låter egna reflektioner om fågelsång i allmänhet och kärrsångarens i synnerhet bana väg för kapitlen som belyser olika aspekter av Graingers liv. Att tematiskt driva berättelsen om Grainger och hans konstnärskap snarare än att låta kronologin ta över gör den lätt att ta till sig och till en lämplig kompanjon vid lyssnande till Graingers verk, eller för den delen kärrsångaren.

Vilken levnadstecknare som helst torde stå förbryllad inför en biografi som Graingers, men Börjesson hjälpvisar oss, tillsammans med Grainger, hur röda trådar kan spinnas fram utifrån den egna världssynen. Oavsett om man håller med om att just Grainger förtjänar historisk upprättelse eller inte, är de frågor boken ställer relevanta. Kvaliteter i konsten finns ju oavsett huruvida den berättas om i de stora sammanhangen eller inte. Någonting jag, efter att ha läst detta finstämda porträtt av Grainger, föreställer mig att han skulle hålla med om. Därför känns det sympatiskt att syftet med Kärrsångaren och Percy Grainger tycks vara att se det stora anspråket i det lilla uttrycket.

Johanna Bengtsson

Redaktör i Populär poesi, avdelningen för musiklyrik