Flyttar man en politisk kompass i USA från 1900-talet till 2020 skulle den få tokspel och börja snurra som om den hade hamnat i en bermudatriangel. Väderstrecken höger och vänster, progressivt och reaktionärt ligger inte kvar där de brukade – att navigera efter 1900-talets konfliktlinjer har inte varit relevant på länge. Vill man undersöka varför det har blivit så kommer man att möta ett hårdknutet nystan av gåtor och ironier. Ett nystan som det är värt att försöka lösa upp. Republikanerna, som brukade vara rädda för alla sorters provokationer, njuter av att spela rollen som antielitister.

Demokraterna har blivit en elit som flyger högt ovanför sina före detta väljare – utan att vilja förstå det själva. Och den största gåtan av alla: att människor röstar på Trump när han påstår att han inte är en del av eliten.
Befinner du dig på samhällets botten behöver du vara lite streetsmart. Du behöver utveckla instinkter som hjälper dig att ana vem som är ute efter att blåsa dig när han kommer fram och låtsas vara din kompis. Politiker ska kunna lova vad som helst, låtsas vara vem som helst – det är din uppgift som medborgare att genomskåda det och skilja sant från falskt. En slutsats som Frank förmodligen inte vill att läsarna ska dra är att de amerikanska väljarna var mer mogna 1894 än 2016. Men nu går jag händelserna i förväg.

”Det enda som återstår av den liberala traditionen idag, skriver Frank, är en elit som smäller folk på fingrarna för att de använder fel pronomen eller har köpt en plastkasse.”

Frank är känd för What’s the Matter with Kansas (2004) och Listen, Liberal (2006), böcker där han försöker få amerikanska liberaler att förstå att de har tappat kontakten med en stor del av befolkningen. Han har grundat tidskriften The Baffler, som har fått sitt namn av att den vill slå både högern och vänstern med häpnad (fast jag häpnar sällan när jag läser den). Boktiteln The people, NO anspelar på poeten Carl Sandburgs hyllning till det amerikanska folket, ”The people, yes” från 1936.

Låt mig börja där Frank vill att vi ska börja, med de äkta populisterna. 1891 startade folkrörelsen The People’s Party i Kansas. Den fick snabbt en mängd anhängare, som kallade sig populister. Det handlade om skuldsatta småbönder som protesterade mot bankernas villkor, ilskan mot giriga järnvägsbaroner, missnöjet med en politisk elit som var alltför goda vänner med mäktiga affärsmän. Populisterna presenterade sig som ”the first great labor conference of the United States and of the world”. 1894 organiserade de landets första protestmarsch till Washington: arbetslösa strömmade till huvudstaden för att ställa sina krav. Med andra ord var de raka motsatsen till Donald Trump, som har ärvt en fa­­s­tighetsrörelse, eller Viktor Orbán, som i början av sin karriär fick ett stipendium av George Soros för att studera i Oxford. Vår tids populister kommer uppifrån. I presidentvalet 1896 gjorde populisterna gemensam sak med Demokraterna, och när den demokratiske kandidaten förlorade gick luften ur rörelsen.

Denna historia är praktiskt taget bortglömd. Skribenten Yascha Mounk kan tryggt påstå att populismen började med österrikaren Jörg Haider, som blev FPÖ:s partiledare 1986. På Stanforduniversitetets sajt Global Populism Project kan man läsa att ordet populism började användas om situationen i Latinamerika på 1990-talet.

Populisterna förlöjligades i pres­sen och mötte hårt motstånd – det är därför ”populist” har blivit ett skällsord. Förvrängningarna av vad de stod för har sedan 1890-talet upprepats av skribenter som inte har gjort tillräcklig research, enligt Frank. I själva verket var de ursprungliga populisterna en progressiv folkrörelse, menar han. De ägnade sig åt folkbildning. De ville få fattiga svarta och vita jordbrukare att upptäcka att de hade gemensamma ekonomiska intressen, och kritiserade demokraterna för att de inte gav svarta amerikaner tillräckligt stöd. De hade flera kvinnliga ledare (kvinnlig rösträtt i USA dröjde till 1920). Deras politik byggde inte på nostalgi kring ett inbillat förflutet, tvärtom var de optimistiska inför framtiden.

Efter populisternas misslyckande har det antipopulistiska budskapet nötts in årtionde efter årtionde: försöker folk protestera mot orättvisor blir det bara pöbel och upplopp av alltihop. Medborgarna har berövats den del av sin historia som handlar om välorganiserade protest­rörelser som kommer underifrån. När The New Yorker 2018 lade upp videon ”A Century of Protest” saknades inte bara populisterna utan hela fackförenings­rörelsens historia, skriver Frank. Däremot hade de plats för Ku Klux Klan. En tradition har gått förlorad; kanske kan detta bidra till att förklara varför sommarens black lives matter-protester skiljer sig från 1950-talets medborgarrättsrörelse.

I denna dystra historia urskiljer Frank två undantag. Det första är Roosevelts New Deal, när många av de ursprungliga populisternas idéer genomfördes. Vad som kanske inte är lika känt, och som Frank påminner oss om, är det våldsamma motstånd som Roosevelt mötte. Han påstods vilja avskaffa demokratin och liknades vid både Stalin och Hitler, diktatorer som på den tiden inte var några retoriska seriefigurer utan högst aktiva. I många städer hade han inte en enda tidning på sin sida, ändå vann han en jordskredsseger. Jag undrar om han, liksom Trump, beskrev pressen som en folkets fiende.

Det andra är Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse, som Frank beskriver ur en oväntad vinkel. King ville inte bara avskaffa segregationen. Därefter väntade ett större mål: att förena svarta och vita i en gemensam folkrörelse för ekonomisk rättvisa. Frank backar upp sitt påstående med spännande citat från King, som får mig att undra vad medborgarrättsrörelsen hade utvecklats till om han inte hade blivit mördad. Med citaten från King och Roosevelt vill Frank ge människor optimism och förnyat självförtroende: detta var en gång möjligt att hoppas på, rent av möjligt för en president att genomföra! Nöj er inte med mindre.
Det enda som återstår av den liberala traditionen idag, skriver Frank, är ”an utopia of scolding”: en elit som smäller folk på fingrarna för att de använder fel pronomen eller har köpt en plastkasse. Ur en sådan miljö kan någon social rättvisa aldrig uppstå.

En fråga som Frank aldrig ger något tillfredsställande svar på är vad vi ska kalla Berlusconi, Farage, Bolsonaro, Trump, Le Pen, Kaczynski och Åkesson om vi inte längre får kalla dem populister. De är inga ideologer, inte om man jämför dem med 1900-talets partipolitiker. Den grumligt ideologilösa rörelse de tillhör är trots det vår tids viktigaste; det är de som har vind i ryggen. Det missnöje de parasiterar på är verkligt, men de har inga lösningar att erbjuda. Allt de kan ge sina väljare är emotionella kompensationer. Make folkhemmet great again!

På ett ställe föreslår Frank att de ska kallas konservativa, men där hade han haft nytta av att läsa Anne Applebaums nyutkomna Demokratins skymning (se recension i Axess 7/2020). Hon är skarpsynt när det gäller det sätt på vilket den här sortens politiker avviker från klassisk konservatism. De påminner mest om väns­terextremister, skriver hon. De vill inte bevara några institutioner, de vill förstöra dem och göra revolution.

När det gäller populism, framförallt den fejkade varianten, gäller för övrigt den gamla politiska regeln: det är okej när vi gör det. Efter millennieskiftet var gammelmedierna fyllda av artiklar om internet som lät fräcka och insatta just då, men som idag framstår som grovt populistiska. Ni minns säkert hur det brukade låta: folket visste bättre än eliten, dagstidningarna borde dö, vanligt folk kunde på sin fritid göra bättre reportage än professionella reportrar. De som skrev den här sortens texter betraktade etablerade massmedier på samma sätt som Trump – och deras folklighet var lika falsk som hans. Den populistiska retoriken kring internet var inget annat än ett användbart redskap för de företag och skribenter som ville ta sig fram under de hektiska år när nätet tog form. När de hade erövrat sina positioner kunde redskapet kastas bort. Det var dags att göra den chockerande upptäckten att folket egentligen var ett gäng faktaförnekande rasister. De behöver tystas ner, så att de som vet bättre kan göra sig gällande.

Den sortens retorik, som på nytt har blivit vanlig, får Frank att gå i taket. Efter Trumps seger 2016, skriver han, har de politiska skribenternas berättigade kritik mot Trump oroväckande snabbt lett till att de börjar tvivla på den representativa demokratins förtjänster. Väljare med fel åsikter betraktas återigen som en sämre sorts människor.

”It’s time for the elites to rise up against the ignorant masses”, lyder rubriken på en artikel av James Traub i Foreign Policy 28/6 2016 (men som så ofta är rubriken mer provokativ än artikelns innehåll). ”Be happy for coal miners losing their health insurance. They are getting exactly what they voted for”, kunde man läsa på sajten Daily Kos efter valet. ”Our most pressing political problem today is that the country abandoned the establishment, not the other way around”, anser Jonathan Rauch, senior fellow vid tankesmedjan Brookings. ”There are viable alternatives to the people as sources of legitimacy”, antyder William Galton i boken Anti-Pluralism (2018). Som vadå? Vapenmakt?

Idag är det välutbildade liberaler – inte konservativa – som anser att de där nere är irrationella, auktoritära, hatiska och smutsiga, skriver Frank. (Se också Håkan Tribells recension av Jason Brennans Against Democracy i Axess nr 4/2017.)

Mot det kunde man invända att demokrati förutsätter en utbildad befolkning; demokratin är lika mycket en mentalitet som ett statskick. Sågverksarbetarna i de studiecirklar som Ronny Ambjörnsson har skildrat i Den skötsamme arbetaren avfärdade Hitler med en fnysning. Hans politik var helt enkelt inte rationell, ansåg de. I riksdagsvalet 1936 fick tre högerextema partier, som på den tiden var det nya, spännande alternativet på menyn, tillsammans mindre än 2 procent av rösterna.

Ett populistiskt projekt som verkligen värmer Franks hjärta är bokserien Little Blue Books, startad 1919 av tidningsägaren Emanuel Haldeman-Julius. Han skapade ett amerikanskt folkbibliotek där varje bok var så billig att en luffare skulle kunna läsa Zola. Hundratals klassiker ur världslitteraturen blandades med sexualrådgivning och läroböcker för självstudier. Gissa om det blev en framgång! Den samlade upplagan uppskattas till mellan 300 och 500 miljoner exemplar. Det är något att fundera över om man tror på myten om en befolkning som passivt accepterade auktoritär envägskommunikation innan våra välvilliga herrar gav oss internet.

När jag lägger boken ifrån mig ser jag ordet ”populism” på ett nytt sätt, men jag förstår fortfarande inte varför liknande medborgerliga rättviserörelser inte har uppstått idag. Förutsättningarna borde vara utmärkta, men allt vi har är pseudofolkliga missnöjespartier. För mig är det detta – inte att folket skulle ha svikit eliten – som är vår tids avgörande politiska fråga.