Först med det sista
En dag, när jag befann mig invid en kvinnas dödsbädd, en kvinna som varit och ännu är mig mycket kär, insåg jag vid anblicken av hennes tragiska panna hur jag mekaniskt analyserade progressionen av de lämpliga färgtoner som döden gav som avtryck på hennes orörliga ansikte. ” Claude Monet riktade orden till sin vän Georges Clemenceau och fortsatte:
Blå toner, gula, grå – vad finns annars? Hit hade jag nått. Förvisso kändes det naturligt att återge det sista intrycket av en kvinna som försvann för evigt. Men, ännu innan jag hade fått idén att de anletsdrag vid vilka jag var så djupt fästad, reagerade min organism automatiskt inför färgernas signaler och mina reflexer tog överhanden i en omedveten handling som alltid präglat mitt dagliga liv.
Den döda var konstnärens hustru, Camille-Leonie Doncieux Monet, som avled 32 år gammal, troligen till följd av livmoderhalscancer. Camille och Claude hade gift sig borgerligt 1870. Sonen Jean föddes illegitimt 1867 och Michel en kort tid före Camilles död. Vid dödslägret ägde en katolsk giftermålsceremoni rum den 31 augusti 1879, allt för att låta Camille ta del av den sista smörjelsens sakrament. Hon avled den 5 september 1879 och begravdes på kyrkogården i Vétheuil.
Till Vétheuil, en ännu bukolisk plats vid Seine, nordväst om Paris, hade Monet 1878 flyttat sin familj för att leva tillsammans med Alice och Ernest Hoschedé och deras sex barn. Varuhusmagnaten och Monets gynnare Ernest Hoschedé hade gått i konkurs året dessförinnan. En tillfälligt bildad storfamilj på flykt från ekonomiska svårigheter. Ernest var mestadels frånvarande, med en saknad som helt överskuggades av att den hade att invänta en stor sorg.
Den med Claude vigda Camille hade getts de sista riterna och hennes döda kropp behandlades med föreskriven vördnad. Två dagar före begravningen inträffade veillée mortuaire, likvakan tillsammans med det vårdade och omhändertagna liket. ”Mina stora döttrar”, skrev Alice Hoschedé (som senare skulle gifta sig med Claude), ”har varit mycket tappra och godhjärtade; de har hjälpt mig med alla de sista plikterna och vakat i två dagar över den stackars döda kvinnan.”
Lång tid hade förflutit innan Monet kommenterade sina stunder vid kvinnans dödsbädd. Minnet är förvisso inte alltid en pålitlig följeslagare. Började sorgearbetet först sedan han reflexivt iakttagit döendets färgförändringar? Han talar om vanans makt som tagit över, om förmågan att koppla på autopiloten och därigenom till synes kunna klara av svåra ting utan någon medveten tanke alls. Men det som förefaller vara kvarnhjulets förbannelse kan likaväl vara dess stabila grund för mästerskap. Med mästarens rätt talar Monet nämligen om en väl tillvaratagen rutin som en förutsättning för iakttagelsens hållbarhet.
Att han vid tiden för sin korrespondens med Clemenceau led av starr hade, det kan inte uteslutas, gjort honom ständigt uppmärksam på färgoptikens vanskligheter. Det kan här vara värt att erinra om en önskan om total befrielse som han riktade till Clemenceau. Han önskade att han kunde födas blind och därefter genom ett trollslag bli seende så att han kunde måla utan inflytande från tidigare erfarenheter. Han ville befria sig från varje form av inflytande som störde hans förmåga att absorbera omvärldens ljussensationer. Hur låter sig detta göras i färg? Helt enkelt genom att undvika kontext, det vill säga att svara mot varje färgstimuli så gott som helt frigjort från dess omgivning. Men uppgiften är svår då det visuella systemet samtidigt söker sammanhang.
N är Monet installerade sig vid sidan av Camilles dödsbädd med sina verktyg och en duk som mätte 90 x 68 cm kunde han knappast hålla emotionerna stången. Och inte heller när han under återstoden av sitt långa liv betraktade bilden av sin första hustru förintad av cancern. Den fanns ständigt i hans närhet. Man kan lätt förledas till föreställningen att Monet målade i trance. I själva verket förberedde han sig noggrant och påbörjade sitt arbete sedan Camille tvättats och förberetts för likvakan.
Vi vet inte hur rummet var smyckat. Men så mycket är bekant att Camille förbereddes för sin hädanfärd skyddad av kyrkans konventioner. Sänglinnet var säkerligen omsorgsfullt tillrättalagt. Ett krucifix och ett ljus kan ha funnits till hands. Vi får också anta att Claude var i arbete parallellt med de andra närvarandes rituella omsorger, vilka tillät en mental bild av förtröstan.
Konventionen låter den goda och renade döda lyftas till himlen med Marias namn på läpparna. Döden är en rofylld transfiguration genom det gudomliga ljuset. Den bästa döden är inte den snabba från lidande befriade, utan den som sker genom förberedelse. Genom insikt och sista smörjelsen. Den pastorala döden var central i den katolska undervisningen, varvid skräcken inför helvetets plågor tonades ned. Döden blev gripande och skön som naturen själv. Den var inte längre förknippad med sorg, utan med upphöjd skönhet. Spår av lidande eliminerades för att istället skåda den döende i ett fridfullt sovande tillstånd, en bild av evig frid.
Så icke i Monets målning, låt vara att det utrymme som kvarstår för tolkning visserligen kan tillåta tankegångar i anslutning till traditionell dödsbäddsikonografi. I den omfattande Monetlitteraturen saknas heller inte exempel. Vi läser att Claude genom sina penseldrag lyfter Camille mot ljuset och därmed tillför hoppet om en gudomlig närvaro. Eller att dessa uttrycker förkrosselsens vanmakt.
Monet har helt avstått från uppståndelseperspektivet, från varje sakral antydan. Camille betraktas frontalt och ovanifrån. Hennes bröstkorg och huvud har vridits åt sidan, asymmetriskt med stark konfrontationsverkan och helt utan ikonisk stränghet. Monet står lutad över sin hustrus av döden förändrade anletsdrag. Han låter bilden av henne förlora sin rumslighet för att istället lyftas upp med penseldragen på den rena duken. Han beslöjar hennes ansikte med blåa diagonalt löpande färgstråk med dagrar i gult, rosa och orange.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Det är inte en bild avsedd för kontemplation av en kvinna i evig sömn, skön i döden. Ansiktet är tunt och förött, käken uppbunden men läpparna är öppna, vilket gör kontrasten mellan de slutna ögonen och den frusna öppna munnen än mer gripande i denna meditation över förlust och sorg. Ljuset stryker över ansiktet, hennes ena ögonlock beskuggat; det vi ser är den öppna munnen som aldrig mer kommer att tala.
Monet hade målat slutet av sin hustrus existens och vägrat att idealisera hennes drabbade ansikte och kropp eller att återskapa hennes bild utanför tiden som en förskönad gestalt i sällhet. Den blomsterrikedom som omgav Camille i hans många tidigare bilder av henne har reducerats till en bukett med torkade blommor. Den bukett som placerats i hennes händer under likvakan.
Claude hade brutit med konventionen obunden av katolsk rit. Han hade litat till sitt måleri som ett sätt att bearbeta sin sorg från sin icke-konfessionella ståndpunkt. Han måste ha gjort detta medan den samtidigt närvarande Alice Hoschedé och hennes döttrar följde sina katolska plikter med böner om Camilles säkra hädanfärd.
Hans Henrik Brummer är före detta överintendent på Nationalmuseum och Waldermarsudde. Hans bok Begärets dunkla mål och andra essäer utkommer 2013 på Atlantis förlag.