För omkring hundra år sedan fanns på västra Kungsholmen, i korsningen Mariebergsgatan och Fleminggatan och i närheten av det som idag är Sankt Görans sjukhus i Stadshagen, ett område med barackliknande nödbostäder som kallades ”Skogshyddan”. Där fanns fyrtio enrumslägenheter, huvudsakligen bebodda av änkor eller övergivna mammor med barn. Det måste väl ha legat i stadens utkanter då. På samma plats finns idag en liten park och en T-baneuppgång (Fridhemsplan, den som leder direkt ner till blåa linjen). Jag har ofta cyklat eller gått förbi platsen, det är ett bergigt och lite ruffigt område där det flottare Kungsholmen går över i Stadshagens betongöken och trafikleder.

Här bodde Maria Sandel (1870–1927) i ett litet rum med kakelugnsspis, först med sin mor fram till hennes död 1908, senare ensam fram till sin egen död. Sedan tjugofemårsåldern var hon stendöv, med tiden fick hon dessutom nedsatt syn och var mot slutet nästan blind. Funktionsnedsättningen gjorde henne ensam och isolerad, även om hon säkerligen delade sin bostad med supande karlar, grälande inneboende och väggohyra. Hon försörjde sig med så kallat ”hemindustriellt arbete” och stickade trikåer. Som medelålders började hon skriva noveller i Morgonbris, tidningen för Stockholms allmänna kvinnoklubb. Genom den socialdemokratiska klubben fick hon ideologiska impulser och kom också i kontakt med borgerliga, radikala kvinnor, som kretsen kring Ellen Key. 1906 debuterade hon med novellsamlingen Vid svältgränsen.

Sandels författarskap är inte särskilt utforskat jämfört med många andra av 1900-talets stora arbetarförfattare. Kanske för att hon var kvinna, kanske för att hon var en generation äldre än dem som oftast förknippas med arbetarlitteraturens genombrott i svensk litteratur (Lundkvist, Lo-Johansson, Moa Martinson och Harry Martinson etcetera). Kanske för att hennes texter inte erbjuder samma språkliga förnyelse. Hon omnämns i litteraturhistoriska översikter mest i förbifarten som en tidstypisk tidig proletärförfattare och som ett slags litterär förmoder till Moa Martinson.

Men när jag läser det som av många räknas som Sandels främsta verk, Droppar i folkhavet från 1924, inser jag snabbt att den inte liknar något jag läst tidigare. En så osminkad skildring av storstadens råhet, cynism och sexuella lössläppthet trodde jag inte var möjlig att trycka före 1930, när en våg av primitivism och sexuell frispråkighet (delvis utlöst av uppmärksamheten kring D. H. Lawrence Lady Chatterleys älskare från 1928) flyttade gränserna för litteraturen.

Droppar i folkhavet handlar om den unga fabriksarbetaren Gerda, som både på grund av sin oskuldsfullhet och sin kropps sexuella begär hamnar i klorna på förbrytaren och lurendrejaren Ulrik Isberg. Isberg stjäl både hennes mödom och hennes besparingar och gör henne dessutom gravid. Efter att under en natt utsatt henne för sexuella förnedringar – ”Han tvingade henne att ge sig hän i könsliga utsvävningar, perversa uttryck för en uppjagad brunst” – överger han henne, tömmer deras lägenhet på ägodelar, rensar skaff eriet och slänger maten i soporna. Till sist skriver han med krita på golvet: ”Jag har fått nog av dig, din hjulbenta hora. Gå och dränk dig.”

Porträttet av Ulrik Isgren måste ha varit ett kondensat av dåtidens storstadsdekadens. Kallhamrad, äcklig och fullständigt skrupelfri tar han sig fram genom en värld av prostitution, alkoholism och utslitna industriarbetare. Typiskt för dåtidens xenofobi har han också en främmande etnisk härkomst: han är en produkt av moderns tillfälliga förbindelse med en ”tjuvstryker” och i hans ögon lyser det giriga ”tattarglittret”.

Motpolen är halvbrodern Rudolf Isgren, som driver deras fädernegård: ”en reslig allmogeman, blå lugna ögon, säkra, något tunga rörelser, en röst som ingav trygghet.” Rudolf har för länge sedan tagit avstånd från sitt ”tattaryngel” till bror, och hans enda svaghet är att han är naiv i sin uppfattning om storstadens välstånd:

Som lantman var han ju ur stånd att riktigt bedöma storstadsförhållanden, därvidlag kom han till korta, trots en tids vistelse vid folkhögskola. Den nedärvda tron att pengar komma till storstadsbon som mannan i öknen kom till Israels barn, när de knorrade, kvarlevde frodig och stark och lät sig inte rubbas av än så påtagliga bevis om motsatsen.

De två bröderna avskyr förstås varandra och Rudolf erbjuder sig att hjälpa Gerda ur misären, men hon är fast besluten att klara sig själv. Vägen till överlevnad går via den barska men rättrådiga fru Hägg, symtomatiskt kallad ”morsan”, som tar emot den gravida, luspanka fabriksarbeterskan som inneboende och hjälper henne att successivt komma på fötter. Hon föder dottern Tora som under den första tiden måste inackorderas hos andra, men när vanvården blir för uppenbar tar Gerda hem dottern och försörjer sig med hemsömnad. Hon och morsan utmärks av sin flit, sparsamhet och hederlighet. Morsans hemmaboende son, den alkoholiserade och lungsjuke Ansgar Hägg, är under de första åren ett ständigt bekymmer, men under de tre kvinnornas gemensamma goda inflytande lyckas han sluta supa och tillfrisknar också från sin lungsot.

I romanens slut vänds tryggheten och stabiliteten över ända när Gerda ertappar Ulrik Isgren med att stjäla i tvättstugan. Han misshandlar och/eller våldtar henne – här blir beskrivningen aningen diffus – och när Ansgar bryter upp dörren för att rädda Gerda blir han ihjälslagen. I romanens epilog, som är skriven i presens, får vi veta att Ulrik har blivit arresterad och att Gerda har hämtat sig. Hon bor fortfarande med Tora hos morsan i enrumslägenheten, där de tre gemensamt fortsätter bygga upp sitt ”enkla välstånd”, helst utan inblandning från utomstående och defi nitivt utan män.

Morsans hår är nästan vitt, dock bevarar hon i sällsynt grad sitt sinnes friskhet, och detta trots den aldrig stillade smärtan över sonens bortgång. Men hon hör till de människor, som förstå att låta sorgen adla själslivet. Kanske äro både hon och Gerda litet gammaldags i sitt behov av att vara verkligt fria och självständiga, tänka egna tankar, leva efter eget skön, strängt iakttagande redbarhet i livets alla förhållanden.

Som storstadsskildring är Droppar i folkhavet en särartsfeministisk moralitet: kvinnan är av naturen god och hederlig, mannen – åtminstone den urbaniserade varianten – driven av djuriska instinkter och endast i stånd att bidra till samhället om han vägleds av tålmodig kvinnlig hand. Bäst klarar sig kvinnor på egen hand, avskilda från allt vad manlighet heter i form av sprit, våld och mörka sexuella drivkrafter. Det är också en föreställningsvärld som senare skulle komma att kritiseras från vänsterhåll, eftersom den lägger det sociala ansvaret på den enskilda (kvinnan) i stället för att ur ett klassperspektiv kritisera fattigdomen eller industrialismen. Problemen flyttas till den privata sfären, kollektiva perspektiv sopas under mattan, utifrån en moraliserande diskurs som bär tydliga spår av samtida borgerliga idéströmningar – Droppar ur folkhavet är i den meningen mer av en traditionellt borgerlig utvecklingsroman än en proletärroman.

Denna ideologiskt betonade kritik riskerar att missa något viktigt: att romanen också visar hur storstadens kvinnor får möjlighet att skapa livsrum utanför den heteronormativa strukturen. Ett slags variant på Gerdas, morsans och Toras präktigt skötsamma kvinnokollektiv är duon Naima och Sonja, två lyxprostituerade som lever tillsammans i en våning. I vad som i våra dagars vokabulär enkelt skulle defi nieras som en lesbisk-feministisk relation lever de två kvinnorna i en värld som är på samma gång beroende av och frikopplad från männens. Med en terminologi som känns lustigt aktuell idag kallar de männen för ”djur”, men också för ”asgamar” (på samma sätt som morsan kallar ”karlarna” för ”jordens ogräs”). Deras erotiska liv beskrivs mycket explicit:

Mun mot mun lågo de två omslingrade i sängen. Det bjärtgröna sidentäcket var hopknycklat vid fotändan bland snövitt linne och spetsar. Naimas halmgula flättofs släpade i sängmattans vita päls.

Storstaden är inte bara förnedring, utan också en öppning till ett liv utanför kärnfamiljen, ett slags frihet mitt i smutsen och fattigdomen. Åtminstone för kvinnan.

Under samma period som Maria Sandel skrev sina romaner i Skogshyddan höll Vilhelm Moberg på att etablera sig som fri skribent nere i Alvesta. Efter genombrottet med Raskens 1927, en relativt fryntlig folklivsskildring över den sista generationen småländska stamsoldater kring sekelskiftet, ville han befästa sin position som seriös författare med en mörkare och mer sammanhållen berättelseform. Det han först planerat som en stor roman, Världens ände, kom att ges ut i två delar, Långt från landsvägen (1929) och De knutna händerna (1930). Romanerna tillhör idag de minst kända och spridda verken i Mobergs författarskap och har inte tryckts om i ordinarie utgåvor sedan 1970-talet. Men lästa parallellt med Droppar ur folkhavet ger de en intressant infallsvinkel på hur motsättningen mellan stad och land kunde gestaltas av en manlig författare vid samma tid.

Första volymen utspelas under 1800-talets två sista årtionden, där läsaren får följa Adolfs uppväxt på den ensligt belägna gården Ulvaskog – som av ortsbefolkningen har fått öknamnet ”Världens ände” – där hans familj har odlat jorden i 300 år. De två romanerna sträcker sig så 50 år fram i tiden, fram till 20-talets slut. Tidsramen är ungefärlig; förutom referenser till första världskriget och till tekniska landvinningar är det ont om tidsangivelser i texten. Det kan tolkas som en del av berättelsens komposition, att Ulvaskogs och Adolfs allt starkare isolering från omvärlden förstärks genom att årtalen lyser med sin frånvaro i romanerna – här står tiden stilla. Adolf i Ulvaskog är en spillra från det förfl utna, från bondeklassens tillvaro före jordbruksmekaniseringens tid, en människa utanför tiden.

Hotet mot Adolfs existens kommer från staden. Hans barn försvinner, ett efter ett, bort från slitet och isolationen på gården för att söka sig till det bekvämare livet i städerna, till arbete i handelsbodar, jobb som plankbärare i stationssamhället. Den enda som stannar är den älskade dottern Mari, som offrar sina ungdomsår och attraktiva giftermålserbjudanden av lojalitet mot fadern.

Men till slut bestämmer sig även Mari för att överge Ulvaskog och bosätta sig hos sin kusin Gärda (!) i Stockholm. Adolf har då fått veta från annat håll att Gärda försörjer sig som prostituerad. Beskrivningen av Adolfs mardröm om sin dotters framtid som hora i storstaden är något av det mest gripande i Mobergs författarskap. I drömmen har han lämnat gården och gått in i en främmande stad, där han möter en okänd kvinna:

Han betraktar henne närmare, och nu kan han se, att kvinnan är så blek och liten i ansiktet. Hennes ansikte är vitt som spiselmuren; det är bara munnen som glosar så rött. Den lyser där illande röd som en blodklump. Men hennes ögon – vad är det med dem? Hon håller händerna för sina ögon som om hon skämdes. Eller varför håller hon dem så? […]
Men när hon kommer mittför honom, stannar hon och tar sina händer från ansiktet. Genast begriper han, varför hon först försökte dölja sina ögon. Ty de är ju inte hennes egna. Hon har tagit ett par från någon annan att fylla sina tomma ögonhålor med. Och hon har då tagit ett ögonpar, som inte alls passar till detta ansikte.
Ty denna kvinna, med de vitmenande kinderna och den köttröda munnen med dess vämjeliga, stelnade grin, denna varelse har ett par stora, vidöppna barnaögon, som blickar klarblå och rena emot honom. Hon har ett par sanna, rena ögon, som svär mot allt det andra.
Och en ilning drar igenom hans bröst – vems är de? Känner han inte igen dem? Ser han dem inte varenda dag därhemma?
– Di är hennes! skriker han smärtfylld. Dä ä mitt barns ögon! Kvinnan springer ifrån honom.
– Ge henne tebaks! Skriker han. Ge henne tebaks – ditt luder, ditt luder!

Ångesten för att förlora sitt sista och mest älskade barn till storstadens dekadens driver Adolf att ta livet av sin dotter, natten före hennes avresa. Det är sannolikt en av de mest nyanserade skildringarna av ett hedersmord i den äldre svenska prosan och en nyttig påminnelse om hederskulturen i det förmoderna svenska samhället:

Hon skulle lämna sitt unga liv, medan det ännu var utan fläck och utan skuld. Hennes far, som intet offer skydde för henne, som släppte allt annat, han skulle frälsa henne från det grymmaste i livet. Han skulle till slut off ra sig för det rena och förblivande, som inte sjönk som jorden under honom.

I Mobergs tappning är storstaden, precis som hos Sandel, bedräglig och farlig, landet pålitligt och tryggt. Men här ges inte, som hos Sandel, utrymme för en vision om staden som en plats för alternativa former av gemenskap. Istället är förnedringen ofrånkomlig och absolut. Storstadsromanerna i Mobergs romanproduktion – främst A.P Rosell, bankdirektör (1932), som utspelar sig i staden Allmänninge, kalkerad på verklighetens Alvesta, och Stockholmsskildringen i Toringtrilogin (Sänkt sedebetyg 1935, Sömnlös 1937, Giv oss jorden! 1939) – är kategoriskt hätska mot livet bland spårvagnar och hyreskaserner, trots att Moberg själv, som fl yttade till Råsunda mot slutet av 20-talet, levde under jämförelsevis burgna medelklassförhållanden. Kvinnorna i hans städer är antingen cyniska materialister eller infl yttade lantfl ickor som på asfalten blir lätta off er för exploatering.

Skildringar av prostitution, både som explicit företeelse och som metafor, är märkligt återkommande i Mobergs romaner. Att vara prostituerad, i bokstavlig eller bildlig bemärkelse, skildras genomgående som den yttersta förnedringen i det moderna samhället. Lokalreportern Valfrid Sterners förnedrande fjäsk efter radannonser i A.P Rosell, bankdirektör är en form av prostitution, liksom Knut Torings arbete som redaktör för en lättviktig veckotidning. I Sänkt sedebetyg passerar Toring unga prostituerade i Stockholmsnatten, minns sina egna erfarenheter som kund och jämför (aningen självupptaget) sin egen förnedring med deras:

Att sälja sin kropp kan inte vara så förnedrande som att sälja sin själ, då själen räknas för mer än kroppen. Och världen är full av andens skökor, vars nesliga hantering åtnjuter allmän aktning. I jämförelse med dem är ni, som går här på gatan och säljer kroppens glädje för en ringa penning, bara små naiva och tafatta noviser i synden.

Medan Maria Sandels Naima och Sonja erhåller ett slags frihet i livet som prostituerade, är prostitutionen i Mobergs storstadsskildringar ett liv utan människovärde. Den enda vägen till värdighet – åtminstone för hans huvudpersoner – går via återflyttning till landsbygden. Författaren själv lämnade efter några år Stockholmsförorterna och köpte en gård i närheten av Grisslehamn.

Likheterna och skillnaden mellan Sandels och Mobergs föreställningar om de villkor staden erbjuder – förnedring och gemenskap, dekadens och strävsamhet, prostitution och alternativa kvinnoroller – är intressanta utifrån en vidare diskussion om mäns och kvinnors relation till urbaniseringen.

Mönstret är aktuellt än idag: kvinnor dras till storstäder där de både riskerar att exploateras och ges möjlighet till karriär och utbildning, medan männen blir kvar i stugorna och vrider sina händer, alternativt vänder sig till tv:s realityprogram för att söka fruar. Socialantropologen Lissa Nordins doktorsavhandling om ensamma män i Västernorrland visar på en stor sorg hos de ”gammpojkar” som blivit kvar, men också på ett förakt mot storstaden och dess män – mot, som en av Nordins intervjupersoner beskriver det, ”bögarna i Stockholm som inte kan något annat än trycka på knappar”.

När man läser till exempel en författare som Per Hagman (född 1968), bördig från Skövde men numera efter många år i Stockholm bosatt i Nice, slås man av hur relationen mellan stad och land ofta ges sexuella dimensioner. Landsbygdspojken vars ungdomskärlek gått förlorad till storstadsdekadensen, ofta i skepnad av modelljobb, kokain, nattklubbar och ett utsvävande kärleksliv, är ett återkommande motiv i hans böcker. Men perspektiven skiftar: i novellen ”Hon kom från Borås, hon kom från Goa” i novellsamlingen Skugglegender från 2000 är huvudpersonen den sjuttonåriga Jenny från Borås, som har hoppat av gymnasiet och under en semester i Goa träffat kärleken:

Plötsligt tyckte hon att hon älskade livet och att livet älskade henne och hon var full av en massa saker när hon träffade en Stockholmskille i lila batik som tog henne på den mest romantiska stranden en natt och hon blev kär i honom och tyckte att han var liksom mjuk och spännande på samma gång och han var ju äldre och han var ju från Stockholm och hon tänkte att eftersom hon haft sex med honom så där på stranden samma kväll de träffats så måste ju det betyda att hon verkligen blivit förälskad och så kom hon hem igen och Borås kändes så litet och hon älskade ju Goa och hon älskade ju den här killen i lila batik som sa att han väntade på henne och hon bestämde sig för att flytta upp.

Väl uppe i Stockholmsnatten dröjer det förstås inte länge förrän mannen i lila batik visar sig vara vår tids Ulrik Isgren, en lurendrejare och förförare som drar ner Jenny i knarkträsket och utnyttjar henne i gruppsexorgier med sina kumpaner. Trasig och påtänd söker hon upp berättarjaget (som här tycks vara identisk med författaren) i hans lägenhet på Kungsholms strand, bara några hundra meter från de för länge sedan rivna nödbostäder där Maria Sandel levde och skrev för några generationer sedan. Berättelsen slutar med att Hagman/berättaren meddelar läsaren att han beslutat sig för att tvinga Jenny på ett tåg tillbaka till Borås.

Hos Hagman finns förlösningen, liksom hos Moberg, endast i återvändandet. Hans senaste roman Vänner för livet, som ges ut i maj, handlar om Erik och Sophie, ett omaka par som båda har rötterna i svensk landsbygd. Efter många år av lösa förbindelser och prostitution i Paris, Nice, Monaco och Dubai, finner de till slut varandra och harmoni i ett 70-talshus på Västgötaslätten.

Jämfört med en annan av vårens böcker, den självbiografi ska Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten (född 1969), blir skillnaden tydlig. I berättelsen om uppbrottet från de kurdiska bergstrakterna och uppväxtårens väg via Uppsalaförorten Flogsta till studier i Stockholm, finns hotet hela tiden i hemmet och i det egna kulturarvet. Huvudpersonens föräldrar är vår tids Adolf i Ulvaskog, representanter för en hederskultur som inte till något pris vill släppa sina barn till livet i storstaden. När Dilsa vid ett tillfälle återvänder till Turkiet för att möta den fästman som modern valt åt henne, inser hon att den hembygdsromantik hon uppfostrats med bara är en myt:

Jag såg inga lyckliga äktenskap runt omkring mig. Jag såg olyckliga hjärtan och våldtagna kroppar. Myten om bergen hade ingett hopp om att det fann frihet i mitt arv. Trots och frihet. Det som saknades i mitt hem i Uppsala, i Sverige. Men det fanns inte heller i bergen där jag stod. Bergen var en saga.

Den här gången slutar berättelsen lyckligt, det förflutna släpper sakta sitt grepp om familjen och döttrarna kan så småningom utan rädsla ta plats som moderna, skapande individer i den västerländska urbaniteten. För den som vågar gå ut i det okända är staden full av möjligheter:

Byggnaden kändes främmande och kylig. Dörrhandtaget var kallt. Jag lade min hand på den blanka metallen. Varm imma samlades under min hand. Jag hade gjort detta förr. Klivit in i det främmande. Mött det svåra. Det skulle ordna sig. Även detta.