”I dessa dagar”, skriver socialantropologen Dinah Rajak i boken In Good Company, ”är CSR:s kombination av ekonomi och etik praktiskt taget oomtvistlig som motgift mot bryska nyliberala reformer och statens försummelse.” Själv gillar hon emellertid inte CSR, som hon betraktar som en trojansk häst, fylld av illasinnade nyliberaler. (Hon gillar inte heller företag eller marknader.) Med sin bok vill hon förklara hur CSR i själva verket vidmakthåller samhällets hierarkier, förstärker företagens makt och ger dem nya verktyg för att utöva social och moralisk kontroll över sina anställda.

Hon gör emellertid inget riktigt försök att leva upp till bokens breda anspråk. Istället är det i första hand en bok om det sydafrikanska gruvbolaget Anglo American och dess relationer med sina anställda och sin omvärld. Det är en etnografisk studie. Hon gräver där hon står, som en gruvarbetare skulle säga.

Anglo American (Anglo) är för all del ett intressant företag. Det är Afrikas största privata företag och står för 40 procent av världens platinautvinning. Bolaget äger 85 procent av diamantproducenten De Beers. De 100 000 anställda består till inte obetydlig del av gästarbetare som bor i kåkstäder. Uppemot 25 procent av dem har hiv.

Under apartheidtiden kontrollerade Anglo tidvis mer än 50 procent av den sydafrikanska börsen och dominerade landets ekonomi så till den grad att det var att betrakta närmast som en kolonial-makt. Anglo har kort sagt all anledning att vårda sitt varumärke. Mycket riktigt har bolaget satsat stort på CSR.

Rajak uppehåller sig vid två stora samhällsengagemang: hiv-läkemedel och utbildning. Anglo började 2002 som första stora företag i Sydafrika att erbjuda sina anställda läkemedel mot hiv. Det var ingen liten sak, landets regering vägrade fortfarande att såväl erbjuda vård som medge kopplingen mellan hiv och aids. För företaget var det dessutom smart business: att erbjuda bromsmediciner var billigare än den sjukfrånvaro och det behov av att ständigt utbilda ny personal som var alternativet. Det använder Rajak för att håna företaget för att vara kallt och beräknande och för att blanda ihop socialt ansvarstagande med en strävan att upprätthålla maximal effektivitet i produktionen.

Corporate social responsibility är som sagt ett luddigt begrepp, som alla definierar på olika sätt. Men om det inte duger att erbjuda sina anställda kostnadsfri sjukvård i länder med alltför usla vårdsystem – finns det då någonting, någonstans, som skulle kunna kvalificera?

Hon är lika kritisk mot satsningen på utbildning. Anglo väljer ut begåvade elever som får en specialutformad utbildning, och de bästa av dem får stipendier för universitetsstudier. Det väljer Rajak att tolka som att företaget strävar efter att vidmakthålla sin roll som en dominerande institution i regionen.

Dinah Rajaks huvudpoäng är att CSR ger företagännu mer makt, och inte bara ekonomisk makt utan också social och moralisk. Förvisso gör hon några intressanta observationer. Hon beskriver till exempel hur CSR-konsulternas metodologi, att utvärdera företag genom att pricka av ett antal indikatorer på en lista, riskerar att förstöra genuina engagemang som vuxit fram och prövats under lång tid.

In Good Company är en bok som ger intressanta, om än hårdvinklade, inblickar i hur Anglo American manövrerat för att behålla sin position när omvärlden förändras. Beskrivningen av situationen för gruvarbetarna som bor i bolagets sovsalar eller i kåkstäderna utanför är tänkvärd, och likaså hiv-problematiken i ett land där var fjärde person är smittad. Däremot är det ingen lyckad bok om CSR.