Jag har minst två skäl att grubbla över detta. Dels skriver jag en ny roman om Ludwig Licht och provar andra metoder än förr – istället för att utarbeta intrigen i förväg, in i minsta detalj, låter jag historien vandra mer som den vill. Dels är jag medborgare av en union vars mäktigaste politiker sedan ett antal år tycks vara inne på samma linje. Varför ha en plan när man vid första bästa kris kan skvalpa ihop lösningar på ren impuls?

Angela Merkel, denna gestalt av idel protestantiskt ädelträ och östtyska tungmetaller, har till allas förvåning visat sig flyktig som väte. Nukleärhaveri i Japan? Då avskaffar Tyskland sin kärnkraft. Grekhaveri? Då bombarderar Tyskland landet med ömsom utskällningar, ömsom räddningspaket – allt beroende på kanslerns rådande sinnesstämning. Flyktinghaveri? Då ”klarar” Tyskland det. Ty så har kanslern förordnat.

På goda grunder kan man stirra upp sig över en framtida president Trump. Frågan är bara om vi inte redan har en hypoman världsledare. De mest sinnrika superlogaritmer hos NSA i Fort Meade går bet när de ska försöka reda ut innebörden i signaltrafiken från Berlin.

Kom hit, sa Merkel. Vi klarar det. En modig politik, om man bara bortser ifrån att hållningen vid den tidpunkten var mäkta populär. Så fort den upphörde att vara det, någonstans i det gråbleka gryningsljuset efter Kölns nyårsnatt, upphörde också kanslern att bekänna sig till den. Det blev lite mer av… ni klarar det.

”Ni”, som i Polen, Tjeckien, Ungern. Fast de sa nej. Raskt vidare till ”ni” som i Turkiet. Och visst klarar Turkiet det – de klarar alldeles utmärkt att lura EU på pengar för att finansiera sina fortsatta krigsinsatser. Nästa kandidatland, nästa dugliga och välordnade stat som ska klara det, heter Libyen.

Så fladdrar fladdermusen vidare, allt längre ut i kolsvärtan. Den ser inte ett dugg, men känner av minsta skiftning i landskapet. Och överlever, naturligtvis. I sin halsstarriga hyperaktivitet överlever den oss alla.

Sådana ledare finns det gott om. Tidigare presidenten Saakasjvili här i Georgien, tidigare presidenten Sarkozy i Frankrike. Sedan finns motsatsen, och de kallas koalitionsregeringar.

Koalitionsregeringar är realpolitikens motsvarighet till författare som i förväg hugger skeendet i sten. Färdplanen ligger fast, vad som än inträffar under resans gång. Därför fick aldrig Maud Olofsson sparken av regeringen Reinfeldt. Därför får Åsa Romson sitta kvar i regeringen Löfven. Koalitioner är usla på att känna av stämningar, eller rättare sagt: de ska inte känna av stämningar, får inte anpassa sig, eftersom det skulle strida mot ett ingånget kontrakt. Är inte saknaden efter Göran Persson mest en saknad efter enpartiregeringar? Den som inte har mandat att möblera om bland sina statsråd är ingen statsminister, han är bara partiledare.

Nej, Merkel har inte det som krävs för att leda Europas viktigaste land. Men kanske vore hon precis lagom dålig för ett av de minst viktiga? När hon förlorat valet i Tyskland nästa år föreslår jag att vi stoppar henne i en Volkswagen med dubiösa miljöegenskaper, rullar henne över Öresundsbron, utsätter henne för en av de nogsamma identitetskontroller hennes politik har föranlett, och sedan installerar henne i Sagerska palatset. Det kanske inte blir lyckat på varje tänkbar punkt, men någonting lär i alla fall hända. Och det, som alla spänningsförfattare vet, är ändå huvudsaken.