Nyligen läste jag ytterligare ett reportage om ensamkommande afghanska flyktingbarn med den obligatoriska stora barnbilden på förstasidan. Det fanns bara ett problem, det var en vuxen man på fotot. Han hade ordentlig skäggväxt och mogen hud, till sådan hör rynkor, samt grå stänk i håret. I reportaget intervjuades en svensk kvinna, hon talade om ”sina pojkar” samt hur givande hennes engagemang var.

I snart två år har medierna fyllts med den här typen av bilder och reportage. Effekterna på mig har varit att förtroendet för medierna sjunkit och att tilltron till vuxna kvinnors förnuft har fått sig en rejäl törn. Ja, jag skriver kvinnor, för det är kvinnors hängivenhet och upprätthållande av lögnen om att vuxna är ensamkommande barn som det handlar om. Kvinnor som gråter och skriker när de unga männen inte har asylskäl och ska avvisas och ropar: Vi står inte ut!

Hösten 2015 såg jag kvinnor som väntade på perrongen på Stockholm Central och slängde sig om halsen på de nyanlända män och (ibland) pojkar som steg av tågen. Särskilt kulturkompetent var det inte. Men det hade ett tydligt signalvärde.

I olika sociala medier finns en flod av bilder på kvinnor som håller armen runt en ung afghansk man och kallar honom barn. Jag återkommer flera gånger till en av dem, som om jag försöker avkräva fotot lösningen på gåtan om varför vi ska låtsas det. ”Jag och min tonårspojke”, lyder kommentaren till bilden. I en soffa sitter en kvinna och lutar sig kärvänligt mot en… tonårspojke? Icke. En ung vuxen man.

Vad handlar det här om? Vilka behov är det som styr? Inom skilda genusteorier menar man att könstereotyperna genom historien har försett kvinnor med en repertoar bestående endast av två roller: den omsorgstillgängliga och den sexuellt tillgängliga. Det är genom att spela dessa roller som kvinnor får uppskattning och status. Det är intressant att se hur cementerad rollen som den omsorgstillgängliga kvinnan fortfarande är i vår normkritiska tid.

Till stereotyperna hör även att kvinnor ansetts styrda av sina känslor och oförmögna att använda förnuftet. Män kan analysera och kvinnor förirrar sig i sina känslostormar, är vanliga tankar genom idéhistorien och, inte minst, inom teologin. Kvinnor har dessutom setts som moraliskt omogna och otillförlitliga när det gäller att fatta beslut. Här blir det, som ni förstår, lite besvärande, för det går inte att komma ifrån att det kan betraktas som omoget och populistiskt att enbart reagera, och därtill i huvudsak känslomässigt, på det man har direkt framför sig utan att reflektera vidare.

Jag tror inte att de här vuxna männen kommer till skada av att svenska kvinnor duttar med dem. Det finns dock de som kommer till skada och det är de verkliga barnen. FN:s flyktingorgan UNHCR riktade i slutet av förra året skarp kritik mot Sverige för att vi inte behandlade barn som barn, utan lät dem hamna i en asylprocess. Föräldrar står för det grundläggande skyddet och barn ska återförenas med sina föräldrar skyndsamt, hellre i exempelvis Iran (där många vuxit upp) än att vistas bland okända i Sverige, där risken finns att barnen försvinner. Ifrågasättande av hur Sverige tog hand om ensamkommande barn kom även från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i början av förra året. Året innan, 2015, formulerades liknande oro för Sveriges hantering av dessa barn från FN:s barnrättskommitté.

Ändå har Sverige fortsatt på samma sätt, lägg därtill det bisarra fenomenet med de vuxna barnmännen. Känsloyran gör att vi behandlar andra människor som projektionsytor för våra egna behov av att vara goda. Hur moraliskt och ekonomiskt ansvarsfullt är det? Tänk tanken att engagemanget och resurserna istället hade fördelats mer rättvist till de mest utsatta barnen i världen. Precis, det svindlar.