Förmodat gudfruktiga kommentatorer i sociala medier hade välkomnat hans sjukdom: där fick han, rätt åt den högljudda ateisten och blasfemikern att Gud snöpte just strupen på honom!

Veterligen gjorde Hitchens aldrig slag i saken och konverterade, och frågan är väl om ett sådant trick skulle fungera som inträdesbiljett vid Pärleporten.

Att konvertera, i betydelsen gå över till en annan tro – eller kanske en annan ideologisk inriktning – är för många ett av de största förändringssteg de tar i livet. Kravet på förvandling kan också komma utifrån, historien rymmer många exempel på försök till kollektiva omvändelser där ett nytt slags människa ska träda fram, som i Hitlers Tyskland, Maos Kina och i arabvärlden under IS.

Konverteringen ligger utanför och över de mindre förändringar av vår person eller situation som vi önskar och mer eller mindre ihärdigt strävar efter. Den enorma självhjälpsindustrin lever på löften om hjälp till förändring, vare sig det handlar om att finna vårt ”rätta jag” eller att bli smalare, bättre förälder, mer empatisk, optimistisk, framgångsrik eller populär. Liksom i reklamen vilar det på att mottagaren ska bibringas en känsla av att något saknas, att man inte utnyttjar sin fulla potential.

Redan idén om ens ”rätta jag” är föremål för ändlösa spekulationer och diskussioner. Finns det, och vad är det i så fall? Varför skulle det finnas en kärna i personligheten när allt annat ständigt förändras? Carl Jung, till exempel, beskrev den primitiva skuggsidan av personligheten, en undermedveten labyrint av socialt oacceptabla känslor och drifter som också utövar en mörk lockelse. Istället för att följa sina egna önskningar och drifter kan man finna sig ägna livet åt att leva upp till andras förväntningar, så småningom med en identitetskris som följd. För somliga blir det en impuls till förändring och förnyelse.

”Den oacceptabla önskningen omvandlas till en respektabel, men det ursprungliga begärets intensitet manifesteras i en psykosomatisk åkomma.”

Självhjälpsböckerna och självhjälps­föreläsarna visar vägen till förändringar som ska leda till att jag ska bli någon annan än den jag är just nu. Livet bör beskriva en stigande kurva, mot större insikter, måluppfyllelse och något slags fullkomning, med en underförstådd men omöjlig förhoppning om varaktighet i det uppnådda tillståndet. Ett slags konvertering, alltså, som efter att den är fullbordad förmodas leda till att behovet av förändring nu försvinner, detta eftersom en konvertit inte förväntas söka sig vidare på nytt.

Men att ingenting förblir, att allt är statt i förändring, är kanske det enda vi kan säga oss vara någorlunda säkra på. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, allt omvandlas och ska slutligen förgås. Evolutionen rullar på. Och vare sig vi söker förändring eller inte så pågår den obönhörligen hela tiden och överallt, inte minst i form av vårt eget åldrande och vår skiftande utblick på tillvaron.

Till störningsmomenten under vår klättring i ålderstrappan hör kollisionerna mellan de avsiktliga och de ofrånkomliga eller oönskade förändringarna. Det är något som förlaget hävdar att den i hemlandet välkände brittiske praktiserande psykoterapeuten och författaren Adam Phillips belyser i sin bok On wanting to change. Det visar sig emellertid vara en beskrivning snarare ägnad att locka en bredare läsekrets än att vara en korrekt innehållsdeklaration. Här handlar det inte om personlighetsutveckling, praktiskt taget hela den slanka volymen rör omvändelse, konvertering.

Inom psykoanalysen kan det stå för omedveten omvandling av bortträngda känslor till kroppsliga symtom. Exempel: min önskan att ha samlag med min mor omvandlas till en drift att utforska museer,­ men jag besväras av smärtor i foten när jag rör mig mellan salarna. Den oacceptabla önskningen omvandlas till en respektabel, men det ursprungliga begärets intensitet manifesteras i en psykosomatisk åkomma.

Det är sådant som kan komma upp till ytan efter några år på analyssoffan när drömmar och det undermedvetna har avlockats sina hemligheter. Att somliga finner psykoanalysens sexualfixering och tolkningar skrattretande och påpekar avsaknaden av vetenskaplig evidens stör inte Phillips. Trots mångårig praktik och en lång rad böcker i ämnet är hans hållning förbluffande öppen för att inte säga ambivalent. Boken präglas av en blandning av flytande och tvetydiga resonemang, intressanta perspektiv, motsägelser, skarpa iakttagelser och tankelekar, en blandning så till den grad brokig att man ibland undrar vilket författarens ärende egentligen är.

”Skulle vi ha större förståelse för jihadister om de gradvis och genom studier nått fram till sin ståndpunkt istället för genom uppenbarelser och/eller hjärntvätt?”

Men detta tycks vara något av Phillips signum. Han har fått lovord för sin stil och oväntade och roande infallsvinklar. Bland hans tidigare böcker finns titlar som On Kissing, Tickling and Being Bored, Monogamy, On Kindness, Going Sane, Missing Out och The Cure for Psychoanalysis.

Men den kontroversiella och kritiskt prövande attityden har också väckt misstänksamhet och ilska inom hans eget skrå, även om han står utanför såväl brittiska som internationella psykoanalytiska sammanslutningar. Han har anklagats för att vara en självupptagen och hållningslös charlatan efter att till exempel ha beskrivit psykoanalysen inte som en vetenskap utan som ett slags ”praktisk poesi”, berättelser för att hålla livsaptiten levande. Psykoanalysen, menar han, ska inte framställa sig som viktig, utan istället se till att hela tiden förbli intressant. Och den är bara en av många saker man kan ägna sig åt för att lindra sin ångest – ”man kan också pröva aromterapi, stickning eller glidflygning”. Om inte annat blir sådana verksamheter betydligt mindre kostsamma än tre terapisessioner i veckan under flera år, vilket brukar vara den rekommenderade behandlingen.

Det är vanligt inom psykoanalysen, skriver Phillips, att patienten ”inte blir botad, utan bara tappar intresset för sina symtom”.

En svårighet med att analysera värdet av psykoanalys är att inga utomstående är närvarande under sessionerna. Metoden kritiseras också för att terapeuten alltid får rätt – om analysanden till exempel förnekar hat mot sin far kan det tas till intäkt för att hatet i själva verket är starkt men undertryckt.

Men Phillips försöker inte övertala, utan kastar ut tankebeten för att ibland strax hala in dem igen. De kan ses som provokationer eller ämne för vidare funderingar och resonemang, men avsaknaden av försök att övertyga kan tyckas gåtfull i sammanhanget. Psykoanalysens mål är inte symtomlindring utan självinsikt och en genomgripande förändring av personligheten. Phillips värjer sig mot övertalning och manipulation som metod, men beskriver psykoanalysen som en form av ”hederlig övertalning”.

Den både skrämmande och upphetsande konverteringen, däremot, kan sätta oss i ett starkt och hjälplöst beroende av ett allvetande ”högre”. Om jag förstår Phillips rätt, menar han att det är vår oförmåga att erkänna våra grundläggande incestuösa begär som leder till önskningar om självtransformering. Tyvärr visar sig flykten till radikala omvälvningar inte sällan leda till bevarande av just det som var avsett att ersättas. De ”förändrar allt genom att bevara allt intakt”, som han uttrycker det.

Och det är här psykoanalysen kan erbjuda ett alternativ. Istället för att inre konflikter och förbjudna begär omvandlas till något annat, lyfts de fram i ljuset och konfronteras, analyseras och tolkas. Dialogen kan leda till att patienten förmår förändra sina önskningar och i bästa fall öppna en väg framåt utan att blicken söker sig till backspegelns oidipala begär och penisavund. Freud beskrev själv sin metod som en erfarenhet av ”avvisad konvertering”.

Konvertiten utgör en provokation för de icke konverterade. Skulle vi ha större förståelse för jihadister om de gradvis och genom studier nått fram till sin ståndpunkt istället för genom uppenbarelser och/eller hjärntvätt? Konverteringen i sig tenderar att hämma en skeptisk hållning till förmån för en konform och avsmalnad utblick.

Phillips föredrar den öppna, överraskande dialogen, utan dogmer, önskningar, uppsatta mål och principer. Men när han vidhåller den attityden också inför sociala och politiska frågor känns det som att resonemangen släpper i fogarna: Ska prövande prat ersätta strävan efter konkreta reformer, efter handling, samhällsförändring?

I bakåtblickande avsnitt ägnas Paulus och Augustinus omvändelser betydande utrymme, liksom frågan om hur och varför liberaler konverterade till destruktiv nyliberalism. De upptornande klimatförändringarna visar att vi har ett akut behov av omvändelse till en annan syn på vår roll i världen. Eldrivna suvar och vindkraft kommer inte att rädda planeten. Önskan om ett slags lätt justerat status quo är inget alternativ när det är ”det normala” som fört oss fram till avgrundens rand.

Men också i det så kallade lilla livet befinner vi oss i en permanent virvel av stora och små förändringar, önskade och oundvikliga, nödvändiga och skrämmande. Ibland går de på tvärs mot vår instinkt, vilja eller bekvämlighet. Digitaliseringens krav på anpassning till tekniken, organisationsförändringar, modets svängningar, skilsmässor, föräldraskap, älskade och vänner som går bort; vi fogar oss i nya krav och förutsättningar, och konformism och omsorg om vår grupptillhörighet är starka drivkrafter. Vårt tänkande och vår utblick på världen förändras också hela tiden, av allt från alkohol och propaganda till nya insikter, socialt tryck och åldrande. Också vår syn på förändring förändras, vilket Phillips mycket riktigt framhåller som en av de mer förbryllande faktorerna i sammanhanget.

Men till vad, till vilka insikter leder Phillips ofta underhållande och utmanande resonemang? Det är inte lätt att säga. Han serverar inga svar, utan illust­rerar snarare det flytande, vaga och komplexa i förändringen eller omvändelsen. Det kan väcka en undran över hur hans konsultationer ter sig, vad hans patienter får ut av dem och, i förlängningen, över substansen i psykoanalysen som metod betraktad.