Vi fick lära oss att 1900-talets urkatastrof, första världskriget, var oundvikligt. Stormakternas nationalism och kapprustning störtade dem i avgrunden. Men få historiker köper idag denna förklaring till krigsutbrottet, även om de fortfarande tvistar om de verkliga orsakerna. Efter snart 100 år och oräkneliga studier om tragedins förspel vet vi i detalj vad som utspelade sig sommaren 1914, men vi är fortfarande förvånansvärt okunniga om varför det hände.

Inför hundraårsdagen 2014 stundar en strid ström av böcker. Få kommer att kunna mäta sig med The Sleepwalkers av Christopher Clark. Han beskriver kriget som resultatet av en rad tillfälligheter och fadäser. Mordet i Sarajevo på Österrike-Ungerns tronföljare, Franz Ferdinand, utlöste en oväntad diplomatisk kris i ett läge då Europas stormaktsrelationer var exceptionellt polariserade. Så långt tangerar Clark andra forskares arbeten, men han gör ett kritiskt tillägg. Det var bara en sammandrabbning mellan Habsburgmonarkin och Serbien som 1914 kunde dra med sig resten av stormakterna i krigets malström.

Årtiondet före kriget hade Storbritannien övergivit sin tradition av att balansera de ledande staterna på kontinenten. Istället hade London valt sida och närmat sig de forna fienderna Frankrike och Ryssland för att hejda deras framstötar mot det brittiska imperiet. Slitningar med motståndarlägret, Tyskland och Österrike-Ungern, fick man på köpet. Samarbetet med Sankt Petersburg skulle dock knappast ha överlevt länge till. Britternas tålamod hade börjat tryta efter flera ryska provokationer i Persien. Londons band till Paris 1914 var solida, men det var framförallt tack vare en person, utrikesminister Edward Grey. Clark menar därför att Storbritannien, om freden varat ännu några år, skulle ha satsat på détente med Tyskland. Här har han en viktig poäng. Stormaktsrelationerna var inte huggna i sten, och själva tidpunkten för krisen spelade en nyckelroll i eskaleringen till ett världskrig.

Ryssland och Frankrike hade sedan 1894 lovat att komma till varandras undsättning om Tyskland gick på offensiven. Men bara ett par år före 1914 hade den franske presidenten Raymond Poincaré – av personlig övertygelse – fjättrat sitt land vid den ryska utrikespolitiken genom att utlova stöd i nästa krig, oavsett hur det bröt ut. Resonemanget var lika enkelt som lättsinnigt. Poincaré fruktade att det rysk-franska förbundet skulle luckras upp i framtiden – ju förr man gjorde upp med Tyskland desto bättre. En olycksbådande följd var att Paris sporrade Ryssland att provocera Berlins allierade, Österrike-Ungern, på Balkan.

Balkan var en rysk intressesfär genom närheten till Bosporen, ett vitalt sund för rikets utrikeshandel. Regionens slaviska stater, och i synnerhet Serbien, stod dessutom under ryskt beskydd. Sankt Petersburgs slavofila ledare eggade Belgrad att förverkliga sin dröm om ett ”Storserbien”, som inkluderade de österrikiska provinserna Bosnien och Hercegovina. Serbiska organisationer hade i åratal konspirerat för att destabilisera Habsburgmonarkin, men enligt Ryssland överdrev Wien faran från Belgrad. Efter blodsdådet i Sarajevo intalade sig makthavarna i Sankt Petersburg att deras skyddsling Serbien var oskyldig, oavsett vilka bevis på motsatsen som Österrike-Ungern skulle ”fabricera”.

Tsaren och hans ministrar var säkra på sin sak: om Habsburgmonarkin förklarade krig mot Belgrad skulle attentatet bara vara ett svepskäl för att sätta en gammal plan i verket och locka ut ryssarna på slagfältet. Och hjärnan bakom intrigerna var Tyskland. Men allt var inbillning. Enligt Clark förklarar dessa villfarelser varför Ryssland mobiliserade först av alla stormakter. Därefter fanns ingen återvändo.

Historiker brukade tidigare, precis som ryssarna, avfärda Österrike-Ungern som Tysklands marionett. Men Clark och de flesta forskare förkastar numera detta synsätt. Wien beslutade om krig på egen hand, och fick sedan löfte om tysk hjälp om konflikten skulle sprida sig. För Berlin var angreppet på Serbien legitim vedergällning för mordet på en allierad kunglighet. För vissa historiker röjer dock Berlins carte blanche till sin bundsförvant en vilja att framkalla ett ”förebyggande” storkrig innan Ryssland hunnit ikapp Tysklands försprång i kanoner och krut.

Men Clark visar övertygande att makthavarna i Berlin trodde sig avskräcka Ryssland från att ingripa genom att ställa upp sina arméer bakom Österrike-Ungern. Det var en ohygglig felkalkyl, eftersom Sankt Petersburg från början räknade med att Wien dansade efter Berlins pipa. När detta gick upp för Vilhelm II försökte han panikslagen pressa österrikarna att retirera och ryssarna att avblåsa mobiliseringen. Men det var för sent.

Allt färre historiker bagatelliserar idag Franz Ferdinands död som gnistan som råkade sätta fyr på Europas sprängfyllda krutdurk. För många, inklusive Clark, är istället skottet en orsak i sig. Utan tronföljarens död skulle Österrike-Ungern inte ha anfallit Serbien, och därmed skulle världskriget inte ha brutit ut 1914 – kanske aldrig. Habsburgmonarkins avsikter är därför avgörande för att begripa utbrottet.

Denna analys är dock Clarks akilleshäl. Enligt honom motiverades Europas statsmän främst av säkerhetspolitisk beräkning. Men i Österrike-Ungerns fall tvingas han medge att detta ter sig tvivelaktigt. Beslutsfattarnas resonemang bar inga spår av strategisk planering. Av deras rådslag framgår att Serbien måste straffas för sitt illdåd, men därutöver formulerade de – förbluffande nog – inga politiska eller militära mål med kriget.

Här upphör Clarks resonemang, kanske för att arkivmaterialet i Wien skulle kullkasta hans tes om säkerhetspolitikens primat. Habsburgmonarkins ledare insåg nämligen att de riskerade att begå självmord, att Ryssland troligen skulle intervenera och utlösa ett storkrig som kunde tillintetgöra Österrike-Ungern. Men alla kostnadskalkyler trängdes undan av en tvångsmässig drift att slå till. Varför?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Enligt min mening kan den enda rimliga förklaringen sammanfattas i ett ord: heder. För makthavarna och deras aristokratiska värderingar var krig att likna vid dueller mellan stater. Franz Ferdinand, rikets tronföljare och framtidshopp, hade mördats på eget territorium av en fiendemakts hantlangare. Attentatet var en exempellös förolämpning av en barbarisk uppkomling mot den anrika monarkin. En ödesdiger vanföreställning fick makt över de styrande i Wien. En straffexpedition måste tåga mot Serbien, annars skulle riket blotta sin svaghet och inte längre göra rätt för sin stormaktsstatus. För den illustra Habsburgdynastin skulle en sådan degradering ha varit som att härska utan heder. Kejsaren och hans rådgivare hade att välja mellan stukad prestige och en ärorik undergång. Tanken svindlar, men för dem var valet enkelt: Harmagedon.

Österrike-Ungern anföll Serbien trots fiendskapen med Ryssland, inte på grund av den. Europas rivaliteter kan förklara hur kriget spreds från Balkan, men inte varför Habsburgmonarkin tog till vapen. För att till fullo förstå krigets ursprung måste vi skilja utbrottet från spridningen. Men Clark, liksom de flesta andra historiker, kan med sina säkerhetspolitiska skygglappar inte upptäcka någon skillnad.

Clark liknar Europas statsmän 1914 vid ”sömngångare”. Ingen av dem hade planerat något krig vid sommarens början och deras vantolkningar av varandras avsikter drev dem stegvis mot fördärvet. Men denna bild är delvis missvisande. Efter skotten i Sarajevo tyckte sig Österrike-Ungerns ledare sakna alternativ till krig. Inget kunde få dem att ompröva sitt beslut, inte ens ett brittiskt medlingsförsök när det var uppenbart att hela kontinenten skulle sättas i brand. Flera av stormakterna kanske snubblade aningslöst mot ruinens brant, men Österrike-Ungern marscherade med berått mod dithän.