Året är 1789. Platsen är greve Waldsteins slott i Dux. Där sitter en tandlös bibliotekarie och skriver och skriver, han är en verklig grafoman. Det skulle bli ett av fransk litteraturs mästerverk: en självbiografi som låter som en skälm- och pikareskroman. Den tandlöse bibliotekarien var nämligen ingen mindre än den ryktbare, mytomspunne Giacomo Casanova. I Dux – som numera heter Duchov och ligger i Tjeckien – hade han fått en sista tillflyktsort och där skulle han dö vid 73 års ålder 1798, i en postrevolutionär värld som inte var hans.

Vägen till Dux hade varit lång och krokig, fylld med framgångar och motgångar, där Casanova ena dagen hade varit miljonär för att i nästa vara utblottad, för att ena dagen umgås i samhällets högsta kretsar, i nästa leva bland löst folk i något eländigt kyffe. Livet tvingade honom att bli lika hemmastadd i slott som i fängelser. Om allt detta berättar han öppenhjärtigt i sin Histoire de ma vie, som inte är det enda verk som han skrev men väl det enda som fortfarande läses. I detta verk ger han oss bilden av sig själv, warts and all som det brukar heta, även om vårtor väl inte är den kroppsdel man först kommer att tänka på när Casanova kommer på tal.

Han skrev sitt verk på franska som han lärde sig i tjugoårsåldern. Det är först nu som vi kan läsa verket i en tillförlitlig upplaga. ­Manuskriptet var ytterst svåråtkomligt ändå till 2010 då det franska nationalbiblioteket med stöd från en anonym mecenat köpte det för över sju miljoner euro. Så nu kan vi läsa det som Casanova ville att vi skulle läsa det. Tre noga, ibland pedantiskt, kommenterade volymer på sammanlagt 4 192 sidor finns i Gallimards prestigeserie Bibliothèque de la Pléiade, som ju är slutmålet för alla franska klassiker. Utgivare är Gérard Lahouati och Marie-Françoise Luna.

Nog behövs det kommentarer och då inte bara för att i görligaste mån skilja den hi­storiska sanningen från Casanovas version av sanningen utan också för att ge oss bakgrunden till de människor och händelser som Casanova talar om. Utgivarna sätter in texten i ett sammanhang som gör den tillgänglig och begriplig för dagens läsare. Alla dessa ädlingar och kurtisaner, skojare och generaler, kardinaler och tjuvar som kantade hans väg får en kortfattad levnadsbeskrivning. Utgivarna gör också sitt bästa för att skilja dikt från verklighet för Casanova kunde i ena stunden vara brutalt uppriktig för att i nästa bli en mytoman. Inte sällan tog han miste på årtal eller säger sig ha mött personer på platser då de bevisligen befann sig på en andra ställen.

Namnet Casanova har blivit i det närmaste synonymt med förförare och kvinnokarl. Han var ett manschauvinistiskt svin och dessutom en tjuv, en bedragare som nästan alltid behandlade omvärlden som ett verktyg för sina egna ­intressen. Den som råkade möta honom gjorde klokt i att fly så snabbt som möjligt, men mannen hade en sådan attraktionsförmåga att mycket få gjorde det.

Om man tänker sig ett liv som förförare och bedragare är det naturligtvis nödvändigt att vara utrustad med en god portion charm och med talets gåva. Och självklart är det de osympatiska karaktärsdragen som gör hans livshistoria så fängslande. Vem orkar läsa flera tusen sidor om respektabla män och kvinnor som gör sin plikt och lever normala liv utan excesser eller skurkstreck?

Casanova föddes 1725 i Venedig – den plats som livet igenom stod hans hjärta närmast – i en familj som levde under knappa omständigheter. Hans far dog tidigt och hans mor Zanetta flyttade först till Sankt Petersburg och därefter till Dresden där hon hade en framgångsrik karriär som skådespelerska. Hans tidiga barndom var långt ifrån lycklig. Han var sjuklig och blödde näsblod ymnigt. Man trodde att hans jordiska existens skulle bli kortvarig.

Med båda föräldrarna borta skickades han till ett internat i Padua för att förbereda sig för en karriär inom kyrkan. Den unge Giacomo blir en abbé och redan vid mycket unga år utmärker han sig genom sin charm och sin vältalighet. Vid 18 års ålder är han en förslagen förförare. Han hade funnit sitt kall här i världen och sen skulle det bara fortsätta på ett sätt som gjorde honom till något av en kändis avant la lettre i tidens Europa.

Idag är Casanova synonymt med förföraren. Att kalla någon för en riktig Casanova har blivit en kliché och som så många andra klichéer har den ett visst fog sig. Han började tidigt förföra kvinnor och, om man får tro hans berättelse, så gick det vanligen lekande lätt. Hans ofta detaljerade beskrivningar är för tiden vågade och de har givit Histoire de ma vie ett förvisso inte oförtjänt rykte om att vara en riktigt otuktig bok. Det har gjort att många tidigare utgåvor har varit redigerade för att läsningen inte ska bringa oskyldiga själar i fördärvet. Idag finns det väl inte så många sådana själar kvar. Vi har blivit härdade och det krävs mer än en Casanova för att chocka oss.

Här finns berättelsen om kastraten Bellino som Casanova möter under en av sina resor. Han vägrar att tro att den förtjusande varelsen är en man och lyssnar inte till Bellinos försäkran att han var tvungen att bli kastrat för att bevara sin himmelska stämma och på sätt försörja sin mor och sina syskon. Casanova tvivlar. Han förföljer – eller som det väl numera skulle heta sextrakasserar – Bellino som gör sitt yttersta för att behålla sin dygd.

Naturligtvis kan inte Bellino lura en så tränad blick som Casanovas, han är en till kastrat utklädd kvinna. De båda har en het affär, lovar varandra evig trohet som emellertid Casanova snabbt glömmer för att kasta sig in i nästa äventyr. Ett av de mest berömda är det med den mystiska Henriette som han träffar 1749 och som på något vis blir den oöverträffade höjdpunkten i Casanovas amorösa liv. Hon blir referenspunkten som alla andra jämförs med. Men lyckan blir kortvarig. Hon lämnar honom. I gryningen ser han henne försvinna: ”Jag gick inte tillbaka upp i vårt rum förrän jag med blicken följt hennes vagn och det långt efter att den hade försvunnit ur synhåll.” När han återvände till deras rum upptäckte han att Henriette med en diamant ristat in följande ord på en fönsterruta: ”Tu oublierasaussi Henriette.” (”Du kommer att glömma Henriette också.”) Sörjde gjorde han kanske men det hindrade honom inte från att fortsätta på den inslagna vägen. Kort efter Henriettes uppbrott drabbades han – efter en affär med skådespelerska – för sjätte gången av en könssjukdom och det innan han hade fyllt 25.

Det skulle vara lätt att fylla hela denna artikel med att räkna upp hans erövringar och det skulle bli en katalogaria. Men kanske inte helt fel det heller eftersom Casanova i slutet av 1770-talet träffade Lorenzo Da Ponte, Mozarts librettist, och samarbetade med honom med librettot till Mozarts opera Don Giovanni. I Casanovas efterlämnade papper finns texter till operan men ingen av dessa fick plats i det färdiga verket.

Hans, milt uttryckt, vidlyftiga kärleksliv är bara en del av Histoire de ma vie och inte den mest spännande delen. I själva verket är det den mest enformiga. Han möter en kvinna som han finner oöverträffad i skönhet och charm. Han förför henne och lovar henne evig kärlek och håller sitt löfte i åtminstone några dagar eller i vissa exceptionella fall till och med en eller annan månad. Sedan börjar det om. Det märkliga är att han varje gång lyckas ge intryck av att ha trott på sina löften och utfästelser. Det finns ett slags naiv uppriktighet i hans ständigt återkommande kärleksförklaringar. Visst var han en vanligen hänsynslös cyniker som visste hur man manipulerade och utnyttjade omvärlden men han var det inte hela tiden. Då och då verkar han ha varit uppriktig. Eller är det så att jag som läsare låter lura mig av den stora författarens förmåga att manipulera sina läsare? Jag vet inte, och idag kanske det inte heller spelar så stor roll. Nu när mannen för länge sedan har försvunnit från scenen är det verket som räknas.

Den unge Giacomo räknade alltså med en karriär inom kyrkan och på slingriga vägar kom han till Rom där han genom dels kontakter, dels sin alltid lika vinnande personlighet lyckades nästla sig in betydelsefulla kretsar. Han blev en skyddsling för den inflytelserike kardinalen Trojano Acquaviva, han träffade påven Benedictus XIV. En lysande karriär tycktes ligga öppen för honom men nu var han Casanova och hans kvinnohistorier kom att lägga hinder i vägen. Hans fall blev ironiskt nog en affär där han själv var oskyldig. Han ville hjälpa till vid en enlevering där han själv inte hade något personligt intresse men skandalen var ett faktum och den unge abbéns rykte var befläckat. En präst sade till honom: ”Din oskuld kommer inte att hindra att man kommer att lägga affären dig till last när kardinalerna i konklaven om fyrtio år föreslår att välja dig till påve.”

Inte ens hans höga mentor kunde längre skydda honom men lovade honom ett vackert rekommendationsbrev till mäktiga herrar i vilken stad som helst. Av skäl som Casanova inte ens själv begriper valde han Istanbul och där lyckades han charmera sin omgivning och det till den grad att en hög och förmögen osmansk ämbetsman erbjöd honom att äkta hans dotter och därmed ställde en lovande karriär vid Den höga porten i utsikt. Men därav blev intet – äventyren fortsatte med bland annat en homosexuell incident kombinerad med voyeurism. För Casanova behövde inte det ena goda förskjuta det andra.

Snart var Casanova tillbaka i Venedig, där han ett tag försörjde sig som violinist. Snart kom han att på kant med stadens höga herrar och på morgonen den 26 juli 1755 arresterades han. Också andra i Venedig levde ett osedligt liv, men Casanova gjorde det alltför öppet för att det skulle kunna accepteras. Han ägnade sig åt häxkonster som hotade respektabla familjers anseende och ekonomi, han ansåg att de som trodde på Jesus Kristus var i det närmaste svagsinta. I anklagelseakten står att läsa att i Casanova ”förenades vantro, bedrägeri, osedlighet och liderlighet på ett sätt som är skrämmande”. Casanova fördes till det ökända fängelset Les Plombs.­ Taket var gjort av bly, vilket innebar att det var skållhett på sommaren och iskallt på vintern, och det var så lågt i tak att den reslige Casanova inte kunde stå upprätt. Det påstås att ingen dittills hade flytt från detta fängelse men Casanova lyckades med konststycket. Han skrev en berättelse om hur det gick till. Den ingår numera i Histoire de ma vie men publicerades separat och gjorde honom till en celebritet i Europa. Överallt där han drog fram fick han berätta om sitt äventyr. När han i Frankrike träffade den inflytelserike ministern hertig Choiseul blev han ombedd att redogöra för sin flykt. Det tar två timmar, sa Casanova. Men ta då den korta versionen. Det är den korta versionen, riposterade Casanova.

Det hör kanske till saken att Choiseul senare förnekade att han någonsin skulle ha träffat mannen från Venedig. Idag spelar den hi­storiska sanningen inte så stor roll; ord står mot ord. Men även om Casanova skulle ha tummat på sanningen så är det svårt att kland­ra honom för det. Mötet med Choiseul ägde rum i slutet av 1750-talet. Casanova skriver ned sin skildring mer än trettio år senare.

Hans gamla kontakter från tiden i Rom, som nu hade flyttat till Paris, visar sig vara värdefulla. Sålunda får han på sommaren 1757 ett hemligt uppdrag att åka till Dunkerque för att inspektera den franska flottans finanser och hur pengar används vid byggandet av nya fartyg. Överhuvudtaget slås man av hur lätt det tycks ha varit att komma i nära kontakt med tidens rika, mäktiga och berömda. Han träffade Voltaire, ett möte som inte tyckts ha slagit särskilt väl ut. Fredrik den store, som hade homoerotiska böjelser, kallade honom en stilig karl men det tycks ha stannat där. Tidens mest inflytelserika tänkare, Rousseau, imponerade inte på honom: ”Vi träffade en man som tänkte klokt, som uppträdde enkelt och modest, men som inte var märklig vare sig som person eller som intellekt. Vi fann inte det som kan kallas en älskvärd människa, han framstod som en smula oborstad…”

Casanova började alltmer framstå som en anakronism. Paris intellektuella elit bestod alltmer av upplysningens radikala tänkare som hade föga till övers för en konservativ, för att inte säga reaktionär, personlighet som Casanova. I en tid när börd och adel spelade allt mindre roll gick Casanova i motsatt riktning och lade sig till med en adlig titel. Han var en produkt av l’ancienrégime. Det nya revolutionära Europa fyllde honom med avsky och fruktan. Han begrep inte den nya värld som var i antågande. Senare i livet satt han borta i Dux och rasade mot franska revolutionen och författade en numera förlorad stridsskrift mot Robespierre.

Alla dessa möten ska förstås – det måste upprepas – tas med inte en nypa utan med en grabbnäve salt: Casanova var en författare, och som memoarerna visar, en betydande sådan som visste att regissera en scen för att uppnå maximal dramatisk effekt. Och då inte i första hand för att framställa sig själv i så fördelaktig dager som möjligt. Hade så varit fallet hade han knappast räknat upp alla gånger han drabbades av vad som tidigare kallades en skamlig sjukdom, och inte beskrivit det skändliga sätt på vilket han behandlade människor som hjälpte honom eller älskade honom.

Dessa år i Paris är en av höjdpunkterna i hans liv. Han umgås fortfarande i aristokratiska kretsar. Det rådde ekonomisk kris i riket och Casanova fick i uppgift att organisera ett lotteri som gjorde honom till en mycket rik man. Naturligtvis varade inte heller det länge. Han fick idén att investera sina rikedomar i en fabrik för målat siden som snabbt gick överstyr. Så var han tillbaka på ruta ett eller vad som tycks vara ett av hans normaltillstånd: utan pengar men aldrig utan idéer om hur han skulle skaffa sig nya.

Tanken att leva ett lite modestare liv slog honom aldrig. Det framgår tydligt att det var dyrt att vara framgångsrik förförare: vackra och påkostade kläder, lusthus som måste hyras, lukulliska måltider med utsökta viner – allt sådant var nödvändiga arbetsredskap. En hel del av detta finansierades av mecenater som av oklara anledningar skickade honom pengar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En var den venetianske senatorn Bragadin som trodde att Casanova hade räddat hans liv och som under många år med frikostiga bidrag gav sitt stöd till den unge mannens utsvävande leverne. En annan, om än alltid osäker, inkomstkälla var kortspel. Casanova vann stora summor vid spelbordet men förlorade ännu större summor. Casanova var också en framstående bedragare. Han började tidigt med att lura godtrogna stackare. Han hade växt upp i en teatermiljö och umgicks gärna i de kretsarna. Han var en mästare i att kreera olika roller som bedrog en godtrogen omvärld. Casanova gjorde det latins­ka talesättet ”Världen vill bedragas, må den då bedragas” till sitt.

Den mest bisarra bland dessa händelser är den komplicerade affären med markisinnan d’Urfé som han under lång tid grundlurade. Casanova var en strålande skicklig bedragare som påstod sig ha tillgång till ockulta sanningar som kunde garantera i stort sett vad som helst i form av hälsa, liv och framgång. För att lura den stackars förvirrade markisinnan iscensatte han tillsammans med några kumpaner i skojarfacket märkliga seanser vars enda mål var att avlocka henne stora penningsummor. När hennes släktingar såg vad som höll på att hända tog Casanova hennes juveler och försvann från platsen.

Efter ett tag hamnade han i London och det var tydligt att det bästa nu var över. Han sjönk allt djupare. Hovdamer och andra aristokratiska kvinnor hade försvunnit och det var nu ofta prostituerade som fick ta deras plats. Efter en våldsam scen skriver han sitt testamente, fyller fickorna med bly och beger sig mot Themsen. Där stöter han på en gammal vän som får honom på andra tankar och istället för att dränka sig beger han sig till krogen tillsammans med vännen. Hade han lyckats i sitt ursprungliga uppsåt så hade vi inte haft Histoire de ma vie, som slutar 1774 då Casanova ännu hade 24 år kvar att leva. Casanova hade inte ens varit en fotnot i historien.

Han försörjde sig nu på olika sätt. Han blev spion i Venedig dit han efter många år fick tillstånd att återvända. Han beskriver dagen för sin återkomst till Venedig som den lyckligaste i sitt liv. Framför­allt hoppades han kunna försörja sig som författare. Han skrev hi­storiska verk och romaner som ingen ville läsa. Den bildade Casanova, som frikostigt pryder sin självbiografi med klassiska citat, började ge ut sin översättning av Iliaden men han hann knappt halvvägs förrän en konkurrerande översättning förstörde marknaden.

Till slut fick han en fristad i Dux, där han författade sitt mästerverk. Han skrev det i en förändrad värld där han inte längre hörde hemma och som han inte förstod. Tiden hade gått förbi honom.

Visst var Casanova ett svin, ett kräk och en fähund. Han svek, stal och bedrog. Han använde kvinnor, men också män, som redskap för njutning och skurkstreck. Det går inte att komma ifrån att han var en parasit. Men historien är full av fähundar, kräk och parasiter. De flesta av dem skriver inte böcker som Histoire de ma vie. Här får vi en bild av 1700-talets historia som ingen annan har skildrat den. Den spänner från palats och katedraler till krogar och bordeller – och visar att steget mellan dessa institutioner inte alltid var så långt som man skulle kunna tro. Samma personer kan dyka upp både här och där.

Det är en både stinkande och parfymerad historia som Casanova beskriver. När man läser den förundras man inte av att revolutionens vindar snart skulle svepa över Europa utan av att det skulle dröja så länge innan de gjorde det. Men framförallt är Histoire de ma vie ett enastående underhållande, hänsynslöst subjektivt dokument: en bok som inte har sin like.