Landet sägs vara befolkat av oftast mer, sällan mind­re fanatiska talibaner, mullor och jihadister som alla vill se till att inga moderna påfund som frihet, demokrati eller lika rättigheter för män och kvinnor får möjlighet att göra sig påminda. Landet har en våldsam historia där krigen har avlöst varandra med endast korta och sporadiska mellanspel av något som liknar fred om man inte har för stora pretentioner. En fransk betraktare uttryckte det så här för mer än hundra år sedan: ”Afghanerna har ingen historia, för anarkin har ingen historia.”

Ovanstående uppräkning innehåller en hel massa klichéer, och som de flesta sådana innehåller även dessa en kärna av sanning (annars hade de knappast blivit klichéer), men också stora och vilseledande förenklingar. För Afghanistan har inte alltid varit det primitiva och brutala land som det är idag och som det påstås ha varit så länge någon kan eller vill minnas.

Det finns flera orsaker till det selektiva minnet. Det är dramatiskt tacksamt och retoriskt effektivt att framställa landet som en anakronistisk och exotisk kvarleva av svunna onda tider; att försöka normalisera det skulle förstöra den effekten. Ett annat och långt viktigare skäl är att det vanligen är inkräktarna som har fått skriva historien, inte afghanerna själva. Inkräktarna har kommit från många skilda länder: Persien/Iran, Indien, England, Ryssland, Sovjetunionen, USA, och jag har säkert glömt ett eller annat land.

Man skulle kunna säga att Afghanistan och afghanerna har haft geografisk otur, beläget som det är mellan stora länder som har gjort att det har blivit platsen där imperialistiska välden valt att ställa sina intressen mot varand­ra. Som England och Ryssland gjorde under 1800-talet. En förvisso haltande europeisk parallell är Polen, som har varit klämt mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Än idag är det svårt att placera Afghanistan. Är det är en del av Mellanöstern eller av ­Centralasien, eller är det suigeneris?

Robert D Crews har i sin Afghan Modern framgångsrikt försökt revidera den gängse historieskrivningen. Crews är professor vid Stanford och författare till bland annat en utmärkt studie om Tsar-Rysslands attityder till sina muslimska befolkningar. Det finns vid det här laget ganska gott om värdefulla böcker om Afghanistan, till exempel Thomas Barfields etnografiskt inspirerade historia. Crews bok täcker naturligtvis samma markområde, men han söker att hela tiden se hur landet har interagerat med andra länder, både när och fjärran.

Afghanistan, så som vi känner det nu, är en relativt sen uppfinning. Nuvarande gränser kom till först i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Alltså inte mycket senare än när Tyskland och Italien blev de nationer som de är idag. ”Det var en samling disparata territoriella fragment som saknade naturliga gränser eller en distinkt nationell kultur eller dialekt…”

Så beskrev en historiker Preussen, men dessa ord är också tillämpliga på Afghanistan.

Andra har jämfört Afghanistan med Skottland och dess klaner. Visst finns det invändningar mot sådana jämförelser, men poängen är att den afghanska ­statsbildningen inte är unik eller omöjlig utan har likheter på andra håll i världen. ­ Landet har heller inte alltid varit en intellektuell avkrok, utan flera av den muslimska världens stora föddes där. Den store sufiske diktaren Jalal ad-Din Rumi härstammar från Balkh och filosofen al-Farabi föddes, enligt en version, i Khorasan. Så landet har många illustra söner.

Persiska var då de lärdas och mäktigas språk som gjorde det möjligt för olika etniska grupper att kommunicera med varandra, och de flesta intellektuella kunde skriva på mer än ett språk. Det var heller inte det bigotta, intoleranta land som det senare har blivit. Författare berättar om uppenbarligen ganska så vidlyftiga fester som avhölls i landets städer. Staden Herat blev ett konstnärligt centrum där berömda målare bedrev sin verksamhet.

Landet var också en plats där handeln blomstrade; Kandahar blev en viktig plats för handeln mellan Iran och Indien. Men redan under tidigt 1700-tal florerade en annan bild av Afghanistan, en bild som hänger kvar än idag och som också den har en viss förankring i verkligheten. 1728 skrev den polske jesuiten Judas Thaddaeus­ Krusínski en bok som översattes till bland annat latin, franska och engelska och som kom att få stort inflytande när de mäktiga imperierna, inte minst det osmanska, konstruerade sin bild av afghanen och Afghanistan. Krusínski beskrev dem som ett ”oregerligt folk vars kärlek till frihet och oavhängighet fick dem att ständigt göra uppror”. De var vana vid smuts och elände och, ännu värre enligt vår jesui­tiske sagesman, ”det finns nog inget folk som har en mer fientlig inställning till vin”. Den här bilden har sedan kolporterats genom seklerna och lever fortfarande i högönsklig välmåga.

Böcker som Crews gör att denna bild nu måste ifrågasättas och modifieras. Inte så att han vill göra landet till ett central­asiatiskt Sörgården. När Ahmad Shah, som anses vara nationens fader, grep makten i mitten av 1700-talet och grundade­ Durrani-­imperiet, inleddes en försiktig­ ekonomisk moderniseringsprocess genom­ samarbete med banker i Indien. Ahmad Shah gjorde sitt bästa för att få sitt lands elit att framstå som en kosmopolitisk konkurrent till iranska och indiska eliter.

Det var under detta sekel som de europeiska stormakterna på allvar började blanda sig i leken. Som Crews påpekar så ”visar det europeiska inträdet i fraktionsstrider under denna period hur konflikter som på ytan tycktes vara ’stamkonflikter’ eller högst lokala nu blev mycket mera komplicerade problem som i sig förenade det lokala och det ­globala”. ­Afghanerna blev redan då platsen för tidens proxywars. Dost Muhammad som styrde landet under 1800-talets mitt sökte balansera dessa olika utifrån kommande krafter och det utlyste en kris som utspelade sig ”från Kabul, Herat och Peshawar till London, Teheran och Sankt Petersburg”. Tanken att Dost Muhammad skulle slå sig ihop med Ryssland fick England att förklara krig mot honom i oktober 1838. På den vägen har det fortsatt till idag men förstås med lite olika aktörer.

Under hela perioden har demoniseringen av afghaner också fortsatt. En typisk brittisk beskrivning av de afghaner som tog till vapen mot de brittiska inkräktarna lät så här: ”en mobb av arga, mörkhyade män, galna, och som jagade sitt byte som blodhundar som fått vittring på mänskligt kött”.

Islam har spelat en viktig roll i landets historia och tidigt såg man i religionen en potentiell revolutionär kraft. Afghanistan blev ett tillhåll för spioner, agenter, revolutionärer och desertörer och flera andra aktörer som under islams fana ville bekämpa det brittiska imperiet som ju redan ett par gånger fått en blodig näsa när det försökte kuva landet. Denna rörelse gick hand i hand med en önskan att modernisera Afghanistan. För mer än hundra år sedan fanns röster som propagerade mot månggifte och som förstod att det låg i stormakternas intresse att se till att landet förblev primitivt och efterblivet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Flera av landets härskare fortsatte under 1900-talet att sträva mot en modernisering, även om det förstås aldrig var några folkpartister som styrde. Men det var heller inga talibaner. Man ville upprätta handelskontakter med Europa och USA, man byggde skolor dit till och med flickor hade tillträde, de välbärgade skickade sina barn för att de skulle utbildas vid västerländska universitet. Man byggde till och med ett litet kristet kapell i trädgården till den italienska ambassaden. Ett bankväsen inrättades och med det följde förstås en korruption som knappast har blivit bättre med det massiva inflödet av amerikans­ka dollar under senare år. Crews nämner ett rykte som gör gällande att ordföranden i Kabul Bank äger inte mindre 39 villor på Palm Jumeirah i Dubai. Det är väl knappast genom vanligt hederligt hårt arbete han har lyckats så väl här i livet.

Crews tes, som han övertygande argumenterar för, är att Afghanistan länge har varit en global spelare både politiskt och ekonomiskt. Men inte heller det är ­oproblematiskt. Odlingen av opium har varit lukrativ. Försök att få fattiga bönder att överge den för långt mindre lönande grödor har naturligtvis misslyckats. Nog är det oförlåtligt naivt att tro att dessa bönder skulle offra sin inkomst för att hjälpa västerländska politiker att rensa upp i sina egna drogträsk. Drogproblemet måste lösas i väst, inte i Afghanistan.

Landet blev också platsen där stormakterna utkämpade en ganska het del av kalla kriget. USA gjorde sitt bästa för att Afghanistan skulle bli Sovjetunionens Vietnam efter invasionen i december 1979 och lyckades väl i sitt uppsåt. Sovjetunionens soldater blev snabbt demoraliserade; de sålde sina vapen till afghaner, väl medvetna om att dessa skulle komma att vändas mot dem. Afghanistan blev då också ett mål för jihadister från när och fjärran. Den karismatiske Abdullah Azzam, medlem i Muslimska brödraskapet, kallade till jihad och hävdade att det var en plikt som åvilade alla muslimer. Afghanistan var förs­ta akten i ett drama som Azzam hoppades skulle sprida sig och snart förpassa det saudiska kungahuset till historien. Sovjetunio­nen drevs ut, talibanerna kom till makten och störtades i sin tur. USA har vid det här laget spenderat över 700 miljarder dollar i landet och har inte mycket att visa upp för detta. Det ser ut som en tragedi utan slut.

Men det finns optimister. Crews inleder sin bok med att berätta om ett möte på ett flygplan från Kabul till Persiska viken. Hans granne är optimistisk. Kabul ska snart bli en glittrande metropol som Dubai, en blomstrande mötesplats för Europa och Asien. Landets geografiska läge, som hittills har varit en olycka, skulle då förvandlas till en kommersiell möjlighet. Crews berättar om andra som tidigare har närt liknande drömmar. Vem vet – en dag kanske drömmen blir sann. Och inget folk förtjänar lite lugn, ro och välstånd mer än det afghanska.