I de trånga parisiska metrovagnarna, på en av reklamskyltarna som roar trafikkonsumenten med lite lättsam poesi och tänkvärdheter, kan man läsa ett citat av Victor Hugo: ”errer est humain, flâner est parisien”. Detta med att flanera – ”att sysslolös promenera omkring på gatorna utan bestämt mål” – är en intim del av den parisiska självbilden och på sätt och vis själva den grundläggande idén om vad staden är. Många är de Parisskildrare som talat om caféet, trottoaren och gatorna som ett slags förlängning av hemmet. Som kanske ingen annan stad är Paris idag oerhört komprimerad och sammanhängande: här promenerar man från ena sidan av staden till den motsatta, i vilka riktningar man vill, utan att någonsin hamna på någon olidligt högljudd motorväg eller något aldrig slutande industriområde. I Paris blev Le Corbusiers modernistiska planer aldrig verklighet; här står trottoaren alltjämt i centrum.

Enligt Walter Benjamin (1892–1940) var det Paris som ”skapade flanörens typ”. Sina sista år ägnade han åt 1800-talets parisiska passager, dåtidens gallerior och köpcenter, och den kommersiella värld som redan då framstod som svunnen. Benjamins ”dialektiska sagoberättelse”, som han själv kallade den, handlade om urstaden för den europeiska borgerliga modernitet, med dess praktvaruhus, gaslyktor, industriförmögenheter, massproducerade varor, Haussmannska polisiära boulevarder, reklampelare och blänkande skyltfönsterspeglingar som växte fram på 1800-talet, definierade 1900-talet och vars krackelerade efterverkningar vi lever med idag. Passagearbetet blev aldrig färdigt, men det utgavs postumt och är numera ett centralt verk inom det tjugonde århundradets tänkande. Nyligen gav bokförlaget Atlantis ut Ulf Peter Hallbergs gamla översättning i en vacker nyutgåva med bilder och kartor.

Benjamins intellektuella arv har sedan hans självmord i Portbou 1940 bara växt i inflytande. Något förvånande, kan man tycka, eftersom han var en tänkare som inte lämnade efter sig någon sammanhängande teori och som föredrog metaforiska ”tankebilder” framför logiska slutledningar. Likväl verkar det finnas någonting hos Benjamin som alltjämt talar direkt till den samtidsbesatta samtiden. Trots att han skrev om sådana i nutidens ögon torra ting som tyska sorgespel och Charles Baudelaire är han högst på modet och måste ha sagt någonting som alltjämt äger giltighet för den moderna människan – en varelse som snarare än i romantiska arbetarkvarter med hemliga historier bakom husknuten lever i en massproducerad butikskedjevärld. I rak motsats till kulten av det artificiella hos just Baudelaire är hon snarare besatt av det personliga och det ”äkta”.

I centrum för Passagearbetet står alltså flanören, både bildligt och bokstavligt. Hos Benjamin är flanerandet inte bara förströelse eller njutningslystnad, utan en bild för hur tänkandet går till och vilken roll den kapitalistiska världen tilldelar en människa. I sin rörelse genom stadsmiljöns ansamling av varelser, ting och geografiska punkter uppfattar flanören brottstycken och upplever ögonblickliga intryck, vilka sedan sätts ihop till en serie iakttagelser och analogier. Flanören urskiljer stadens – det moderna mänskliga livets huvudsakliga skådeplats – anletsdrag och tecken, vilka hon läser som en astrolog. Flanören är i själva verket en strukturell förelöpare till den moderna kritikern och hermeneutikern, med blicken ständigt på jakt efter de dolda sanningarna bakom skenet. Den planlösa rörelsen ger upphov till tillfälliga sammansättningar och metaforer: slumpmässiga möten och tankar – allt i ett enda aldrig sinande nu.

”Som ett asketiskt djur stryker [flanören] fram genom okända kvarter, tills han [sic] fullständigt utmattad sjunker ihop på sitt rum, vilket ter sig kallt och främmande.” I sitt eget jag är den Benjaminska flanören sällan tillfreds. Precis som det moderna tänkande jaget är ”han” istället melankolisk: flanerandet och tänkandet är hos Benjamin en ensam och klassiskt manlig syssla. Ansamlingen av intryck tröttar ut och avtrubbar. Omgiven av massproducerade entiteter, vilka i avsaknad av originalets enkla auktoritet existerar inte så mycket som objekt som ”aktualiseringar”, går flanören runt och söker med blicken efter uppenbarelser och överensstämmelser i en värld av kopior till avlägsna, och kanhända rent av icke-existerande, original.

Om flanörens främsta instrument är blicken, är optiken källan till de viktigaste tankebilderna hos Benjamin. Själva idén om ”tankebilden” är visuell. Hans metafor för samhället är ”en fantasmagori”, ett skuggspel som för tankarna till den platonska grottliknelsen filtrerad genom modern medieteknik. Fotografiet, citerar han en icke angiven källa, är ”en spegel som minns”.

Just Paris är för Benjamin en stad av speglar. Överallt, vart flanören än tittar, ser hon sin egen spegelbild. Jaget som betraktar sig självt förefaller klyvas itu i ett subjekt och ett objekt: samtidigt både betraktaren och det betraktade. Denna förlust av helhet och autenticitet, av subjektiv aura, blir under den moderna epoken ett definierande villkor för det självreflekterande jaget.

”Nutiden erfars som den vakenvärld till vilken det vi kallar det svunna i själva verket hänför sig”, skriver Benjamin. Också historien är en händelse i nuet. Varje ögonblick är upptaget av att definiera sig självt genom att jämföra sig med det förflutna. När fokus på så vis förflyttas från det frånvarande, tänkta och avlägsna mot det närvarande och samtida riktas den kritiske tänkarens optisk-reflexiva blick oavlåtligen mot tänkaren själv.

Här någonstans tar Walter Benjamins analys slut, och den samtid i vilken vi lever tar vid. Det är ur denna hans postautentiska självupptagenhet som en definition av framtiden som en fråga om trygghet och av det förflutna som en livsstilsmarkör framväxer. Hela Benjamins arbete tycks idag peka på att steget mellan den melankoliske flanören och den moderna köpcenterbesökaren, trygghetsfetischisten och den självpositionerande frilanstänkaren är närmast obefintligt; det är den spegelbild där flanören en gång såg sig själv.

I Paris idag stängs de flesta parker redan vid sjutiden och dada är namnet på en ekologisk matbutik. Att planlöst vandra runt på gatorna är en suspekt syssla för den hemlöse, för flyktingen, brottslingen och losern, som inte har någonstans att gå och ingen att sitta på uteserveringar med. Men det är inte de, utan normalinvånaren som idag står närmare flanören: hon som tar flyget till historiska stadskärnor eller bilen till ett köpcenter. Det är just flanörens nutidsbesatta blick som har gjort själva staden till en lite finare galleria – en med historia. Detta historiska mervärde extraherar den moderna människan ur stenstadskvarteren som socker i ett raffinaderi. I shoppingmall-staden varken drömmer man eller minns: man skulpterar sin framtid genom att maximera och effektivisera nuet.