I den gångna valrörelsen passerade Jan Björklund genom ett närmast oräkneligt antal partiledarutfrågningar utan att bli ansatt gällande det område han verkligen haft makt över, det vill säga högre utbildning och forskning.

Det blir, i valrörelser och annars, visserligen några medieminuter om nya högskoleplatser, studentbostäder och yrkeshögskola, men oftast upphör journalisternas bevakning i höjd med gymnasiet.

Man kunde annars tänka sig en viss medial nyfikenhet och lust att granska förutsättningar för, exempelvis, de statsvetare som ymnigt förekommer i press, radio och tv. Eller att nyhetsredaktioner skulle ta ett större grepp och ägna hela politiken för högre utbildning lika mycket uppmärksamhet som föräras försvarspolitiken.

Men inte ens en KU-anmälan om Kungliga Tekniska högskolan (KTH) i eventuell bulvanroll i ännu en FOI-affär blev särskilt besvärande för utbildningsministern. När detta skrivs har det undantagslöst varit försvarsministern som medierna jagat, däremot inte Björklund, trots att det är utbildningsdepartementet som har politiskt ansvar om högskolor hamnar i blåsväder.

Och trots att det, förutom KTH:s samröre med FOI, finns mycket att granska i det gytter av holdingbolag och kommersiella samarbeten som universitet och högskolor bedriver.

Men medier låter sig häpnadsväckande ofta nöja med att återge den fluffiga innovationsretoriken och kan då låta ett universitet komma undan med att avisera att man (och här citerar jag ordagrant): ”utvecklar en strategi för strategisk utveckling”.

På grund av bristande medialt intresse för akademin kunde Björklund och andra politiker i valrörelsen lova flera lärare, utan journalistiska följdfrågor om hur lärosätena ska lösa detta. Eftersom det knappast går att få fram nya lärare (till skolan) utan att det också krävs fler universitetslärare samt vad som sedan länge är bristvara inom högskolan, mer tid till undervisning.

”Forskning” är mer frekvent uppmärksammat, även om man ibland kan misstänka att journalister (liksom politiker) har en vag uppfattning om vad forskning är och framförallt var den bedrivs.

I SVT:s partiledarutfrågning före valet påpekades exempelvis att Björklund ”är ansvarig för forskning också”, vilket genast kopplades till läkemedelsindustri och (förstås) sysselsättning, men inte alls till universitet och högskolor.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

”Forskning” tenderar dessutom att alstra något slags hovnarrs-journalistik, där det blir fritt fram för smarta forskare att skaffa sig utrymme i SVT:s nyhetsprogram gällande rön som inte ens nått djurförsöksstadiet. Tillkommer gör skojfriska förenklingar och den av SVT:s nyhetsredaktioner anbefallna anti-elitism som firar triumfer i Kurt Olsson-liknande inslag där reportrar på ”lekfullt” och andäktigt vis gör på-plats-reportage från ”forskarvärlden”.

Med den sortens journalistik kan alltså den som blir utbildningsminister räkna med att lämnas ifred med sina åtgärder kring högre utbildning och därmed forskning.

Men med tanke på att universitet och högskolor är statens största arbetsplats med ett anslag på så där 67 miljarder och inte minst att det som händer inom akademin berör hundratusentals studenter, är det gåtfullt att nyhetsjournalistiken så sällan tillämpar vad som gäller för andra politikområden, nämligen att granska hur makten utövas.