Kritikern och litteraturforskaren Roland Barthes (1915–1980) var en förgrundsgestalt i det sena 1900-talets intellektuella Frankrike. Hans inflytande var stort såväl inom semiologin som antropologin. Hundraårsminnet av hans födelse har följaktligen uppmärksammats med en rad aktiviteter runtom i Frankrike. Utställningar har ordnats, bland annat på Bibliothèque Nationale i Paris, och bland de många konferenser som har avlöst varandra märks den vid Collège de France, där Barthes innehade en professur. Den var arrangerad av Éric Marty och Antoine Compagnon, och bland de namnkunniga föreläsarna fanns bland andra Julia Kristeva och Alain Finkielkraut. Samtidigt har flera av författarens egna verk publicerats i nyutgåvor under det gångna året, och det har även utgivits nya studier över Barthes liv och verksamhet, av vilka några uppmärksammas här.

Barthes föddes i november 1915 i Cherbourg i Normandie. Redan innan han hunnit fylla ett år omkom fadern, som var marinofficer, i ett sjöslag under första världskriget. Modern flyttade snart med sin son till Bayonne, där hon hade sina släktingar. År 1924 lämnade hon dock Sydfrankrike för Paris. Hans barn- och ungdomsår präglades av ekonomiska svårigheter, och den unge Rolands möjligheter att studera vidare var begränsade. Hans studier hindrades också av att han drabbades av tuberkulos och under krigsåren på 1940-talet periodvis vårdades på olika sanatorier.

Men Barthes lyckades, åtminstone sporadiskt, studera vid Sorbonne, där han ägnade sig åt ämnen som klassisk fornkunskap och den grekiska tragedin. Vid andra världskrigets slut var han influerad av Sartres existentialism och bekände sig till marxismen, men däremot inte till kommunismen. Det finns flera paralleller mellan Barthes och den tio år äldre Sartre. De blev båda tidigt faderlösa och stod nära sina mödrar. Far- och morföräldrarna hade stor betydelse för dem bägge, men ingen av dem hade någon fadersauktoritet att göra uppror mot. De båda gick bort med bara någon månads mellanrum år 1980, dessutom.

Det tog tid innan Barthes erövrade en position i det intellektuella livet i Frankrike. För att försörja sig undervisade han som ung vid olika läroverk, dels i sydfranska städer som Biarritz och Bayonne, dels i Paris under åren 1939–46. Några år i slutet av 1940-talet var han också knuten till franska institutet i Bukarest. I Paris undervisade och forskade Barthes vid École Practique des Hautes Études under åren 1960–1976 för att sedan komma till det prestigefyllda Collège de France, där han innehade professorsstolen i semiologi från 1976 fram till sin död 1980.

Barthes hade nästan hunnit bli 40 år innan han 1953 publicerade sin första bok, Le degré zéro de l’écriture (Litteraturens nollpunkt, 1966). Där diskuterar han vad litterär originalitet innebär och menar att författaren alltid är bunden av samtidens dominerande språk och således aldrig kan skapa fritt och därmed inte heller kan skriva helt originellt. Mot slutet av 1950-talet, och framförallt under det följande decenniet, blev Barthes alltmer omtalad, uppträdde i tv-program och inbjöds som föreläsare till flera utländska universitet. Han medverkade i flera av tidens främsta litterära tidskrifter såsom Tel Quel, grundad 1960 av bland andra Philippe Sollers. En stor del av Barthes böcker utgår från och bygger vidare på hans tidskriftsartiklar.

Sin stora internationella ryktbarhet nådde Barthes på 1970-talet, då han blev känd för en bredare publik i samband med publiceringen 1977 av Fragements d’un discours amoreux (Kärlekens samtal: fragment, 1983). Boken blev en försäljningsframgång och såldes i Frankrike i mer än 70 000 exemplar samma år den gavs ut. Den översattes till flera andra språk och fick läsare runt om i Europa och i USA. Barthes urskiljer i sin studie, som delvis är skriven under inflytande av Jacques Lacans psykoanalytiska teorier, två typer av kärlek. Å ena sidan den fullständiga och hela kärleken, den som mystikerna fann hos Gud och som kan ha en världslig motsvarighet i moderskärleken, och å den andra sidan den romantiska, passionerade kärleken.

Barthes uppehåller sig mest vid den senare typen av kärlek och iscensätter ett spel mellan jaget, den som älskar, och objektet, den älskade. Det finns alltid en obalans mellan subjekt och objekt. Den älskade varelsens respons på den kärlek som subjektet ägnar honom eller henne är aldrig tillräcklig och svarar inte mot de högt ställda förväntningarna. Resultatet blir nya krav från älskaren, subjektet, som innesluts i känslor av förtvivlan, otålighet och besvikelse men aldrig tappar hoppet om en möjlig förening med föremålet för sin dyrkan.

Tidigare har man endast i romanform på detta sätt kunnat läsa om kärleken som passion. Det originella med Barthes bok är dessutom att han kombinerar olika metoder i studiet av kärleken: en strukturell, där älskaren och den älskade bildar en enhet, en semiologisk, där kärleken transformeras till olika tecken och slutligen finns en imaginär dimension, där känsloerfarenheterna speglas i skriften, blir text. Men kärleken kan inte stängas in i något system. Dess begrepp kan som Barthes uttrycker det bara fångas ”i svansen”, glimtvis. Det finns i texten flera litterära referenser till bland annat Goethes roman om Den unge Werthers lidanden men också allusioner till musik och konst.

Barthes sista verk La chambre claire (Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet, 2006) utkom 1980, samma år som han gick bort, och ger prov på författarens intresse för fotokonsten. Boken, som innehåller en rad olika bilder tagna av både kända och okända fotografer, består av ett antal essäer, där Barthes är både allmängiltig och djupt personlig på ett sätt han tidigare inte har varit. Det han skriver är resultatet av ett sorgearbete, skulle man kunna hävda. Under hans arbete med sitt manus avled hans mor vid 84 års ålder 1977.

Utgångspunkten för La chambre claire är ett porträtt från 1898 av en ung flicka, som blygt tittar mot fotografen. Flickan är Barthes mor. Förhållandet mellan mor och son var unikt. De levde tätt tillsammans fram till moderns död. Hon var oftast med på de resor som Barthes företog och de bodde i samma lägenhet i Paris. Med porträttet av modern som barn framför sig på skrivbordet utvecklar Barthes sina teorier om fotografiets betydelse, och inte minst fördjupar han sig in i sorgen efter moderns bortgång. I fotot fryses ett sedan länge försvunnet ögonblick, tiden upphävs. För Barthes får fotografiet en nära koppling till döden, och bilder av människor vi förlorat har därför en särskild betydelse. Saknaden efter modern uttrycks även i den postumt publicerade Journal de deuil (Sorgedagbok), 2009, en gripande självanalys av hur moderns död påverkade honom. I ett introspektivt skrivande försöker Barthes förstå vad han blivit och är utan modern.

Hur ska man kunna ge en bild av en persons livshistoria, när livet såsom i Barthes fall i första hand utgjordes av skrivandet och litteraturen? Den frågan ställer Tiphanie Samoyault i sin uppmärksammade biografi på över 700 sidor, betitlad kort och gott Roland Barthes. Samoyault har elegant löst problemet genom att skriva vad man kan kalla en intellektuell biografi, där hon skildrar hur Barthes tänkande utvecklades under årens lopp och hur det förhöll sig till de värderingar och föreställningar som var dominerande då hans texter producerades. Under arbetets gång har hon kunnat utnyttja Barthes dagböcker, brev och anteckningar av skilda slag, ett material som tidigare inte varit tillgängligt men som numera förvaras på Bibliothèque Nationale i Paris.

Samoyault tar sin startpunkt inte i Barthes födelse utan i hans död. Han blev påkörd av en skåpbil på hemväg från en lunch med den blivande franske presidenten François Mitterrand. En månad senare avled han till följd av sviterna efter olyckan. Efter sin bortgång hyllades han unisont i sitt hemland, och även i den utländska pressen prisades han. Samoyault väljer att också avsluta sin biografi med Barthes död, men då riktas perspektivet mot Barthes själv. Genom utdrag ur hans dagböcker ges en detaljerad redogörelse för den sista tiden i hans liv fram till den 25 februari, en gulaktig, gråkall dag, då han efter att ha sovit länge på morgonen ger sig iväg till den omtalade lunchen med Mitterrand. Att skildringen disponeras på detta sätt beror på Samoyaults övertygelse om att döden var något ständigt närvarande i Barthes liv och även en motor för hans skrivande.

I Samoyaults kunniga och engagerade biografi över Barthes möter vi även andra inflytelserika filosofer. Ja, merparten av Frankrikes intellektuella elit under senare delen av 1900-talet passerar revy i framställningen. Det finns en intressant pendling mellan dels de stora perspektiven och de stora tankarna, dels det vardagliga och personliga. Teorierna får liv genom citaten ur Barthes dagböcker, som ger besked om vilka han träffade, på vilka restauranger han åt, hur han förberedde sina föreläsningar och vilka konserter eller teaterföreställningar han bevistade. Den mycket musikaliske och musikkunnige Barthes spelade även själv piano. Samoyault låter oss också få veta åtskilligt om hans resor och om vännerna, bland vilka Michel Foucault, Julia Kristeva, Philippe Sollers och Antoine Compagnon var särskilt betydelsefulla.

Barthes var en litteraturkritiker av rang, och sina första litterära artiklar ägnade han André Gide och Albert Camus, bägge liksom Barthes drabbade av tuberkulos. Med Gide kände han sig lierad även på grund av sin homosexualitet, som han inte minst för moderns skull var mån om att dölja för offentligheten. Om Camus L’étranger (Främlingen, 1942) hade Barthes på 1940-talet skrivit en positiv artikel, men i en senare artikel 1955 framförde han starkt kritiska synpunkter på Camus roman La peste (Pesten 1947). I jämförelse med Sartre, som Barthes vid denna tid föredrog framför Camus, var den sistnämnde inte en tillräckligt engagerad författare.

Stort inflytande i fråga om synen på litterära texter och på litteraturkritiken har essän ”La mort de l’auteur” (”Författarens död”, 1967) haft. Barthes vänder sig där mot en biografisk läsning av skönlitteraturen och mot försöken att komma fram till författarens avsikter med sitt skrivande. Han går till skarp attack mot ett äldre litteraturhistoriskt tänkande och gör sig till talesman för avantgardet, en ny litteraturkritik och den nya romanen som vid denna tid lanserades, främst av Alain Robbe-Grillet. En något senare text såsom analysen av Balzacs roman Sarrasine i S/Z (1970) kom att bli central för den poststrukturalistiska utvecklingen inom litteraturvetenskapen.

Barthes radikala ställningstaganden i fråga om litteraturvetenskapen gjorde att han gav sig in i en häftig polemik med det akademiska etablissemanget vid Sorbonne, främst med litteraturvetaren Raymond Picard. Striden gällde tolkningen av Racines teater, och Barthes klargjorde sin uppfattning i Sur Racine (Om Racine, 1963), där han tillåter sig att vara både personlig och subjektiv. Han betonar det tidlösa hos Racine och befriar honom ur historiens grepp. Trots sina radikala ställningstaganden var Barthes märkligt nog inte särskilt engagerad i 1968 års studentrevolt i maj.

Ett område som tidigt fascinerade Barthes var teatern, som för honom var ett kritiskt forum, där sociala fenomen kunde gestaltas och omformas, en plats som erbjöd den intellektuelle att gripa in i tidens frågor. Upptäckten av Bertolt Brecht betydde mycket för hans syn på litteraturen, engagemanget och politiken. När Brechts Mor Courage spelades av Berliner Ensemble i Paris 1954 ledde det till att Barthes skrev flera artiklar om Brechts teaterteorier och dennes berömda verfremdungseffekt, en metod som syftade till att ge åskådarna distans till det som utspelades på scenen.

Som den semiotiker han är läser Barthes världen som ett antal sociala teckensystem. Han är lika skarpögd när han tolkar det ideologiska budskapet i en blodig biff med pommes frites som när han avläser andra samtida samhällsföreteelser. I skrifter som den redan nämnda Le degré zéro de l’écriture samt i Mythologies (Mytologier, 1957) punkterar han skickligt punkterat våra invanda uppfattningar om tillvaron. Den sistnämnda studien är en originell tolkning av samtidens myter och föreställningar. Barthes dröjer vid vardagliga företeelser, till exempel mode, striptease eller den senaste bilmodellen, i syfte att komma åt de ideologier som masskulturen och reklamen förmedlar. Han lyfter fram de drömmar hos människan som vardagens myter appellerar till och gör både en ideologikritisk och semiologisk analys med tydliga etnografiska inslag. Han framstår här som en föregångare till sociologen Pierre Bourdieu när han till exempel visar hur kulturella vanor hos de dominerande klasserna i samhället bidrar till en sociokulturell segregation.

Om Samoyaults arbete ger en tämligen heltäckande bild av Barthes gärning uppehåller sig Magali Nachtergael i Roland Barthes Contemporain (Éditions Max Milo) främst vid Barthes stora betydelse för konstvärlden och för det visuella och estetiska området. Efter sin död är Barthes utan tvivel den mest citerade författaren i konstvärlden, menar Nachtergael, konstkritiker och konstvetare, som i Bordeaux svarar för en stor Barthesutställning detta jubileumsår. Den nutida konsten har utvecklats och tagit form i kölvattnet efter Barthes som försett den med en mängd olika teoretiska verktyg. Av betydelse i detta sammanhang har också utgivningen av Barthes samlade verk varit. Barthes var själv en både kunnig och hängiven målare, och i konsten liksom inom andra områden var han alltid öppen för det nya och experimentella. Han har banat väg för en fördjupad förståelse för den abstrakta konsten, mycket på grund av att han alltid stått fri från allt akademiskt tvång, aldrig känt behov av att försvara någon akademisk position och följaktligen vågat vara subversiv. Likaså har han varit en vägröjare för det som kallas ”cultural studies”.

En speciell ingång till Barthes, hans liv och verk, ger Laurent Binet i sin roman La septième fonction du langage.Qui a tué Roland Barthes?. Fast beteckningen roman är kanske inte särskilt lämplig för Binets verk, som har många dokumentära inslag och i mycket ligger nära det som hände i verkligheten. På berättandets scen rör sig till exempel en rad kända personer samtida med Barthes.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Som titeln låter ana finns det även deckarinslag i historien som har sin upptakt i den trafikolycka som Barthes råkade ut för i februari 1980 på hemväg från den redan omtalade lunchen med Mitterrand. Denne fann det lämpligt att under sin pågående valkampanj inför nästa års presidentval knyta en del kontakter med forskare och kulturpersonligheter. I romanen ingår också en dräpande och ironisk fiktiv skildring av lunchen med Mitterrand, omgiven av sina blivande ministrar Laurent Fabius och Jack Lang vilka lyhört ger lämpliga kommentarer vid de rätta tillfällena till Mitterrands utläggningar.

En central roll för handlingens framskridande har den fiktive poliskommissarien Bayard, son när han kommer till olycksplatsen finner det märkligt att offret saknar identitetshandlingar. Han har varken nycklar eller pengar på sig. Ett brott måste ha begåtts, tror Bayard, och sätter igång en utredning under vilken han kommer i kontakt med den kulturella och intellektuella eliten i dåtidens Paris. Själv vet han inte mycket om semiologi och utifrån sina konservativa värderingar är han starkt skeptisk mot unga radikala studenter, särskilt de långhåriga. Han saknar de koder som behövs för att tränga in i denna för honom helt nya värld. Till sin hjälp får han en ung forskare i semiologi som blir hans guide till såväl mystiska bastuklubbar för homosexuella som till den fashionabla Club Logos där deltagarna tävlar i argumentationens och retorikens konst. Ja, ända in i maktens korridorer förs vi, till dåvarande presidenten Valéry Giscard d’Estaings tjänsterum. Senare delen av handlingen är förlagd till Italien, där Bayard och hans guide bland annat är med på Umberto Ecos seminarier i Bologna för att sedan hamna i Neapel. Det känns helt följdriktigt att denna roman om maktspel och fiffel får sin upplösning i maffians Neapel.

Motivet till det planerade mordet på Barthes är att förövaren vill komma åt den sjunde funktion av språket, som titeln syftar på. Barthes ska ha haft ett mystiskt försvunnet dokument som kompletterar Roman Jakobsons sex funktioner. Den sjunde funktion skulle göra det möjligt att som Binet skriver ”övertyga vem som helst att göra vad som helst när som helst”. Bland de misstänkta finns de främsta representanterna för den på 1970-talet så berömda nya franska teorin: Michel Foucault, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Hélène Cixous, Julia Kristeva, Bernhard-Henri Levy, Umberto Eco och Philippe Sollers samt även politikens män. De uppträder alla under sina verkliga namn, och det är inga smickrande bilder som ges. Porträtten lär ha roat somliga och misshagat andra.

Binets roman är ytterst underhållande, bitande ironisk och mycket lärd. Det finns många trådar i den intrikata berättelseväven, men egentligen är ämnet och motorn för romanen semiologin som vetenskap. Hela romanen handlar om språket och illustrerar tesen att allt finns i texten. Bland annat kan man läsa en ingående och pedagogiskt upplagd genomgång av de funktioner som språket bygger på enligt Roman Jakobson, semiotikens fader.

Binet tillåter sig att skämta om det mesta, framförallt förlöjligar han all fåfänga och allt hyckleri. Flera lysande scener illustrerar detta såsom den dräpande skildringen av en middagsbjudning hos paret Kristeva & Sollers. Bland gästerna där märks filosofen Louis Althusser med hustru och Mitterrands blivande kulturminister Jack Lang med älskarinna. De laddade replikerna med beska kommenterar över tidens politiska frågor studsar som hårda tennisbollar över bordets vinglas.

Oavsett om man tar del av Binets roman eller någon teoretisk studie av Barthes verksamhet inser man att Barthes var en högst mångsidig och komplex person, svår att ringa in. Han var ingen renodlad forskarnatur som helt gick upp i sin vetenskap, och hans breda intressen gjorde att han greppade över flera ämnen. Ofta arbetade han i fragmentets form och reagerade med stor sensibilitet på tendenser i tiden. När han gick bort hade han planer på att skriva sin första roman Vita Nova. Men den fick vi aldrig läsa.