Det är bland annat därför teorier finns; vi närmar oss tillvaron i hanterbara doser för att den inte ska bli oss övermäktig. Dessa förenklingar kan dock ge vissa bieffekter. Männi­skor tenderar ibland att bli alltför förtjusta i sitt eget perspektiv, vilket ofta leder till strider med andra perspektiv. I bästa fall kan dessa polemiska skådespel belysa komplexiteten i ett ämne på ett konstruktivt och pedagogiskt sätt, i sämsta fall leder det till att lojaliteten med perspektivet – och den grupp människor det representeras av – blir överordnat sanningssökandet.

Det som på engelska kallas ”tribalism” är alltför vanligt inom både politik och akademi. Balansgången går mellan att påvisa de olika perspektivens förtjänster och brister, och att inte skymma sikten för den komplexa verklighet som ligger bakom de flesta samhällsfenomen. David C Rose är i sin nya bok Why Culture­ Matters Most lyckligtvis så pass nyanserad och intellektuellt hederlig att han till övervägande del klarar denna balansgång. Författaren avfärdar inte andra perspektiv, utan kompletterar dem. Han framhåller kulturens speciella vikt i ekonomi och civilisation och tillför därmed ett, i modern tid, ofta negligerat perspektiv. Dock leder hans argumenterande form ibland till att andra perspektiv, inte minst det institutionella, blir onödigt förenklade.

Utgångspunkten för boken är att mänskligheten under en förkrossande majoritet av sin tid här på jorden har levt i små, ofta våldsamt konkurrerande, stammar om som mest 150 personer, och därmed blivit genetiskt kodad till denna livsföring. Trots det har vi, under den senaste bråkdelen av vår existens, lyckats med något som Rose kallar ”mass flourishing”, nämligen att samarbeta fredligt i stora grupper och samtidigt uppnå en hög nivå av individuellt och kollektivt välstånd. Denna ”massblomstring” beror enligt Rose inte främst på våra biologiska drifter, utan istället på den kulturella kunskap som har färdats mellan generationerna genom imitation och uppfostran. Denna avancerade och dynamiska kultur är anledningen till att vi kan samarbeta fredligt i stora grupper långt utanför den egna flocken, vår främsta konkurrensfördel gentemot andra djur, enligt Rose. Vad denna kultur specifikt ska innefatta för att främja och upprätthålla massblomstring är vad Why Culture Matters Most främst handlar om.

”Relationen i den stora gruppen bygger på formella överenskommelser och ömsesidigt egenintresse.”

Rose anknyter till en lång rad tänkare, från antiken till nutiden, som på olika sätt har behandlat denna Homo sapiens­ konkurrensfördel, men lägger – som så många andra med ekonomihistorisk inriktning – fokus på upplysningstiden och framåt. Framförallt är Adam Smiths tänkande ett ideal för Rose, på goda grunder. En central del av Smiths tänkande handlade just om spänningen mellan den lilla gruppen – vännerna, familjen, klanen – och den stora gruppen – staden, nationen, marknaden. Relationen i den lilla gruppen bygger på informell lojalitet och ömsesidig välvilja. Relationen i den stora gruppen bygger på formella överenskommelser och ömsesidigt egenintresse. En av styrkorna i Smiths tänkande var att han lyckades påvisa potentialen i marknaden som fredsskapande och kulturell kraft i den stora gruppen; fundamentet för den civiliserade människan. Marknaden gör att vi inte krigar eller hindrar främlingars intressen, utan att vi istället samarbetar och drar nytta av främlingars intressen. Marknaden är – trots de förenklade konnotationer som konkurrens och egenintresse ger den oinvigde – främst ett sätt att samarbeta, i stor skala.

Detta förutsätter, enligt Rose, en avancerad kultur för att kanalisera de biologiskt kodade egenskaperna på ett konstruktivt sätt och samtidigt dämpa de, för den moderna civilisationen, destruktiva egenskaper som biologin har utrustat oss med. Häri ligger bokens knäckfråga: den mänskliga rationaliteten och dess roll i ekonomi- och samhällsutveckling. Tvärtemot den gängse nidbilden av den fria marknadens dygder, så är individens rationella nyttomaximerande inte nödvändigtvis synonym med den stora gruppens nyttomaximerande. Till och med Adam Smith själv, som ofta tillskrivs ståndpunkten, hade en långt mer nyanserad bild av denna relation än många av hans uttolkare låter påskina.

Läser man Smiths båda storverk The Theory of Moral Sentiments (1759) och An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (1776) så inser man att symbiosen mellan egen- och allmänintresset kräver en hel del avancerad kulturell förfining och avhållsamhet från opportunistiskt beteende. Detta är också en central tes i Roses bok. Det rationella egenintresset som ett tveeggat svärd: i rätt kulturell kontext en källa till välstånd men i fel sammanhang en källa till samhällens förfall.

Individens rationella nyttomaximerande är inget problem i den lilla gruppen, där vi via biologiskt betingade skamkänslor reglerar oss själva mot opportunt beteende, eftersom vi av ren överlevnadsinstinkt inte vill bli uteslutna ur flocken eller skada andra människor i den. Detta är starka biologiska krafter eftersom de handlar om liv och död. De håller därmed opportunistiskt beteende i schack, i små grupper. I stora grupper fungerar inte dessa biologiska drifter lika bra. Skadan på enskilda och gruppen i stort blir inte lika synlig för den opportunistiske individen, och gruppens kontroll mot skadligt individuellt beteende blir svårare att ut­öva. Detta leder till att skamkänslorna över att ha skadat en annan individ inte aktiveras på samma intensiva sätt som i den lilla gruppen och ej heller rädslan att uteslutas ur flocken. Det blir rationellt och naturligt att vara en opportun, nyttomaximerande egoist i stora grupper, vilket i längden gör att den stora gruppen faller isär, eftersom alla parasiterar på varandra – ett slags kulturell allmänningens tragedi uppstår.

Vi har alltså inte utvecklat någon biologisk egenskap som gynnar den stora gruppen, argumenterar Rose. Koncentrerade vinster men utspridda förluster gör att vi, med blott vår genetik och rationalitet i verktygslådan, väljer att bete oss opportunistiskt och därmed missgynna samhället i stort. Rose är långt ifrån först med att belysa denna problematik. Genom hi­storien har tänkare som exempelvis Platon, Jean Baptist Say, Ronald Coase, F A Hayek, Garrett Hardin, Vernon Smith och Mancur Olson diskuterat detta fenomen utförligt. Roses bidrag är att han presenterar ett teoretiskt ramverk för hur en kultur som motverkar dessa destruktiva krafter bör vara uppbyggd. Vi borde, enligt Rose, begagna irrationella normer som postulerar att opportunistiskt beteen­de är fel i sig själv, oavsett om individen anser att det gynnar denne samtidigt som skadan på andra individer för stunden är negligerbar.

Genom tidig uppfostran bygger vi upp en tolerans för individens frihet, livsstil och integritet, men aldrig för opportunistiskt beteende eller privilegier och diskriminering utifrån yttre attribut och grupptillhörighet. Detta skapar tillit både till andra människor och till samhällsinstitutionerna, vilket är centralt för att institutionerna ska fungera; för även om Acemo˘glu och Robinson i sin inflytelserika bok Why Nations Fail svarade ”institutioner, institutioner, institutioner” på frågan varför samhällen blomstrar, så är det enligt Rose bara halva sanningen. Kultur är det som legitimerar institutioner, och om Rose vore tvungen att välja så vore kultur den viktigaste aspekten. En god kultur kan finnas utan goda institutioner, men goda institutioner kan inte finnas utan en god kultur.

Detta tycker jag låter plausibelt om Rose syftar på kultur inom institutioner. Om det exempelvis finns en kultur som främjar godtycke inom rättsstaten, riskerar den givetvis att underminera rättssäkerheten; om det finns en kultur som föraktar kunskap inom skolan så riskerar den givetvis att generera dumskallar; om det finns en kultur av att vara trendkänslig och dogmatisk inom medierna så finns det risk för att denna bransch genererar sociala lynchmobbar, et cetera. Om Rose syftar på kultur mellan institutioner så haltar dock argumentationen en smula. Exempelvis så finns ju en av de viktigaste institutionerna, rättsstaten, just för att kulturellt, socialt och politiskt godtycke inte ska äventyra individernas rättigheter; skulle den vika sig för kulturens nycker inom exempelvis medier så torde vi inte leva i något vidare civiliserat samhälle. En distinktion av kultur inom och kultur mellan institutioner skulle göra boken ännu bättre.

Till följd av Roses argumenterande form belyses förtjänsterna med kulturperspektivet, men av samma anledning skyms tyvärr nyanserna och bristerna ibland. Detta blir tydligt i hans fokus på föräldrarnas uppfostran av sina barn. En så central institution som skolan – och den kultur som råder där – torde vara en faktor minst lika värd att diskutera. Rose belyser den inte alls, vilket är en svaghet då mycket av kunskapen om men också tolkningsramarna kring, den moderna civilisationen ges i skolan. Faktumet att fler och fler går ut gymnasiet utan att kunna skilja mellan riksdag och regering, domstolar och civilsamhälle, procent och procentenheter, och som inte ens kan stava till ordet ”rättssäkerhet”, borde i alla fall diskuteras.

En kultur byggd på uppfostran är, precis som Rose antyder, synnerligen känslig för godtycke. Skolsystemet skulle i den bästa av världar vara en institutionell försäkring mot detta godtycke, men denna institution befinner sig tyvärr i allvarlig kris i flertalet västländer. Incitament till betygsinflation, som införts delvis som en följd av cyniskt politiskt maktspel, ställer dessa frågor på sin spets. Införande av konstitutionella förordningar, som står över politiska trender och kulturellt godtycke, kunde ha diskuterats för att nyansera kulturens roll i förhållande till institutionernas. Att politiker skulle vara speciellt moraliska och inopportuna genom den uppfostran de fått är knappast något vi kan ta för givet, vilket jag tror att Rose skulle hålla med om.

Dessa brister hindrar dock inte boken från att vara ett viktigt bidrag till kunskapen om välståndet och det civiliserade samhällets fundament. Den kan tolkas som ett motgift mot flockmentalitet och identitetspolitik samt en välbehövlig påminnelse om rätts­säkerhetens, yttrandefrihetens och tillitens fundamentala roll för det välstånd och den frihet vi ofta tar för givna. Precis som Rose skriver i slutet av sin bok är väst under press från krafter som negligerar dessa grundläggande värden, alltifrån politiska och media­la opportunister inifrån till auktoritära ideologier och maktfullkomliga stater utifrån.

De senaste åren har många böcker skrivits om vikten av att upprätthålla ett civiliserat samhälle byggt på upplysningens värderingar. Genom sin stilistiska elegans, teoretiska underbyggnad och känslomässiga driv är Why Culture Matters Most utan tvekan ett viktigt och medryckande bidrag till debatten.