Trots att Mussolinis fascister kommit till makten redan 1922 – bara fyra år efter det för Italien segerrika första världskrigets slut – överglänste det nazistiska Tyskland efter maktövertagandet 1933 snabbt italienarna inom de flesta områden. Allt fler fascistpartier började prioritera kontakterna med Berlin före Rom och Hitler tog allt mer plats i europeisk politik. Mussolini tvingades backa och kunde inte längre på allvar agera som medlande ledare för en europeisk stormakt.

Hatet mot Hitler och dennes parti, som han delvis såg som en samling obildade extremister utan omdöme, kom att prägla Mussolinis syn på sin allierade och många av dennes politiska beslut. Det innebar inte att Italiens ledare själv drev på för en brytning eller någon form av separatfred. Motviljan mot den tyska överlägsenheten kombinerades med en fatalistisk syn på Italiens öde. När han väl hade tagit djävulen i båten var det bara att segla vidare, även om väderutsikterna var usla. Mussolini vågade sällan protestera vid sina sällsynta fysiska möten med Hitler. Han försökte tolka diktatorkollegans underliga dialekt, och svarade på perfekt tyska med tydlig italiensk brytning, men undvek för det mesta att ifrågasätta den gemensamma marschen mot undergången.

Det är mycket som är svårt att förstå om man inte på allvar granskar Mussolini och hans värld, hans sätt att fun­gera och landets grundläggande förutsättningar för att delta i det storpolitiska maktspelet i en orolig tid. Maurizio Serras Le Mystère Mussolini levererar just en sådan djuplodande genomgång av Mussolinis väg till makten och vidare mot undergången. Serras bok lämnar inga stenar ovända, författaren hinner med allt från diktatorns kärleksliv till kons­tens ställning under diktaturen. Verdi är ett mer frekvent namn än Göring i hans berättelse. Han refererar ibland till egna släktingars erfarenheter från krigsåren. Serra är italienare, har varit verksam som författare och diplomat och är sedan 2020 ledamot i franska akademin.

”Före första världskriget är Mussolini en aktiv väns­tersocialist och pacifist, som under sin exil i Schweiz umgås med många av Europas ledande socialister och kommunister.”

Författarens grundläggande slutsats är att Mussolini först och främst var en opportunist. Han var inte dum men agerade ofta som en bombastisk egocentriker. Intresset för andra människor var begränsat och viljan att ta ansvar för misslyckanden minimal. Mussolini avancerade där och när det var möjligt och var – före den ödesdigra krigsförklaringen i juni 1940 – alltid öppen för att ta ett steg tillbaka.

Före första världskriget är han en aktiv vänstersocialist och pacifist, som under sin exil i Schweiz umgås med många av Europas ledande socialister och kommunister. Senare ser han sitt lands deltagande i kriget som en möjlig väg till framgång och bidrar till brytningen med de tidigare allierade, Tyskland och Österrike-Ungern. Krigsaktivismen leder till brottet­ med socialismen och vidare till det egna partiet, en osannolik blandning av inbördes oförenliga grupper som hålls ihop av föraktet mot den gamla eliten och myten om den förlorade segern. I verkligheten fick Italien ungefär de landområden man blivit lovade av Storbritannien och Frankrike, inklusive Sydtyrolen som absolut inte ville bli en del av det italiens­ka kungariket. Däremot var problemen med att göra effektivt militärt motstånd mot centralmakterna – och behovet av hjälp från de västallierade – en stor plump i protokollet för landets patrioter, vilket undergrävde förtroendet för systemet.

Marschen mot Rom 1922 var inte särskilt imponerande och hade kunnat stoppas utan större besvär, av armén eller det kungatrogna gendarmeriet. Framgången var mer än något annat ett tydligt tecken på den gamla elitens svaghet och rädsla för att ta risker. Tidigare våldsamheter organiserade av den yttersta vänstern och fascisterna hade fungerat som skrämselskott. Efter den osannolika segern bygger Mussolini successivt upp en partistat, som dock aldrig blir lika totalitär som det nazistiska Tyskland. De gamla eliterna finns kvar, kungahuset består, de väpnade styrkorna kontrolleras inte direkt av partiet och de mer socia­listiska inslagen i partiprogrammet förverkligas aldrig. Däremot bygger man upp en korporativ parallellstruktur där fascisterna tar större plats. Våldet är inte lika framträdande som i Berlin men mordet på socialisten Matteotti 1924 markerar samtidigt att hänsynslöst förtryck är en del av det nya systemet. Mussolini håller sig på avstånd men fördömer aldrig mordet eller andra liknande övergrepp.

Liksom i Francos Spanien pågår en ständig tävling om makt och inflytande mellan regimens olika stödtrupper. Här finns allt från vänsterfascister till entusiastiska monarkister och halvliberala företagsledare och konstnärer. Korruptionen breder ut sig och blir ett sätt att stilla hungern efter verklig makt och förändring. Rasismen är ingen viktig programpunkt under 1920-talet men senare anpassar Mussolini sitt budskap till den politik som bedrivs i Berlin. Även judar som tidigare stått nära regimen blir av med sina medborgerliga rättigheter. I delar av det nya imperiet, som Sydtyrolen och delar av Dalmatien, förtrycks den lokala befolkningen med syfte att tvinga fram en anpassning till italiens­ka vanor och traditioner. I det erövrade Etiopien införs ett regelrätt apartheidsystem för att förhindra kontakter mellan främst italienska män och lokala kvinnor, något som Mussolini själv reagerat kraftigt emot. Italienarnas entusiasm för det rasistiska budskapet är begränsad, det gäller även i Afrika. De hårda lagarna i Etio­pien är ett av de tidigaste exemplen på rasistisk lagstiftning.

När alliansen med Berlin är cementerad utesluts judarna successivt från samhället. Med början i september 1938 förbjuds utländska judar att leva i landet. Medborgarskapet dras in för dem som blivit medborgare efter 1918. Judiska ele­ver utestängs från statliga skolor. Äktenskap med en ”arisk” partner annulleras. Judar får inte äga företag som är viktiga för nationell säkerhet, anställa ”ariska” hushållsarbetare eller arbeta för banker eller försäkringsbolag. Istället för militärtjänst används judar för olika former av tvångsarbete. Efter kuppen mot Mussolini 1943 börjar deportationerna av även italienska judar till koncentrationsläger.

Ett intressant inslag i boken är Serras bild av den italienska ockupationen av delar av Grekland. Liksom filmen Kapten Corellis mandolin (2001) med Nicolas Cage hävdar författaren att relationerna ofta var vänskapliga mellan de italienska ocku­pationstrupperna och lokalinvånarna. Detsamma ska ha varit fallet när italienska trupper under en tid kontrollerade delar av Ukraina. Andra uppgifter hävdar att bland annat det pinsamma misslyckandet med invasionen i Grekland, innan Mussolini räddades av Hitler, ska ha resulterat i ett regelrätt skräckvälde, mot vilket ibland tyska officerare tvingats ingripa. Mindre omstritt är att Italiens ockupationspolitik i sydöstra Frankrike och på Korsika var relativt skonsam för invånarna.

Mussolini försöker genom olika diplomatiska initiativ försena krigsutbrottet, väl medveten om att landet inte är rustat för krig. Målet är att endast gå i krig när det är uppenbart att Tyskland kommer att segra. Italien fortsätter de diplomatiska samtalen med London och Paris även när kriget närmar sig. Framför­allt Quai d’Orsay i Paris avvisar idén att försöka köpa Mussolinis neutralitet med eftergifter i Afrika och Medehavet. Hitler tar sällan hänsyn till italienska önskemål och informerar dessutom ofta inte Rom förrän i ett mycket sent skede, det gäller till exempel Operation Barbarossa i juni 1941. Mussolinis tidigare invasion av Etiopien och den senare katastrofala attacken mot Grekland är ett sätt att skapa handlingsutrymme och prestige för den egna regimen. Den tidiga kollapsen i Östafrika under början av världskriget och misslyckandet i Grekland ger motsatt effekt.

Serra betonar att den italienska försvarsmaktens insatser inte var så undermåliga som det ofta görs gällande. Ledningen var inte sällan bristfällig, logistiken fungerade inte tillfredställande och utrustningen var klart sämre än vid krigsförklaringen 1915 men soldaternas insatser var ibland till och med heroiska. Den tyska fältmarskalken Rommel citeras på ett monument vid El Alamein. ”De tyska soldaterna överraskade världen. De italienska soldaterna överraskade sina tyska vapenbröder.”

Två centrala inslag i boken och huvudpersonens liv är kuppen 1943 och Salòrepubliken – den stat som Mussolini skapade i norra Italien efter förlusten av makten i Rom. Efter förlusten av Afrika och Sicilien vänder sig den gamla eliten, militären och fascistpartiets Stora råd mot Mussolini. Partiet beslutar den 24 juli att makten ska lämnas tillbaka till kungen som sedan tillsätter en ny regering. Bristen på genomtänkt planering leder till ett oklart läge som ger tyskarna tid att ta kontrollen över huvuddelen av landet. Kungen flyr och bidrar till upprättande av en italiensk stat i de södra delarna av landet, som kontrolleras av de västallierade.

Det underliga med julikuppen är att Mussolini inte tycks ha agerat för att förhindra den. Han visste säkert att något allvarligt var på gång men han vidtog nästan inga åtgärder, vare sig för att blockera planerna eller för sin egen fysiska säkerhet. Flera av hans motståndare kommer beväpnade med pistoler och granater till mötet med Stora rådet. Mussolini försvarar sig mot anklagelserna men gör inte motstånd när han senare fängslas. Serra ser flera alternativa förklaringar. Antingen är diktatorn så slutkörd efter alla politiska och militära katastrofer att han inte orkar mobilisera något motstånd. En annan möjlighet är att han i vanlig ordning vill komma undan ansvaret för det som drabbat hans land. Det är bättre om andra får reda ut de komplicerade relationerna med både de allierade och tyskarna.

Oavsett vilken förklaring som är korrekt, så säger kuppen mycket om skillnaden mellan Tyskland och Italien. I Tyskland genomförs ett stort antal mordförsök mot Hitler men ingen i partiet vågar ifrågasätta hans ställning förrän på slutet, under våren 1945. I Italien lyckas Mussolinis partikamrater störta diktatorn utan att först försöka döda honom. Hitler har röjt möjliga motståndare ur vägen – det har hänt även i Italien men där har många istället flyttats till mindre centrala poster inom administrationen.

Efter att ha blivit räddad av tyskarna bildar Mussolini sin nya republik – den Italienska Sociala Republiken i norra och centrala delarna av landet. Serra konstaterar att det är tveksamt om han egentligen vill fortsätta sitt politiska liv, men han blir ändå ledare för en stat med 30 miljoner invånare under tyskt beskydd. Författaren hävdar att Salòrepubliken – namnet kommer från den mindre ort vid Gardasjön som i praktiken fungerade som huvudstad – faktiskt var mer självständig än Pétains Vichyregim i Frankrike. Här blev tankarna på socialism i italiensk fascistisk version mer konkreta men de flesta initiativen blockeras av tyskarna. Även så ett förslag till löntagarfonder. Mussolini uppskattar att slippa hantera kungahuset men har problem med sitt eget parti. Utan den gamla eliten som motkraft blir det svårare att bromsa de mest entusiastiska fascistgruppernas krav på radikala åtgärder och ökat våld mot politiska motståndare.

Motståndet växer allt eftersom de allierade avancerar norrut. Fascisterna svarar med fängslanden, avrättningar och massakrer, men även motsidan begår övergrepp. Tyskarna ingriper ibland men i huvudsak är det ett italienskt inbördeskrig som blir allt mer intensivt. När Tyskland till slut retirerar från Italien lämnas makten över till representanter för motståndsrörelsen och omfattande hämndaktioner genomförs från båda sidor. I Milano lämnar en prins över garnisonen till en sentida ättling till Dante.

Serra redovisar hur våldet sprider sig i stridernas slutskede. Situationen påminner om motsvarande situation i Frankrike 1944 och Danmark och Norge 1945. Ofta är det oklart varför någon mördas, på samma sätt som de exakta omständigheterna kring Mussolinis död förblir osäkra. Ville motståndsrörelsen röja honom ur vägen innan de allierade hade tagit över området – eller ville kanske framförallt Churchill slippa en rättegång då kontakterna mellan Paris, London och Rom under åren före krigsutbrottet kunnat bli ett pinsamt tema? Churchill hade dessutom under en längre tid lovordat Mussolinis politik, inte bara de utmärkta järnvägarna.

Italienarnas fientlighet mot de västallierade blev aldrig vad den borde ha varit om entusiasmen för kriget varit större. Serra redovisar också att många hjälpte judar och andra hotade grupper att undkomma italiensk polis eller tysk militär. Motståndet var dock begränsat och inga allvarliga försök att störta regimen gjordes förrän fascistpartiets egna organ revolterade mot sin ledare. Italiens krigshistoria är knappast heroisk. Samtidigt ser författaren det som en fördel att det faktiskt var den italienska motståndsrörelsen som tog över makten från fa­scisterna i norr. Åtminstone symboliskt befriade italienarna sig själva från diktaturen. Under senare år har det blivit lät­tare att sakligt diskutera både diktaturens brott och motståndsrörelsens övergrepp. Alla fascister var inte djävlar och alla motståndsmän var inte änglar. Liksom i Frankrike, där ingen alls verkade ha levt i Vichy och i Danmark, där alla verkade ha varit heroiska motståndsmän, var det en diskussion som länge var omöjlig att föra.

Maurzio Serras Le Mystère Mussolini är en ovanligt välskriven bok som lyckas hantera de flesta frågor som är relevanta i sammanhanget. Vi får inte alltid svar men då istället väl underbyggda förklaringar till varför det ibland inte finns något facit. Italiens krigsår var en förvirrad tid då människors öden vävdes in i varandra på ett sätt som inte alltid är lätt att förstå. Historien har bara plats för en begränsad mängd logik och mod.