Fasaden rämnade och projektet att ”avdiabolisera” Nationella fronten blev aldrig särskilt djupgående. Det visar Marine Le Pens personliga fiasko i den direktsända debatten med Macron inför det franska presidentvalet och framförallt den växande spänningen och slutliga skilsmässan i september mellan henne och partiets andreman Florian Philippot. Än en gång besannades det att positionen som andreman är dödens position i Frontens hierarki.

Han var för övrigt inte den ende Philippot i hennes parti där det ibland ironiserades över uppkomsten av en ny ”dynasti” vid sidan av familjen Le Pen. Efter Florian Philippots avhopp följdes hans exempel nästan omedelbart av fadern Daniel Philippot, regionalråd för Nationella fronten i den nyskapade regionen Hauts-de-France i norra Frankrike, och, vilket var betydligt allvarligare, snart nog också av Damien Philippot, Florians fyra år äldre och medialt ganska osynlige bror, som var Marine Le Pens analytiker och specialist på opinionsundersökningar.

Såväl far som bror hoppade av för att ansluta sig till Florian Philippots politiska tankesmedja Les Patriotes, vars grundande var ett av huvudskälen till brytningen mellan honom och Le Pen, en brytning som av franska medier har betecknats som sensationell. Men frågan är om inte en framtida skilsmässa i en eller annan form ändå inte fanns inbyggd redan från början i det sällsamma resonemangsäktenskap som ingicks våren 2009 mellan de två högutbildade och gaullistiskt orienterade bröderna Philippot och det högerextremistiska partiets kronprinsessa och nya ansikte. Nu återstår det att se hur Nationella fronten kommer att positionera om sig och vilken roll det framledes kommer att spela i Frankrikes politiska spektrum. Framtiden får också utvisa vilka lärdomar övriga etablerade och hårt sargade partier kommer att dra.

Ekonomen Daniel Cohen ser i en krönika i nyhetsmagasinet L’Obs två möjliga kursändringar för Nationella fronten. Dels kommer frågan om utträdet ur euron, hårt driven av Philippot, att tonas ner och så småningom falla i glömska, dels är det troligt att Marine Le Pen kommer att styra partiet närmare systerdottern Marion Maréchal-Le Pens mer socialkonservativa linje – vilket inte behöver innebära Maréchal-Le Pens politiska återkomst – och en möjlig allians med den traditionella och traditionalistiska högern.

En annan konsekvens, menar Cohen, är att Macron mycket väl kan ha förlorat sin favoritfiende ”utan att med säkerhet veta vem som kommer att avlösa henne”. Det skulle kunna bli det republikanska partiets nyvalde ledare, den 42-årige Laurent Wauquiez, som hörde till de politiska ledare som under presidentvalets slutfas inte vädjade till väljarna att rösta på Macron för att mota Le Pen. Efter en kampanj under mottot ”Högerns återkomst” är han nu fast besluten att ta upp kampen med macronismen. Men för att göra det framgångsrikt, måste han lyckas med konststycket att ena en svårt söndrad högerrörelse: att återigen mobilisera den hårda kärntruppen som drömmer om ”en höger som inte ber om ursäkt för att den är höger” utan att skrämma bort de moderatliberala. Hur långt högerut Wauquiez är beredd att ta sitt parti kan man bara sia om. I sina tal slår han an tongångar – försvaret av en fransk identitet, appeller till den tysta majoriteten – som kan tänkas attrahera Le Pens besvikna väljare, samtidigt som han har försäkrat att han aldrig kommer att ingå allians med hennes parti.

Det franska presidentvalet utlöste en lavinartad utgivning av flyhänt skrivna rapportböcker av rutinerade politiska journalister för vilka den symbiotiska samlevnaden med den politiska eliten utgör en aldrig sinande informationskälla. Inte så sällan tar denna sig uttryck i lukulliska långluncher under vilka det utbyts en förrädisk mix av förtroenden, skenbara förtroenden och skvaller ”off the record”, ett kamaraderi uppbyggt på en minerad terräng av ömsesidigt beroende. Ett par av dessa böcker höjer sig över de andra. Dels Renaud Délys La vraie Marine Le Pen (Den sanna Marine Le Pen), ett mellanting av essä, porträtt och mediekritisk analys mot en bakgrund av fascismens historiska roll i fransk politik från 1800-talets två sista decennier med den populistiska boulangiströrelsen och den franska nationalismens födelse fram till Nationella frontens framväxt i dagens Frankrike. Dels Laurent Neumanns Les dessous de la campagne 2017 (Bakom kulisserna på presidentvalskampanjen 2017), som tar vid där Dély slutar och täcker alla aspekter av en kampanj utan motstycke, där idédebatten hamnade på undantag och det enda någorlunda förutsägbara var att Marine Le Pen skulle nå andra omgången.

Inte nog med att den utspelades under exceptionella omständigheter – undantagstillstånd och maximalt terroristhot – utan den blev också fullständigt sönderhackad av ”affärer”, teaterkupper, pikanta avslöjanden om vissa kandidaters omsorg om den egna exteriören (Alain Juppés blekta tänder och François Fillons plockade ögonbryn) liksom lömska påhopp och falsk ryktesspridning på sociala medier. Även om politiska skandaler, korruptionshärvor och ett rått debattklimat förekommer också på andra håll menar Neumann att den franska presidentvalskampanjen 2017 överträffar allt i sin genre, till och med Shakespeare distanseras i fråga om dramatik, brutal cynism och överraskande vändningar.

Dély kombinerar i sin studie den erfarenhet och den kunskap som han tillägnat sig genom sin mångåriga bevakning av fransk högerextremism med en rad avslöjande intervjuer med ett antal av Nationella frontens tidigare toppnamn, som i samband med partiets ideligen återkommande interna maktstrider under årens lopp fördrivits från sina positioner och som med partigrundaren Jean-Marie Le Pen i spetsen inte haft några som helst betänkligheter mot att lätta sina hjärtan för en uppmärksam vänsterjournalist. På så sätt lyckas han obevekligt avlägsna lager efter lager av de omsorgsfulla omrappningar som partiet genomgått sedan början av 2000-talet, då utrensningarna av det gamla gardet inleddes samtidigt som Marine Le Pen började arbeta alltmer målmedvetet på att ta över efter ”Papy” Le Pen.

Vid tidpunkten för hennes officiella tillträde som partiledare i januari 2011 hade lepenismen, faderns hårdföra linje, mer och mer börjat ge vika för marinismen, en retuscherad variant av det konservativt nationalistiska och främlingsfientliga fädernearvet. Själv förkroppsligade hon med Délys ord ”en ny tendens i 2000-talets extremhöger, trendig och ’modern’, nästan…’cool’!”. Hon är, som bokens undertitel lyder, ”en bobo bland fascister”, där ”bobo” står för borgerlig bohem, ett begrepp myntat av den amerikanske skribenten David Brooks för att beskriva den hybrid av hippie och yuppie som blev en av det nya millenniets mer sällsamma produkter. Men hon är mer än så, hävdar Dély, hon är en ”fascist-bobo”. Skillnaden kan tyckas hårfin men utgör i själva verket bokens bärande tema, som slås an redan i det inledande citatet från bantukulturen: ”Leopardens avkomma ärver också hans fläckar.”

Marine, den yngsta av Jean-Marie Le Pens tre döttrar med första hustrun Pierrette Lalanne, var inte mer än sex eller sju år då fadern tog för vana att ha med sig sin lilla ljushåriga ”chou-chou” (kelgris), sin ”Marinou”, som en publikknipande attraktion i täten på Frontens parader och besynnerliga ceremoniel till Jeanne d’Arcs eller den frankiske krigarfursten Karl Martells ära. Tiden var 1970-talets mitt då det fortfarande handlade om ett slags operettfascism som få tog på allvar. Under årens lopp skulle far och dotter svetsas samman ytterligare när episoder ur sagan Le Pen gick som följetong i fransk press, en del våldsamma som när en bomb briserade i familjens lägenhet i Paris i november 1976, andra spektakulära på ett annat sätt som de rättegångar som följde på det mångmiljonarv från en partimedlem som i ett slag gjorde Le Pen till en mycket förmögen man. För att inte tala om turerna kring paret Le Pens infekterade skilsmässa, som nådde sin höjdpunkt när Madame vek ut sig i franska Playboy som hämnd för att maken dragit det längsta strået i rätten.

Där och då lades grunden till den obrottsliga lojalitet som länge skulle prägla förhållandet mellan far och dotter. Marine tog alltid pappas parti och i mer än fyrtio år skulle hon försvara honom mot allt och alla: mot modern vid skilsmässan, mot de fientligt sinnade medierna, mot rättvisan när han stod åtalad för antisemitism och hets mot folkgrupp, mot hans politiska fiender och mot kuppmakare inom det egna partiet. Marine växte upp till sin fars tvillingdotter, likheterna var så påtagliga att modern flera år efter skilsmässan i vredesmod lär ha yttrat: ”Marine är sin fars fulländade klon. Hon är som Jean-Marie Le Pen, fysiskt, själsligt, sånär som på håret.” Far och dotter var ett: Jean-Marine.

Utbildad till advokat som sin far hade Marine Le Pen svårt att få fart på sin karriär på grund av det nedfläckade familjenamnet. Det problemet löste ”Papy” genom att utnämna henne till Frontens juridiska expert 1998, då partiet sedan några år tillbaka seglade i stark medvind och inte bara hade vunnit nya väljargrupper i bortglömda förorter utan också hade fått majoritet i kommunstyrelsen i fyra sydfranska städer. Jag var bosatt i Frankrike i två olika perioder under Frontens framväxt, först några år i början på 1980-talet och sedan under 1990-talets senare hälft. Under de mellanliggande åren hade partiet gått från en ganska lösligt grundad extremrörelse till en central maktfaktor i fransk politik.

I det slutande 1990-talet vaknade också Marines politiska ambitioner. Dély förvandlar henne kanske lite väl snabbt till en slugt och planmässigt beräknande strateg som för att en dag kunna ta hem spelet om ledarskapet för Fronten bara behövde ”hålla sig så nära fadern/grundaren som möjligt, mångdubbla tecknen på respekt, trohet och lydnad”. Det verkar dock rimligt att anta att Marine med tiden kom att omvandla symbiosen med fadern till en språngbräda till politisk makt.

En annan språngbräda var medierna. I en av Délys intervjuer påminner Carl Lang, tidigare ett av Frontens toppnamn, om att Marine Le Pen var en medieprodukt innan hon på allvar visade klorna som politiker. Men också här hade hon föregåtts av fadern (faktum är att det mesta som dottern har gjort har fadern gjort före henne), som mitt under sitt turbulenta 1980-tal gjorde ”ett av mediehistoriens gigantgenombrott”, som Bim Clinell uttrycker det i sin viktiga kartläggning av Nationella frontens Frankrike De hunsades revansch (1999). Jean-Marie Le Pen var fortfarande en paria, men en paria som gick hem i rutan.

Dottern fick sitt verkliga elddop i efterdyningarna av presidentvalet 2002 då fadern överraskande hade kvalificerat sig till den andra omgången men led ett förödmjukande stort nederlag mot huvudfienden Jacques Chirac som återvaldes med mer än 82 procent av rösterna. Väljare av alla politiska schatteringar hade gått man ur huse, inte så mycket för att rösta fram den ganska impopuläre Chirac som för att mota Le Pen, ett scenario som i stora drag skulle upprepas femton år senare, men nu med dottern i en av huvudrollerna. Som Dély påpekar rör det sig här om en mekanism som sammanfattar och återspeglar den tvetydiga roll som Fronten spelar i fransk politik sedan decennier tillbaka. Genom att fungera som en uppsamlingsplats för en del av den folkliga vreden, har partiet också tjänat som säkerhetsventil för att kanalisera samma vrede.

Om fadern hade gått rakt genom rutan, så formligen pulvriserades den av dottern. För journalisterna var denna unga kameravänliga kvinna med välsmort munläder och såpoperaliknande bakgrund en skänk från ovan. För Marine Le Pen innebar upptäckten av medierna som en politisk marknadsplats att jakten på respektabilitet fick en helt annan bär- och lyskraft. I det sammanhanget är Dély inte nådig mot sitt eget yrkesskrå, som enligt honom i alltför stor utsträckning har ägnat sig åt att sälja varumärket Le Pen som ”en oavbruten följd av säsonger av Dallas”. Han hävdar att medierna, ”ofta servila och förblindade av nyhetens attraktion”, sänkte garden alldeles för mycket och gick rakt i den fälla som Marine Le Pen kanske inte så mycket gillrade som inkarnerade som ”Marine, lepenismens mänskliga och till och med belevade ansikte”.

Det mediala genombrottet lärde henne att tala med kluven tunga: å ena sidan fortsatt trohet mot fadern och Frontens grundbegrepp, å den andra en mer dämpad och ”normaliserad” framtoning för att hålla sig kvar i ett fördelaktigt medieljus och locka till sig nya, yngre väljargrupper och fler kvinnor. Framtiden tycktes utstakad, om än långt ifrån problemfri. Demagogiskt begåvad men intellektuellt osäker var hon i akut behov av kompetenta rådgivare som kunde tänka sig att solidarisera sig med hennes önskan att bleka ett vanärat förflutet och mjuka upp konturerna på hennes och Frontens skamfilade image. Och en vårkväll 2009 på en middagsbjudning i Paris latinkvarter blev hon inte bara bönhörd utan fick dubbelbingo i form av de två sammansvetsade bröderna Florian och Damien Philippot, båda mitt uppe i lysande karriärer som statstjänsteman respektive analytiker på ett välkänt opinionsmätningsinstitut.

Under middagen avhandlades en rad ämnen – Europa, den nationella suveräniteten, högerns tillstånd, Nationella frontens framtid – och det visade sig att de var så överens att de beslutade inleda ett nära men till en början diskret samarbete. Bröderna var, som Dély träffande formulerar det, två ganska ”skamsna marinister”. Det skulle dröja till 2011 innan Florian Philippot officiellt anslöt sig Nationella fronten, inte utan att poängtera att det aldrig någonsin varit aktuellt för honom att lägga sin röst på Jean-Marie Le Pen, något som spädde på dennes fantasier om att dotterns favorit i själva verket var en gaullistisk infiltratör utsänd av det franska inrikesministeriet. Och först i november 2016 var det läge för Damien Philippot att officiellt ansluta sig till Fronten inför presidentvalskampanjen.

När Marine Le Pen på en valaffisch poserade framför ett rogivande ruralt landskap vid sidan av frasen ”La France apaisée” (Det stillade Frankrike), hade hon som vanligt föregåtts av fadern. Under presidentvalskampanjen 2002 hade Jean-Marie Le Pen poserat som en stillsam åldring med polokrage och ett lugnande leende. Efter det förkrossande valnederlaget hade han återgått till att vara ”un boulet de canon”, en kanonkula, som han kallade sig själv. Och inför dotterns valkampanj flera år senare hade han degraderats till ”un boulet” kort och gott, vilket på franska kan betyda både ”kula” och ”black om foten”.

Han gjorde aldrig någon hemlighet av att han tyckte att dottern hade valt fel väg för Fronten. ”Ingen intresserar sig för en snäll ’front’ ”, suckade han. Inte överraskande drog han fram valet av Donald Trump som ett exempel på att det är ”förvrängningen och överträdelsen som möjliggör den ensammes seger mot alla, mot ’systemet’ ”. Och ”Papy” Le Pen visste onekligen vad han talade om. Det var just hans verbala inkontinens som till slut fick dottern att fatta beslutet att ”begrava den gamle”, som Philippot uttryckte det. Ett smärtsamt beslut förvisso, men framförallt ett historiskt beslut som enligt den mediekunnige rådgivaren inte bara skulle innebära en omedelbar medial succé utan också en betydande politisk fördel på sikt genom att befästa hennes status som kandidat till Elyséepalatset: att kunna skjuta undan all sentimentalitet och offra bandet till en så nära anhörig, det var detsamma som ”att visa att hon hädanefter var mogen och redo att axla det högsta ansvaret”.

Jean-Marie Le Pen däremot menade att det politiska fadersmordet skulle göra det omöjligt för dottern att väljas till president, eftersom det hade visat att hon saknar barmhärtighet och inte tycker om människor. En något bisarr lektion i människokärlek för att komma från den franska extremhögerns hin håle.

Dély är hård men rättvis i sin bedömning av Marine Le Pens ledarskap och hävdar att såväl franska som internationella bedömare som fördjupat sig i marinismens väsen begått två fundamentala misstag. Det första är att upprepa som ett mantra att Fronten inte har förändrats. Men vare sig det är ”resultatet av en reell och reflekterad ideologisk brytning… eller konsekvensen av simpel lättja som i sig har sin yttersta grund i total okunskap”, så borgar enbart det faktumet att Marine Le Pen inte förfogar över den franska extremhögerns traditionella bagage för att hennes tillträde har inneburit en nyorientering av delar av partiprogrammet, inte minst på det ekonomiska och sociala planet. Hon har också tydligt tagit avstånd från den antisemitism som närmast har varit ett konstitutivt element i hennes parti, även om hon inte så mycket har eliminerat den som sopat den under mattan för att istället lägga fokus på antimuslimsk rasism.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Det andra misstaget, som följer av det första och som enligt Dély är betydligt farligare, är att hävda det motsatta, nämligen att Fronten har förändrats och att det beror på att det har blivit eller håller på att bli ett ”normalt” parti. Men som den berömda nyckelrepliken i di Lampedusas roman Leoparden lyder, ”för att allt ska förbli som det är, måste allting förändras”. Det gäller i hög grad Nationella fronten, liksom för övrigt hela extremhögern, som kan ha mycket olika och motstridiga politiska förtecken – liberala eller nationalistiska, konservativa eller revolutionära, sionistiska eller propalestinska, pro- eller antiamerikanska – beroende på historisk och nationell kontext. Förändring ligger med andra ord i Frontens natur. Igår en rent populistisk formation ledd av en agitator, idag ett uppsamlingsparti med en kameleontisk ledare, har partiet aldrig upphört att forma sig efter sin epok och dess rädslor.

Liksom Dély sätter Neumann in sin analys i ett större sammanhang och tecknar presidentvalskampanjen mot en bakgrund av de affärer som länge varit ett stående inslag i landets politiska kultur. Genomgången inleds med diamantskandalen hösten 1980, då det avslöjades att Valéry Giscard d’Estaing tagit emot diamanter av den centralafrikanske diktatorn Jean-Bédel Bokassa. Författaren följer upp med en lika imponerande som deprimerande revy över de efterföljande decenniernas affärer från Mitterrands två mandatperioder med avslöjandet av hans tvivelaktiga förflutna under andra världskriget, telefonavlyssningsaffären och den så kallade Urbaaffären, uppkallad efter ett av de konsultbolag som socialistpartiet skapade i syfte att favorisera vissa företag, via Chiracs och Sarkozys presidentperioder under vilka båda hade tunga korruptionsmål hängande över sig, fram till de affärer som briserade inför, under och kort efter presidentvalskampanjen 2017.

Denna koppling mellan den politiska eliten och ekonomisk försnillning av olika slag har sammanfattats i ett krasst teorem av den färgstarke gaullistiske politikern Charles Pasqua, hårdför inrikesminister i två olika perioder under 1980- och 90-talen: ”När man blir ansatt rörande en affär, gäller det att framkalla en affär i affären, och om nödvändigt, ytterligare en affär i affären tills ingen längre förstår någonting.” Den andan har lyckats överleva alla förändringar i det politiska landskapet under årens lopp och kom också att prägla den alltmer ”trumpifierade” presidentvalskampanjen 2017 där politikernas favoritfiffel visade sig vara falska anställningar av familjemedlemmar och partimedlemmar.

Hopplöst insnärjd i den så kallade Penelopegate hade François Fillon onekligen en poäng när han försvarade sig med att ”alla andra gör det ju”. Eftersom hans fifflande hade dragit ett löjes skimmer över hans kampanjslogan ”Le courage de la vérité” (Sanningens mod) ändrades den snabbt till ”Une volonté pour la France” (En vilja för Frankrike). Men det kunde inte hindra att fallluckan öppnades under honom, medan den minst lika komprometterade men skandalresistenta Marine Le Pen länge gick skadeslös ur sina affärer.

Såväl Dély som Neumann menar att Nationella fronten är alltför illa rustad för att kunna hantera landets ledning. Den förstnämnde talar om en öken bakom ”trädet” Philippot i fråga om kompetenta medarbetare och potentiella ministerämnen. Och nu har det trädet fällts. Dély menar vidare att så länge grundvalen för partiets politik utgörs av ifrågasättandet av den humanitet och den tolerans som utmärker den republikanska pakten kommer det aldrig att nå ända fram. Och Marine Le Pens framgångar bär med sig sin egen risk. Om Fronten blir ett respektabelt parti, ett parti bland andra i det ”system” som dess ledare öser sin galla över samtidigt som hennes hetaste önskan är att uppgå i det, vad blir då poängen med att välja hennes parti för att krossa samma ”system”?

”Papy” Le Pen kanske hade en poäng ändå när han hävdade att det inte är genom att rätta in sig i ledet som Fronten kan gå framåt, utan genom brutal polemik och provokationer. Dély formulerar det dilemma som partiet befinner sig i som ett val mellan ”ett alltmer uttalat annorlundaskap och en jakt på en ständigt gäckande respektabilitet”.

Ännu i slutet av 1990-talet hade franska politiker i de etablerade partierna svårt att föreställa sig att högerextremismen någonsin skulle få varaktigt fotfäste i landets politiska landskap – ett ödesdigert misstag. Men då som nu är det mest effektiva sättet, lika självklart som oglamoröst, att mota Nationella fronten och liknande rörelser, var och i vilken skepnad de än uppträder, att kombinera det ideologiska motståndet med ett vanligt, hederligt och långsiktigt politiskt arbete och samarbete som inger förtroende och leder till konkreta resultat. I en komplicerad värld är det ett sällsynt belysande exempel på att det enkla ibland är det svåra. Det största hotet mot demokratin är kanske heller inte populism och extremism i sig, utan en så djupgående trötthet och frustration hos väljarna att de inte så mycket struntar i att informera sig som i att dra korrekta slutsatser av informationen. Därmed är det inte bara Nationella fronten som står vid ett vägskäl.