Flaubert offrade skönheten
Den moderna romanen föds i september 1849 i byn Croisset i Normandie, när de båda vännerna Maxime Du Camp och Louis Bouilhet under flera dagar lyssnar till den tjugosjuårige Gustave Flauberts högläsning av sitt dittills mest ambitiösa projekt, Den helige Antonius frestelser. Möjligen satte redan uppläsningarna vänskapen på prov, eftersom de pågick i fyra dagar under fyratimmarspass, mellan 12 och 4 på eftermiddagen, och efter middagen från 8 till midnatt; det verkliga provet var ändå lyssnarnas reaktion. Ärlighet var ett absolut krav vännerna emellan, så Maxime och Louis hade den otacksamma uppgiften att förklara för Gustave att resultatet av tre års arbete var ett fullständigt haveri: det var en rad likartade scener. De följande dagarna hördes Gustave mumla: ”Det är ändå bra vackert!” om vissa avsnitt, men i huvudsak accepterade han kritiken. Vackra formuleringar gjorde inget konstverk, enskilda scener hade bara ett värde som del av helheten.
Gustave Flaubert (1821–1880) bestämde sig för att göra skönheten osynlig: allt skulle underordnas kompositionen, det litterära verket skulle göra intryck genom sin helhet. Han bestämde sig för att offra sin egen längtan efter det fantastiska och exotiska. Idealet var en roman om ingenting, en symfoni i grått: att skriva det mediokra väl. Resultatet blev Madame Bovary (1857), en roman där författarens egna intressen och passioner sorgfälligt rensats ut till förmån för det smaklösa, småskurna och bigotta.
Han abdikerade, men inte fullständigt.
Den brittiske litteraturprofessorn Terry Eagleton visar i den nyligen utkomna Howto Read Literature hur Flauberts beskrivning av Charles Bovarys mössa i praktiken upphäver sig själv: ju mer som sägs, desto svårare blir det att se mössan framför sig, Flaubert ”begraver den helt enkelt under själva språket”. Ju mer specifikt en författare beskriver något, desto mer information måste han ge. Ju mer information, desto större rum för avvikande tolkningar från läsarens sida: allt lösare knutet till verkligheten kan det rena, poetiska språket smyga sig in bakvägen.
Annars tycks Madame Bovary motbevisa Freuds teori att litteratur är önskeuppfyllelse, här gäller det tvärtom att förneka författarens vilja. Inga vackra formuleringar, ingen sinnlighet eller originalitet, bara ett konsekvent nermalande av mediokra andrahandsdrömmar. Flaubert började skriva i sjuårsåldern och gjorde egna teaterföreställningar i samma späda ålder som Ingmar Bergman: hos bägge anas i vuxen ålder samma skuldbelastade, kluvna förhållande till lek- och lustvärlden. Eller är det önskeuppfyllelse i en annan form?
Vad betyder Flauberts berömda uttalande, ”Madame Bovary, det är jag”? Sara Danius föreslår i Den blå tvålen att Emma Bovary i ett avseende är sin egen berättelses nedtecknare. Det viktigaste med älskarna är det avstånd till dem som framtvingar ett ymnigt brevskrivande, vad Emma framför allt söker i kärleken är ett författarskap – sitt eget. ”Romanen är inskriven i en genre som vi känner under rubriken Porträtt av konstnären som ung man”, skriver Danius. Kanske Flauberts fysiska uppenbarelse – en reslig man som med sina blåa ögon, långa blonda hår och höga smittande skratt ledde tankarna till en viking eller gallisk hövding – stått i vägen för den lika sanna bilden av en sjuklig bokmal (tänderna var borta innan han fyllt trettio) i frivillig isolering. Efter katastrofen med ökenhelgonet gör han experimentet att klä ut sig själv till kvinna. Emma får överta hans egna skrivardrömmar, slösaktighet och vaga längtan bort. Liksom han senare ger sin bildningsbulimi och encyklopediska drömmar till Bouvard och Pécuchet. Alltför länge har Flaubert blivit läst på de bekväma villkor han själv anger: ironi och distans. Kanske empati och identifikation är lika tillämpliga, vilket förklarar att Emma måste gå en så plågsam och förnedrande död till mötes. Den utdragna dödsscenen, nästan outhärdlig i sin detaljrikedom – Flaubert bekände efteråt för Goncourt att han kräktes två gånger medan han skrev den – är en reningsritual för att författaren ska kunna återta sin manlighet.
Författarskapet har i vårt land aktualiserats genom Anders Bodegårds nyöversättning av Madame Bovary och Sara Danius essäbok Den blå tvålen. I Frankrike utkom förra året en ny standardbiografi, Michel Winocks Flaubert (Gallimard), som har alla utsikter att göra hela författarskapet i all dess inre laddning tillgängligt för många. Winock är inte litteraturvetare utan historiker, specialist på det franska artonhundratalets intellektuella historia. Hans främsta insats blir därför inplaceringen av Flaubert i samtiden – även om ”i” knappast är rätt ord; ”vid sidan av” vore möjligen bättre. Flaubert var uttalat apolitisk, röstade aldrig, drömde om upplyst despoti. Men när Winock frilägger den centrala politiska utvecklingen under Flauberts livstid så klarnar ytterligare något. Enligt Winock domineras epoken av tre skeenden: medelklassens triumf, demokratiseringsprocessen samt de sociala motsättningarna i industrialismens spår. Flaubert deklarerade gärna sin djupa avsmak för ”det som är viktigt idag och som inte är det i morgon”.
”Han tyckte inte om borgerligheten men föredrog den framför massan”, konstaterar Bernard Noël om Flaubert i Dictionnaire de la Commune (1978). Man kan också säga: han var själv borgare. Och han tyckte inte om sig själv.
Flaubert är i exakt samma situation som Baudelaire, visar Winock: modern mot sin vilja, genom skärpan i sin blick. Bägge avskyr de sin samtids emblematiska gestalt borgaren, men borgaren är egentligen bara den moderna människan, den som bejakar samtidens tro på framsteget och det kvantifierbara. Bägge försatte sig själva i inre exil och hyste ett komplicerat förhållande till yttre ära. Flaubert hyser ett ”absolut förakt för framgång” och ser all form av officiella hedersbetygelser som vanhedrande, samtidigt som han vill bli läst och har en exklusiv livsstil att finansiera.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
samtidigt var flaubert ett geni på vänskap. Han sparar ingen möda i sina försök att få myndigheterna att resa monument över den avlidna vännen Louis Bouilhet, han får vännens pjäser uppsatta och bryter med sin förläggare när denne inte vill ge ut en avliden och bortglömd poets dikter. Och det tålamod han krävde av sina vänner gav han gärna tillbaka: Flaubert var en ytterst samvetsgrann och ärlig läsare av andras manus. Vänskapen med George Sand, dokumenterad i en diger brevväxling, är en av litteraturhistoriens vackraste. Men medan Flaubert skriftligen slösade med vänskapsbetygelserna lyckades han skydda sin oavhängighet. Skälet till att breven till Sand blev så många var ju att de träffades så sällan – Flaubert hittade nya ursäkter för att inte gästa Nohant, trots att han var en uppsluppen gäst när han väl kom dit. Den som läst Prousts brev ler igenkännande inför Flauberts ständiga förhalanden: alltmer överdådiga kärleks- och vänskapsbevis i brevform får kompensera den uteblivna närvaron, på samma sätt och ofta med samma ursäkter (sviktande hälsa, den egna eller moderns) som Proust några decennier senare använde för att freda sin arbetsro.
Han såg till att alltid kunna retirera, att få vara i fred. Kanske är detta ängsliga fredande av den egna oavhängigheten den mest genuint borgerliga egenskapen hos denne nitiske gisslare av borgerskapet.
Genom författarskapet pendlar Flaubert mellan det exotiska och det mediokra, mellan bejakelse och förnekelse, extas och hån. Å ena sidan Den helige Antonius frestelser (som Flaubert återupptar senare i livet, hans Faust), Salammbô, Hérodias; å andra sidan Hjärtats fostran, Lexikon över vedertagna åsikter, Bouvard och Pécuchet. Det han längtar efter men bara tillåter sig ge efter för i form av det parodiska eller det makabra. Tänk om nu hela denna spännvidd kunde bli tillgänglig på svenska efter framgången för Madame Bovary.