Eftersom vi är mycket sämre på multitasking än vi tror, kan följden bli att hjärnan kokar över. Koncentration, reflexion och fria associationer löses upp bland belöningskickarna i en dopamindopad hjärna. Var finns stunderna för eftertanke eller tankeflykt när minsta paus fylls av mobilens evighetsflöde?

Boven i dramat är de stora, stygga techbolagen som gör allt de kan för att ockupera våra sinnen och i profitens namn hjärntvätta oss till att bli skärmberoende konsumtions- och åsiktsboskap.

Tjatigt eller ej – beskrivningen av ett slags kognitivt förfall förefaller i huvudsak korrekt. Men egendomligt nog föranleder detta inga kraftfulla motreaktioner, kanske på grund av tillvänjning och bekvämlighet. Och så gör man sig hemmastadd i ett allt sjukare samhälle, där EU:s dataskyddsförordning GDPR sannolikt bara har marginell inverkan.

Varje klick, varje sökning och inlägg på nätet bidrar till den personliga profil som används för att med precision bearbeta vårt habegär och våra sym- och antipatier. Tekniken är utformad för att skapa beroende, och handelsvaran är användarnas uppmärksamhet. Affärsmodellen må underminera samhället – men den fungerar.

Engelskans uttryck ”to pay attention” är talande – vår uppmärksamhet och förmåga till koncentration är, liksom tiden, en begränsad tillgång som vi har att fördela. Och nu har den blivit stulen för att omsättas i reda pengar.

Vi vet att vi borde sova mer, ta det lugnt, göra en sak i taget, vårda nära relationer, släppa mobilen – men vi gör det motsatta, eller ingenting alls.

Det är den brittiske journalisten Johann Haris ärende i boken Stolen Focus. Why You Can’t Pay Attention, där han hävdar att vi lever i en djup uppmärksamhetskris. Men den beror inte på individuell lättja, utan på de kommersiella och politiska krafter som berövar oss möjligheten att fokusera. Jag återkommer till boken.

Att distrahera är ett effektivt vapen. Eller som Steve Bannon, bland annat före detta chefsstrateg hos Donald Trump, förklarade 2018: ”Den verkliga oppositionen är medierna. Och sättet att handskas med dem är att översvämma zonen med skit.”

Sociala medier har fått enorm betydelse för opinionsbildning och propaganda. De var avgörande för såväl stormningen av Kapitolium i Washington som för attacken mot Brasiliens parlament. You­tube har rekommenderat konspirationsteoretikern Alex Jones webbsida ”InfoWars” 15 miljarder gånger. I tidskriften Nature sammanställdes närmare 500 vetenskapliga artiklar som belyste förhållandet mellan demokrati och sociala medier. Slutsatsen var att plattformarna underblåser polarisering och eroderar tilliten.

Hur gick det här till? Hur kunde den smarta telefonen och sociala medier i grunden förändra hur vi tillbringar vår stund på jorden? Hur blev det privata halvoffentligt och hur deformerades yttrandefrihet och källkritik?

Det illustrerar om inte annat begreppet teknologisk determinism: ny, överlägsen teknik drar oss med innan vi har hunnit värdera dess eventuella nytta och skadeverkningar.

Varnande röster avfärdas gärna som moralpanik eller kväkanden ur teknikfientlighetens träsk. Men hastigheten och omfattningen i samhällsförändringarna saknar motstycke i historien. Viral desinformation hör till vardagen, i det offentliga samtalet prioriterar plattformarnas algoritmer ilska och utfall eftersom det är mer publikdragande.

Inte bara äldre bakåtsträvare stämmer in i domedagskören. Den amerikans­ke professorn i datavetenskap Cal Newport har skrivit flera böcker om behovet av att säkra att vi drar nytta av tekniken och inte tvärtom. I The New Yorker talar han om en ”uppmärksamhetsekonomi som i profitens namn exploaterar våra psykologiska svagheter på ett sätt som fräter på vårt sociala liv […] och gör oss sårbara för manipulation.”

Studier i USA visar att universitetsstudenter numera fokuserar mindre än 65 sekunder på varje enskild uppgift. I en undersökning vid King’s College London ansåg nära hälften av 2 000 tillfrågade att deras uppmärksamhet hade försämrats och att koncentrerat tänkande ”hör till det förgångna”. Och Seattle Public Schools har stämt de dominerande techbolagen, som anklagas för att underminera undervisningen och bidra till ungdomars psykiska ohälsa. Här utmanas jättar som Alphabet (Google, Youtube med mera), Meta (Facebook, Instagram med mera) och Bytedance (Tiktok), vilkas samlade ekonomiska och manipulativa kraft knappast kan överskattas.

I Sverige har andelen unga med sömnproblem fördubblats på tio år, enligt Folkhälsomyndigheten. Förskrivningen av lugnande medel och sömnmedel till den gruppen har fyrdubblats, kurvorna över bokstavsdiagnoser skjuter i höjden. Svenska elevers läslust är minst inom OECD, skärmarna erbjuder motståndslös och ändlös förströelse.

Här återstår att utreda orsak och verkan, men man kan notera att förändringarna sammanfaller i tiden med smarttelefonens och de sociala mediernas explosiva expansion.

Att så många, och i synnerhet tonåringar, är mobilberoende är problematiskt eftersom hjärnan inte är anpassad till det digitala livet. Vi är evolutionärt programmerade att uppmärksamma det nya och okända, men nu är det gillamarkeringar, notiser och ett evigt skrollande som ger belöningsimpulser. Varje avbrott kräver en ny startsträcka. Mobilen är en oemotståndlig och bottenlös godispåse.

Johann Hari har tidigare skrivit om och ifrågasatt den rådande synen på bland annat depression och narkotikabekämpning, och hans bok Stolen Focus är värd att ta på stort allvar. Den grundliga researchen – som inleds med tre månaders digitalt celibat – innefattar intervjuer med ett stort antal forskare inom en rad discipliner med bäring på ämnet.

Bland alla de neurologer, tekniker och beteendevetare som Hari talar med finns flera avhoppare från Silicon Valley som konstaterar att de varit med och skapat ett monster. Aza Raskin konstruerade koden för ”oändlig skrollning”, vilket ökade människors skärmtittande med 50 procent – sammantaget nästan ofattbart mycket tid. Idag ångrar han sig, liksom Tristan Harris som lämnade Google efter fruktlösa försök att verka för mer nyttoorienterad teknik. Tony Fadell var med och skapade Iphone och säger nu att han vaknar kallsvettig och undrar vad de gjort mot världen och människors hjärnor.

Men vem tror egentligen att gigantiska, börsnoterade bolag ska agera som filantropiska stiftelser för att ”knyta människor närmare varandra”?

Att begränsa det ändlösa flödet, och låta Facebook leverera samlade notiser i stället för att ideligen pinga i realtid, vore enkelt att genomföra – men på tvärs mot en affärsmodell baserad på att få användarna att till varje pris fortsätta att titta.

Åtskilliga ledande personer i techindustrin är mycket restriktiva med de egna barnens skärmanvändning. Det kontrasterar mot den svenska ivern att anamma ny teknik, som skärmar redan i förskolan och nästan ingen skrivträning för hand.

En häpnadsväckande dubbelmoralist är Nir Eyak, som 2014 skrev Hooked. How to Build Habit-Forming Products, en beundrad branschmanual i hur man skapar varaktigt skärmberoende. Nu bjuder Eyak istället på påstått enkla metoder för att bryta distraktionen.

I sin bok identifierar Hari ett antal skäl till att förmågan till koncentrerat tänkande eroderar. Det primära är beroendet av en teknik som är konstruerad för att fånga människors uppmärksamhet. En annan faktor är stress, och här avses den övergripande, systemorsakade sociala och ekonomiska stressen i ett samhälle med dramatiskt ökad ojämlikhet, osäker arbetsmarknad, polarisering, aggressivitet och klimathot. Men ansvaret läggs på individen. Genom mindfulness och annan ”kapitalistisk andlighet” drillas anställda i stresshantering utan att ifrågasätta villkor och socioekonomiska förhållanden

Det ökande tempot och multitasking är oförenligt med koncentration och djuptänkande. Att läsning minskar dramatiskt är en förutsebar konsekvens.

Sömnbrist är ännu en orsak. 24/7- samhället med skiftarbete och ständig tillgång till konsumtion och underhållning har minskat vår sovtid och skapat ökande sömnproblem. Mobilen och jobbmejlen följer många in i sovrummet. Vi utsätts för tio gånger mer artificiellt ljus än för 50 år sedan.

Den hårdprocessade, sockerstinna matens och miljöförstöringens påverkan på vår hälsa och därmed koncentrationsförmåga utreds också på ett övertygande sätt.

Hari konstaterar även att dagens barn är ofria och hämmas i sin utveckling. En normaluppväxt innebar till för bara någon generation sedan att vara ute med kamrater bortom de vuxnas synfält, då man lärde sig att interagera, övade sig i kreativitet, i att utforska och vara uppmärksam – förberedelser för vuxenlivet.

Nu sker det mesta under vuxnas övervakning, oftast inomhus. Barn rör sig inom en allt snävare radie kring hemmet. Spontanlek har blivit schemalagda aktiviteter, egna upptäckter ersatta av vad andra finner viktigt. Idébefrämjande långtråkighet har ersatts av omedelbar tillgång till passiv förströelse.

”Vad älskade du att göra som barn – men som du inte tillåter dina egna barn att göra?” är en fråga som bör få många överbeskyddande föräldrar att sätta i halsen.

Somligt kan man själv göra för att minska den digitala distraktionen, som att vänta tio minuter varje gång man får impulsen att kolla telefonen. Man kan göra sig av med appar, överge sociala medier en del av året, använda alternativa verktyg, som till exempel sökmotorn Duckduckgo, som till skillnad från Google inte kartlägger sina användare.

Det största steget är att söka aktiviteter som leder till ”flow”, när man går upp i något som är både meningsfullt och kräver ens yttersta förmåga. Men då bör förstås mobilen vara avstängd, något som tycks vara traumatiskt för många människor.

Men individuella lösningar förslår inte, hävdar Hari. Det krävs ett ”uppmärksamhetsuppror” för att ”återerövra våra sinnen”. I en tid av omfattande kollektiva kriser behöver vi vår uppmärksamhet som mest. Det låter övermäktigt, men Hari pekar på andra förhållanden – som kvinnors underordning och homosexuellas utstötthet – som för inte länge sedan föreföll naturgivna men som radikalt har förändrats. Men riktigt hur en ”movement to reclaim our minds” skulle organiseras är inte alldeles klart.

Aza Raskin, mannen bakom ”infinite­ scroll”, anser att staten måste förbjuda ”övervakningskapitalism”, alltså stoppa företagsmodeller som baseras på kartläggning online av människors svagheter för att sälja dessa data till andra som vill förändra vårt beteende. Det är ”antidemokratiskt och inhumant och måste försvinna”.

Liksom åtskilliga andra författare till böcker av den här arten känner sig Hari föranledd att foga in alltför många anekdoter och redogörelser för faktainsamlandet, vilket snarare späder ut än koncentrerar väsentligheterna. Ändå belyser boken problemen i hela deras vidd och skräckinjagande potential.

Han visar upp ett samhälle, en kultur, som tycks lida av kollektiv kognitiv dissonans: vi vet att vi borde sova mer, ta det lugnt, göra en sak i taget, vårda nära relationer, släppa mobilen, värja oss mot den kommersiella kartläggningen av vårt liv – men vi gör det motsatta, eller ingenting alls.

En seriös och handlingsinriktad diskussion om vilken teknik vi vill ha och för vilka syften – och framförallt i vems intresse – förefaller ledsamt avlägsen.