Jag var nog inte ensam om att rycka till inför rubriken på dn.se den 15 oktober: ”Swinging är vår nya hobby”. Alldeles riktigt: par som har sex med andra par.
Min första reaktion var en känsla av löje blandad med olust. Löje därför att artikeln är en så uppenbar konsekvens av Dagens Nyheters webbsatsning där ett material av renodlad kvälls- och veckotidningskaraktär, sex, skvaller och kändisar, breder ut sig.

Olust därför att det banar vägen för en journalistik som står i strid med Dagens Nyheters traditioner. Inte för att DN någonsin skulle ha varit pryd. Tvärtom. Tidningen har i många år gått i bräschen för en fördomsfri syn på sexualitet. Men tidigare skulle en artikel om swingers ha varit välunderbyggd, ifrågasättande och – framför allt – tagit fasta på ett reellt samhällsfenomen.

Var och en som läser Matilde Skölds visserligen välskrivna text inser att dess påståenden saknar täckning. Ingenstans verifieras rubriken eller den flåsiga avslutningen: ”Att swinga har blivit den nya folksporten, den nya studiecirkeln.”

Sedan börjar det så sakta gå upp ett ljus. Avsikten är inte att belägga någonting utifrån journalistiska principer, utan renodlat kommersiell: att kränga. Skölds artikel är publicerad på dn.bok och tar fasta på den brittiska journalisten Ashley Listers böcker om den brittiska swingerscenen. Titlarna nämns men böckerna varken granskas eller recenseras i DN. Läsarna ska i stället frestas av en saftig rubrik och glidande formuleringar. De ska framför allt inte tas på allvar.

Men vad ska de frestas till? Faktiskt inte till köp av böcker om swingers, och inte heller till att ge sig in i en spännande, erotisk lek. Syftet verkar i stället vara att gradvis vänja läsarna vid ett annat slags journalistik än den som Dagens Nyheter hittills stått för. Observera att artikeln om swingers bara förekom på webben. Det är ett led i en redaktionell plan. Genom att en viss typ av texter läggs ut på den egna sajten kan dess värde testas på basis av hur många som läser den. Därefter kan de gradvis fasas in, eller hållas ifrån, papperstidningen. Enligt uppgift från Matilde Sköld fick hennes text 88 491 träffar mellan 15 oktober och 18 november. Innehåll och format ingår alltså i ett samspel son skiljer sig från det tidigare gängse journalistiska, i och med att det är web-baserat. Att åstadkomma symbios mellan webb- och papperstidningen uppfattas som den självklara lösningen på redaktionella och ekonomsika utmaningar.

Problemet för Dagens Nyheter är att kvalitet, undersökande reportage, utrikeskorrespondenter och en bred kulturbevakning, är dyr och ger bara långsiktiga, svårkvantifierbara vinster i form av gott renommé. DN:s tabloidisering har inneburit eftergifter i form av kortare texter och större bilder men på det hela taget inte någon avgörande kvalitetsförsämring. Men den har inte heller gett tidningen något journalistiskt lyft. Upplagan är svagt fallande och även om lönsamheten återvänt de senaste åren är utvecklingen på sikt svårbedömbar.

Ingen kan heller veta om satsningen på webbjournalistik innebär att, vilket är förhoppningen, en yngre och ny generation läsare lockas till papperstidningen. Risken är snarare den motsatta. Det beror inte bara på att man måste betala för en tidningsprenumeration medan webbläsningen är gratis. Minst lika viktigt, troligen viktigare, är att unga genom webben vant sig vid en annan läsart som riskerar att ge upphov till ett permanent och oöverstigligt motstånd inför den traditionella dagstidningen. Tabloiden, som skulle förenkla och uppmuntra till läsning, ställer trots sina kortare texter ändå helt andra krav på läsaren än webben.

Nicholas Carrs resonemang om hur webben underminerar förmågan till lång och koncentrerad läsning är alltså i högsta grad tillämpbart på tidningsjournalistiken: från fullformatet med dess variationsrikedom och möjligheter till såväl snabb- som djupläsning, till tabloiden med dess rappa, korta texter som framför allt inbjuder till skumläsning och slutligen till webben där man ”hoppläser” genom att snappa upp vissa ord och fraser. Och därmed är det inte längre frågan om läsning i ordets egentliga mening utan mer ett kryssande från artikel till artikel där man ständigt ansätts av ny information som stör uppmärksamheten. Läsakten kontrollerar nu oss i stället för vi den. Vi är passiva subjekt medan webben är agenten, den som handlar.

Något annat är heller inte möjligt. Som Carr skriver här i Axess: När webben slukar ett medium ”återskapas detta medium” i webbens ”avbild”. Dess innehåll omges av innehållet i andra, uppslukade medier. Därmed påverkas vår själva tankeprocess. Bearbetningen av informationen bestäms av hur den distribueras av webben ”i ett raskt strömmande flöde av partiklar”.

Webbläsning är med andra ord något helt annat än tidningsläsning, vilket innebär att webbjournalistik är något helt annat än dagstidningsjournalistik. Detta får i sin tur följder för journalistiska principer och arbetsmetoder. Några exempel hämtade efter samtal med
kolleger:
– Nyhetsvärderingen på webben skiljer sig åt från den i papperstidningen. De senaste nyheterna hamnar ofta i topp på tidningarnas webbsidor, men bara under en kortare period. Det får läsaren att tro att vad som står överst också är det viktigaste som hänt, oavsett om
det handlar om en ny utrikesminister eller Beyoncé. Inte sällan är det svårt att skilja på eget skrivet material och texter hämtade frånnyhetsbyråer eller andra tidningar.
– Webbredaktionerna har börjat få ett eget liv inne på tidningarna och är inte längre en del av den gemensamma produktionen. Papperstidningen och webben har olika chefer och reportrar med olika arbetsplatser. Samarbete förekommer men vanligt är att nyhetsjakt,
kommentarskrivande och analyser bedrivs på varsitt håll. Trenden är att webbredaktionerna växer sig starkare.
– För tidningarna blir bloggarna en allt viktigare målgrupp. Men genom att vända sig till bloggvärlden, det vill säga till många av de egna läsarna, för att ge ökad spridning åt artiklarna riskerar den oberoende journalistiken att undermineras. Man kan mycket väl föreställa sig en anpassning av en sportjournalist eller en ledarskribent i förhoppning att bli läst och uppmärksammad av ”rätt” bloggare.

I sin bok The Big Switch: Rewiring the World, From Edison to Google (2008) konstaterar Nicholas Carr att den avgörande skillnaden mellan papperstidning och webbtidning är skillnaden mellan helhet och enskildheter. Papperstidningen består visserligen av en mängd texter och bilder på olika sidor, men de finns samlade på en plats och i en produkt. Redigeringen styrs utifrån övertygelsen att läsaren, som visserligen hyser olika intressen, vill vara en del av ett sammanhang. Det är därför man sida för sida bläddrar sig igenom ledare, kultur, sport, utrikes och så vidare för att välja men också bilda sig en bredare uppfattning. Helheten är vad som räknas och den är större än summan av dess delar.

En webbtidning, däremot, är per definition lösryckt, splittrad och saknar sammanhang. Man letar efter och läser för det mesta bara vad som intresserar en och ignorerar allt övrigt material – att bläddra varken behövs eller är möjligt. I många fall är det inte ens säkert att läsningen är resultatet av en navigering till en tidnings hemsida. Sökmotorer, feed readers (program för att läsa sammanfattningar, feeds, av innehållet på en webbplats) och news aggregators (hämtar och visar sammanfattningar av nyheter och rubriker från källor på webben som man själv valt ut) anses enklare och bättre därför att de automatiskt
tillhandahåller personligt skräddarsydd läsning och information.

Det är väl bara bra att få vad man vill?

Det anser naturligtvis annonsörer, marknadsförare och andra ekonomiska aktörer på webben. De formar och styr processen i syfte att fånga upp maximalt antal läsare och det är därför som webbtidningen är så splittrad och består av enskildheter. Varje artikel är i sig en särskild produkt som kan bedömas utifrån sitt specifika, kommersiella värde. Men en text som drar till sig många läsare är inte i sig attraktiv, den måste också dra till sig annonser. Eftersom vissa artiklar har ett större annonsvärde än andra, ger fler inkomstbringande klickar, kan en tidning på webben frestas att driva en journalistik anpassad till en beräknad annonstillströmning. Seriösa ämnen som politik, ekonomi och så vidare får då svårare att hävda sig. De har sällan ett stort läsarintresse, få annonsörer vill förknippas med dem och de ger inte så många klickar.

En annan aspekt på webbtidningar som utformas efter läsares önskemål, ens ”profil”, är att de bidra till att krympa den offentliga debatten. Fenomenet märks redan i bloggvärldens meningsutbyten där gränsen mellan dem och oss oftast är knivskarpt oförsonlig. Allt fler kopplar upp sig till sajter där de får sin samhällssyn bekräftad, inte utmanad och kompletterad av alternativa perspektiv. Fenomenet står i motsatsställning till den journalistiska principen att låta fler än en åsikt komma till tals. Webbtidningar – hur bra, välinformerade och balanserade de än är – driver genom sin form fram ett innehåll och läsvanor som skiljer, inte förenar, människor åt.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Nicholas Carr exemplifierar i The Big Switch med forskning av Nobelpristagaren i ekonomi, Thomas Schilling, som visar att människor, trots de bästa av föresatser om och förutsättningar för en boendemiljö präglad av mångfald, mycket lätt tenderar att söka sig till likasinnade (i det här fallet människor med samma hudfärg).

Webben med sina i bokstavlig mening gränslösa kommunikationsmöjligheter borde, skriver Carr, befrämja vidsynthet, öppenhet och minskade politiska och sociala spänningar. Men i själva verket uppstår där samma slags polarisering som i Schillings experiment. Skillnaden är bara att det går betydligt fortare i den virtuella än i den reella världen. Med några klick skapar vi oss en identitet, vänner och nätverk och åstadkommer därmed ett ännu mer splittrat och nischat samhälle.

När papperstidningen blir allt mindre läst, när dess journalistik men även språkbehandling och stil omformas – och därmed vår egen förmåga till läsning, koncentration och fördjupning – i webbens partikelstyrda avbild, går mer än en helhet förlorad. Övertygelsen försvagas
om att vi som medborgare inte trots utan tack vare våra olikheter har ett behov av gemensamma mötesplatser.

Det är en utmaning som John Lloyd hoppas kan mötas genom tillkomsten av fler, framför allt webbaserade, nischer för seriös journalistik. Men en utveckling i den riktningen får samtidigt som trolig följd att en journalistik som vänder sig till breda läsargrupper med nödvändighet blir trivial och fördummande. Hur den demokratiska utmaningen ska mötas ser jag ingen lösning på.

MATS WIKLUND är författare och redaktör på Axess.