folkmordet i bosnien 1992–1995, tillsammans med folkmordet i Rwanda som ägde rum under samma period, förändrade på ett avgörande sätt människors uppfattning och förståelse av vad ”folkmord” innebär. Tidigare kunde man få höra till och med forskare hävda att det bara hade förekommit ett eller två folkmord i världshistorien: nazisternas förintelse av judarna, och möjligen osmanernas folkmord på armenier och/eller röda khmerernas folkmord på Kambodjas befolkning. Folkmord sågs i allmänhet som ett extremt sällsynt undantag eller en avvikelse i de mänskliga angelägenheterna. Idag ter sig sådana minimalistiska synsätt alltmer förlegade. Internationella krigsbrottstribunalen för före detta Jugoslavien (ICTY) och motsvarigheten för Rwanda har dömt extremistiska serber och hutuer för folkmord där bosniaker (bosnienmuslimer) och tutsier utgjort offren. Internationella domstolen i Haag (ICJ) har likaså kommit fram till att den serbiska massakern på över 8 000 bosniaker vid Srebrenica i juli 1995 utgjorde ett folkmord. En generation av nya forskare har trätt fram som påpekat hur vanligt folkmord är i mänsklighetens historia, med Bosnien och Rwanda som fallstudier och illustrationer på ett mer utbrett fenomen. Folkmord har av många kommit att ses som något som har ägt rum ofta, inte sällan, i mänsklighetens historia, och med denna förändrade uppfattning har kommit en ökande medvetenhet om behovet av att vidta åtgärder för att förhindra dem. Men just eftersom erkännandet av folkmord leder till krav på handling för att förhindra dem, har starka röster höjts mot ett sådant erkännande.

I juli 1995 överlämnade nederländska fredsbevarare passivt FN:s så kallade ”skyddade område” Srebenica till den bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladics styrkor, efter det att högt uppsatta FN-tjänstemän hade blockerat en militär insats av Nato, vilket resulterade i den värsta massakern i Europa sedan andra världskriget.

för att kunna bedriva denna kollaborationspolitik måste västvärldens och FN:s ledare och tjänstemän från början förneka att ett folkmord ägde rum i Bosnien – precis som de ett par år senare lika ihärdigt skulle förneka att ett folkmord ägde rum i Rwanda. Västvärldens och FN:s ledare och tjänstemän hörde alltså redan från början till de primärt ansvariga för konstruktionen och spridningen av en revisionistisk berättelse om kriget i Bosnien, en berättelse som inte bara försökte förneka folkmordet utan också till stor del frita de serbiska mördarna från ansvaret för konfliktens utbrott och för mördandet, och i stället förlägga skulden på andra parter, däribland den bosniska regeringen och de bosniska offren själva (de flesta bosniska offren för de serbiska massmorden var etniska bosniaker, men de inbegrep även kroater, antinationalistiska serber och andra). Denna revisionistiska berättelse liknade ofrånkomligen den som serbiska ledare och propagandister själva torgförde, för deras gemensamma mål var att minska det internationella samfundets upprördhet över folkmordet och därigenom minska kraven på en intervention.

Detta mål delades också av vissa bredare opinionsströmmar, både konservativa och liberala, i väst och övriga världen. En stark konservativ-realistisk opinion, företrädd särskilt av den brittiske utrikesministern Douglas Hurd, motsatte sig av princip själva tanken på en intervention av humanitära eller etiska skäl; man ansåg att utrikespolitiken borde vägledas uteslutande av den egna nationens intresse. En lika stark mjukliberal opinion skyggade för varje form av militär intervention från västvärldens sida utöver deltagande i fredsbevarande uppdrag och var rädda för att ”ta någons parti”; man föredrog ”dialog” och ”kompromiss”. Mjuka liberaler av det här slaget förutsatte att de själva var moralens bärare som ensamma storsint kunde tala för de bosniska offrens räkning, ”sträcka ut en hand” till de serbiska förövarna och beakta deras ”legitima intressen” för att uppnå en ”kompromiss”. Denna mjukliberala hållning urartade ofrånkomligen till en hållning där de serbiska förövarna behandlades med mycket större respekt och hänsyn än de bosniska offren, som bemöttes med en tydligt nedlåtande och föraktfull attityd och på vars bekostnad alla möjliga skamliga eftergifter gjordes för att blidka den starkare och mer aggressiva sidan. Ännu grövre var de antibalkanska stereotyper som många västerlänningar av alla politiska övertygelser föll offer för, och enligt vilka alla folk i före detta Jugoslavien var ofrånkomligen våldsamma, irrationella och omoraliska, så att de utgjorde ”ovärdiga offer” för vilka det inte var legitimt att företa någon intervention.

sedan kriget upphörde hösten 1995 har berättelsen fortsatt att spridas av dem som av ett eller annat skäl helt eller delvis försöker urskulda de serbiska förövarna av folkmordet. Även om berättelsens detaljer har skiftat, har dess kärna förblivit anmärkningsvärt konsekvent ända fram till idag.

I sin extrema form, så som den framförs av serbiska nationalister och till och med vissa FN-tjänstemän, hävdar den revisionistiska berättelsen att de internationella medierna var aktivt ”vinklade” mot serberna; att de ”överdrev” lidandet bland bosniska civila; och ”uppfann” serbiska illdåd. Den revisionistiska berättelsen postulerade en internationell mediekonspiration för att manipulera den västerländska allmänheten att stödja en militär intervention mot serberna. Naturligtvis presenterades aldrig någon förklaring av hur en sådan konspiration kunde organiseras; inte heller av hur dess förmenta existens stämde med västvärldens stora ansträngningar för att undvika att dras in i en militär konflikt med serberna. Desssutom framställde den revisionistiska berättelsen de bosniska offren själva som skyldiga till att överdriva eller fabricera sitt eget lidande för att förmå västvärlden att ingripa för deras räkning; till och med för att beskjuta sina egna civila i Sarajevo med granater för att kunna skylla det på de serbiska belägrarna.

högt uppsatta fn-tjänstemän har medverkat till att sprida rykten om bosnisk granatbeskjutning av sina egna, däribland Lewis Mackenzie, före detta befälhavare för FN:s fredsbevarande styrkor i Bosnien, liksom Philip Corwin och David Harland, ledande FN-tjänstemän för civila angelägenheter i Bosnien. Likväl har dessa rykten förblivit helt obestyrkta. Corwin har gått ett steg längre och bidragit till arbetet inom Srebrenica Research Group, grundad av Edward Herman och David Peterson, uttryckliga förnekare av folkmordet i Srebrenica – människor som sedan fortsatte med att förneka även folkmordet i Rwanda. Den förre franske ministern Bernard Kouchner, som spelade en inte alltför ärorik roll under folkmorden i såväl Bosnien som Rwanda, hävdade senare att Bosniens president under kriget, Alija Izetbegovic, hade förklarat för honom att han föregivit att de serbiska styrkorna drev utrotningsläger i Bosnien för att provocera västländerna att bomba dem. Izetbegovic var passande nog död när Kouchner sade detta, varför han inte kunde bestrida påståendet.

De som framfört sådana påståenden led emellertid ett förödmjukande nederlag 2000, när det brittiska medieföretaget Independent Television News (ITN) stämde och fick rätt mot den serbnationalistiska propagandatidskriften Living Marxism, baserad i Storbritannien, som mycket intensivt hade drivit linjen att brittiska medier uppfann serbiska illdåd för att demonisera serberna. Living Marxism hävdade att ITN:s reportrar hade publicerat en bild av en bosniakisk fånge i det serbiska lägret i Trnopolje i syfte att få tittarna att tro att lägret i fråga var ett dödsläger i nazistisk stil. Den brittiska domstolen fann att anklagelsen var falsk och att Living Marxism hade förtalat ITN, vilket ledde till att tidskriften gick i konkurs och måste läggas ner.

Förfalskningar med syfte att lägga skulden för bosniakernas lidande på dem själva har också lagts fram i samband med massakern i Srebrenica. Detta är värt att notera, för denna massaker är det enda fall av folkmord i Bosnien där de internationella domstolarnas utlåtanden varit helt samstämmiga. I den process som Bosnien drev mot Serbien kom ICJ 2007 fram till att endast massakern i Srebrenica i juli 1995 var ett folkmord, medan tidigare serbiska massakrer i Bosnien, även om de uppfyllde alla andra kriterier för att klassas som folkmordshandlingar, inte var kvalificerade eftersom det saknades bevis på serbiska avsikter till folkmord. ICTY, i sin fällande dom nyligen mot den bosnienserbiske generalen Zdravko Tolimir för folkmord, menade att folkmord begicks inte bara i Srebrenica utan också i FN:s närliggande skyddade zon Zepa, och att den grupp som förintelsen riktade sig mot var bosniakerna i östra Bosnien som helhet, inte bara dem i Srebrenica. Tyska domstolar dömde 1997 den paramilitäre ledaren Nikola Jorgic för folkmord, avseende brott begångna i den nordbosniska regionen Doboj 1992; Jorgic överklagade sin dom hela vägen till Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som avslog hans överklagan och konstaterade att de tyska domstolarnas definition av folkmord stämde med den internationella juridiska definitionen.

de internationella domstolarna är alltså inte eniga om huruvida andra massakrer i Bosnien utgjorde folkmord, men i fråga om massakern i Srebrenica finns ingen sådan oenighet. Detta har inte hindrat dem som vill förskjuta skulden från förövarna till offren från att försöka förfalska historien. I sin bok från 2009, First Do No Harm. Humanitarian Intervention and the Destructionof Yugoslavia, där en version av den revisionistiska berättelsen rapas upp, har den amerikanske författaren David N Gibbs inte bara försökt förneka att ett folkmord ägde rum i Srebrenica, utan också försökt lägga skulden för det på de bosniakiska offren; i hans framställning var det de, och inte de serbiska gärningsmännen, som tog initiativet till våldsamheterna och därigenom skapade hatet i Srebrenicaregionen 1992. För att kunna hävda detta retuscherar Gibbs i sin framställning helt enkelt bort det faktum att serbiska styrkor redan i mitten av april 1992 hade börjat massakrera bosniakiska civila i Srebrenica, där de dödade åtminstone 74 civila mellan 17 april och 8 maj 1992.

Andra förnekar eller förminskar faktiskt massakern i Srebrenica som sådan. Den svenske utrikesministern Carl Bildt hävdar i sina memoarer att den bara omfattade tre tusen människor, inte åtta tusen, och att dessa var ”krigsfångar”. Fyra tusen andra offer framställer han som stupade i strid. Detta trots det faktum att över fem hundra av de åtta tusen offren var barn under arton år. Det är som att hävda att bara 2,25 miljoner judiska ”krigsfångar” dog i Förintelsen, medan resten av de sex miljonerna dödades i strid. Detta är vittnesmålet från en politiker som, i egenskap av EU:s särskilda sändebud för före detta Jugoslavien vid tiden för Srebrenica, ledde EU:s försök att blidka den serbiska aggressionen.

ett mål med den revisionistiska förfalskningen av historien om det bosniska folkmordet har alltså varit att framställa de serbiska förövarna och de bosniakiska offren som lika skyldiga, genom att minimera eller förneka de serbiska illdåden eller hävda att de till att börja med provocerades fram eller överdrevs av offren. En annan, lika framträdande linje inom den revisionistiska argumentationen har varit att framställa kriget och de serbiska illdåden som bara en konsekvens av västländernas hållning, som påstås ha varit ”antiserbisk” eller åtminstone inte beaktade de serbiska ledarnas ”legitima intressen”. Slobodan Milosevic, Radovan Karadzic och andra serbiska organisatörer av folkmordet förvandlas därigenom till offer för västvärldens politiska hållning, som deras handlingar bara var en reaktion på.

Den mest notoriska myten av detta slag är att Tyskland iscensatte Jugoslaviens sönderfall genom att ”uppmuntra” Kroatien och Slovenien till utträde. Över två decennier efter det att Jugoslavien föll sönder har ännu inte minsta tillstymmelse till bevis lagts fram för att bestyrka denna myt, medan det har presenterats åtskillig dokumentation som visar att Tyskland i själva verket försökte hålla samman Jugoslavien ännu långt efter det att Kroatien och Slovenien hade förklarat sig självständiga. Det har inte hindrat författare som Gibbs från att fortsätta att upprepa myten – i hans fall genom grotesk förvanskning av dokumentationen. Myten om en ”tysk intrig” har sitt ursprung i propagandan och paranoian bland före detta kommunistiska funktionärer i Milosevics regim och deras allierade i den jugoslaviska folkarmén, vilka försökte hitta en syndabock för Jugoslaviens sönderfall, orsakat av deras egen politik, och framställa sig själva som offer för ett tyskt imperialistiskt spöke.

Att sådana myter om serbernas offerstatus är mycket lätta att motbevisa har inte dämpat västerländska mediekanalers vilja att idissla dem. I tidskriften Foreign Policy upprepade journalisten Michael Dobbs, tydligen i ett försök att vara ”opartisk” i sin rapportering från Ratko Mladics rättegång i Haag, en gammal serbnationalisk lögn – att de serbiska nationalisternas igångsättande av kriget i Bosnien var en reaktion på antiserbisk dubbelmoral från västvärldens sida. Närmare bestämt beklagade sig Dobbs över att västvärlden efter Jugoslaviens sönderfall hade erkänt rätten till självbestämmande för invånarna i Kroatien, Bosnien och andra före detta jugoslaviska republiker, men vägrat erkänna samma rätt för serberna i Kroatien och Bosnien att utträda ur sina respektive republiker. I verkligheten var detta naturligtvis ingen dubbelmoral: det internationella samfundet erkände rätten till självbestämmande för de enskilda jugoslaviska republikerna (Kroatien, Bosnien, Serbien, Makedonien osv), men inte för grupper inom dessa republiker (serber i Kroatien, serber i Bosnien, kroater i Bosnien, bosniaker i Serbien, albaner i Makedonien osv). Serberna behandlades alltså på samma sätt som alla andra, och Dobbs påstående om dubbelmoral är falskt.

likaså publicerade New York Times nyligen ett angrepp på ICTY från den tidigare nämnde Harland, som klagade över att domstolen hade ”dömt endast serber”, tydligen eftersom andra före detta jugoslaver (kroater, bosniaker och kosovoalbaner) var ”västvärldens vänner”. Detta bortsåg från det faktum att många icke-serber hade dömts av ICTY, däribland sådana ledande gestalter som Rasim Delic, högste befälhavare för Bosniens armé 1993–1995; Dario Kordic, under kriget ledare för det främsta bosnienkroatiska nationalistpartiet; och Tihomir Blaskic, före detta befälhavare för de främsta bosnienkroatiska väpnade styrkorna. Det bortsåg också från att två av de högst uppsatta serber som dömts av ICTY – Biljana Plavsic, före detta bosnienserbisk vicepresident under kriget, och Momcilo Perisic, före detta stabschef i jugoslaviska armén – hade utmärkt sig för kollaboration med väst under andra hälften av 1990-talet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sådana påståenden framförs inte i ett tomrum. Kampen om Bosnien är långtifrån över. Milorad Dodik, president för den bosnienserbiska enheten Republika Srpska, vill ha ett utträde och en fullständig avveckling av den gemensamma bosniska staten. Hans upprepade, högljudda förnekanden av folkmordet i Srebrenica utgör en central del i hans strategi att provocera bosnierna samtidigt som han stärker serbernas känsla av offerstatus, så att spänningarna ökar och en försoning förhindras. Enligt Dodik ”kommer bosnienserberna aldrig att acceptera att massakern på omkring 8000 muslimer i Srebrenica 1995 var ett folkmord”. Dodiks regim betalar folk i väst för att sprida folkmordsförnekande propaganda om Srebenica – till exempel den i Nederländerna baserade grupp som kallar sig Srebrenica Historical Project och som har mottagit över en miljon dollar från Republika Srpska de senaste sex åren.

Under tiden har Serbien sedan förra året styrts av hårdföra nationalister, som är bara alltför villiga att förneka folkmord och upprepa myter om serberna som offer för västvärlden. Serbiens president Tomislav Nikolic har officiellt sagt att ”det inte förekom något folkmord i Srebrenica”. Efter ICTY:s frikännande nyligen av två kroatiska generaler för krigsbrott mot serber, hävdade Nikolic att ICTY bara var en ”domstol som rannsakar Serbien och den serbiska nationen”. Serbiens premiärminister Ivica Dacic sade att ICTY ”inte är en domstol, utan eftersträvar på förhand givna politiska mål”.

De nationalister som styr dagens Serbien och Republika Srpska ägnar sig alltså åt att förneka folkmordet i Srebrenica, samtidigt som de spelar på den känsla av serbisk offerstatus som uppmuntras av naiva eller sympatiskt inställda källor i västvärlden. Under tiden arbetar de för att undergräva sina grannars, Bosnien-Hercegovinas och Kosovos, oberoende och territoriella integritet. I denna mening fortsätter den dynamik som var verksam under krigen på 1990-talet.

Marko Attila Hoare är historiker