att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som ­du-u-u…­­ Ni känner igen den, det är en av våra mest älskade psalmer. Den brukar alltid dyka upp när det arrangeras sing-a-long-­kvällar med kyrkokören.

Det är naturligtvis inte sant: du är inte älskad för att du inte är som någon annan. Du är älskad för att du har kärleksfulla föräldrar, för att du själv älskar och därmed får kärlek tillbaka. Du är älskad för att du har haft lyckan att möta någon som velat och kunnat älska dig. Kanske är du älskad för att du är vacker, sympatisk och intelligent, en sådan som det är lätt att älska. Men inte för att du är unik. Det har inget egenvärde. Och om du inte är älskad så är det i vart fall inte för att du inte är unik nog.

Det ser löjligt ut i skrift. Självklart är det så. Men ändå går en stor del av den lättsmälta kulturens budskap ut på att vårt ­värde ­ligger i att vi är speciella. Med förundran slås det fast att ”ingen annan människa är den andra lik”. Min förundran inför det är ungefär lika obefintlig som inför att ”ingen snöflinga är den andra lik”. Nej, det är klart att alla är aningen olika. Så blir det ju när materia klumpar ihop sig. Det förunderliga hade varit om det fanns två snöflingor som var identiska, eller om man hittat två människor­ som var helt lika varandra. Det hade varit något att skalda om. Vilka otroliga effekter de två människorna hade kunnat skapa. De hade varit hett eftertraktade av beteendeforskarna, för att uttrycka det milt.

”Alla vet att det inte är sant, men ändå fortsätter budskapet att trummas in”

Att ingen människa är den andra lik och att det inte finns någon som är exakt som jag är inget att förundras över. Vi måste sluta att säga sådana dumma saker och låtsas att de är fyllda av existentiellt älvstoff. Vi måste framförallt sluta att säga sånt när barnen hör på. Eller skriva det i böcker de kan tänkas läsa.

Det är disneyindividualism som hind­rar verklig personlig utveckling. Lika förljugen som den där tillsammansreligionen som säger att vi kan klara vad som helst tillsammans, att problem alltid löses bättre i grupp, att vi behöver varandra, alla, lika mycket. Disneyindividualismen och tillsammansreligionen hakar i varandra: du är helt unik därför behövs just din spe­cifika förmåga för att världen ska bli bättre.

Alla vet att det inte är sant, men ändå fortsätter budskapet att trummas in: i sånger, i filmer, i böcker, i sommarlovstal, i värdegrundsarbetet på förskolan.

Det är förödande. Har ni pratat med flickor i 10-11-årsåldern? Vet ni hur många som drömmer om att bli youtubers och influencers? Det är en logisk följd av budskapet om att du är unik och fantastisk, möjliggjort av de sociala mediernas infrastruktur. Filma dig själv när du sminkar dig; det är fantastiskt för du är fantastisk. Varför inte? Alla kanske inte kan tjäna pengar på det, med det är inget fel på drömmen, inte enligt du-är-unik-evangeliet.

Intentionen är god: värde ska inte kopplas till prestation, utan till person – och personen, ja, den är ju unik, så då får det vara det som skapar människovärdet. Och vad skulle man förresten säga istället? Det fiffiga är att man inte behöver prata så mycket om värde överhuvudtaget. Barn som får sina grundläggande behov tillgodosedda ser sig själva som världens cent­rum förbluffande länge. De behöver inte upplysas om sitt värde.

Däremot behöver de verktyg för att leva meningsfulla liv, till glädje för sig själva och sin omgivning. Det är nästan aldrig för tidigt att börja prata med barn om det. Och det är dessutom mycket lättare och mycket mer konkret än luddet om att alla är unika. Vad är ett bra och viktigt jobb? Vad behöver man lära sig för att kunna bli frisör/läkare/bilmekaniker/lärare? Varför är det viktigt att tala sanning? Varför är det viktigt att vara noggrann och plocka upp också leksakerna som ligger allra längst in under sängen? Hur tar man hand om en familj? Är det viktigt att ha mycket pengar? Barn blir andäktiga och väldigt intresserade när man tar upp sådana frågor. De vet ju att de en dag kommer att vara ett annat slags människor än de spralliga, busiga, skrattiga, bråkiga, hoppiga barn-människor de är just nu. Varför inte prata om det som väntar, istället för att trycka ner sockervadd i halsen på dem?