”… och denna tro på det oavbrutna och oupphörliga ’framsteget’ hade för denna tidsålder i sanning samma kraft som en religion. Mer än bibeln trodde man på detta ’framsteg’ och dess evangelium tycktes ovedersägligt bevisat av de underverk som dagligen gjordes av vetenskapen och tekniken.”

Så skriver den österrikiske författaren Stefan Zweig i Världen av igår.

Den ”tidsålder” som han avser är 1800-talet som ”i sin liberalistiska idealism” var ”ärligt övertygat om det var inne på den raka och ofelbara vägen till ”den bästa av världar”. En tid då man kunde ”skönja ett allt snabbare, allt mer allmänt utbrett uppsving”.

Zweig formulerar detta under åren 1939–1941, då som landsflyktig i Brasilien sitter med ett fruktansvärt facit i hand, ett avslutat och ett pågående världskrig.

Det han beskriver blir också en påminnelse om den tidlösa benägenheten att se tekniska landvinningar och förändringar som exceptionella, för just den tid vi själva lever vi.

Vidare konstaterar Zweig att teknikens utveckling och framsteg fortskred, oberoende av att den troskyldiga förvissningen om en allt bättre värld hade ersatts av skräck och kaos: ”Paradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffa allt som åstadkommits under miljoner år: Flygmaskinens erövring av luftrummet, det mänskliga ordets sekundsnabba spridning över hela jordklotet och därmed avskaffandet av avståndet, klyvningen av atomerna, segern över de mest förödande sjukdomarna, det nästan dagliga möjliggörandet av det som så sent igår var möjligt.”

Och Zweigs reflektioner från en dramatisk tid, om det paradoxala i att teknik i sig är värdeneutral, utan moral, blir tänkvärda också tillämpade på nutid och dagsläge, där vi tenderar att förse teknik med något slags godhetsstämpel.

Vilket företrädesvis gäller den senaste, mest avancerade tekniken och i synnerhet sådant som är relaterat till kommunikationsteknologi.

När Telia och Ericson gör affärer med dubiösa regimer väcker det protester, då det kan drabba oppositionella, medan få verkar bry sig om ifall samma regimer använder svensktillverkade lastbilar för att transportera regimkritiker till fängelset.

I samband med den arabiska våren och det som utspelade sig på Tahrirtorget 2011, rapporterade svenska medier med lycksaligt tonfall om Twitterrevolutionen. Vissa medieröster verkade därefter förvirrade, närmast sårade när det framgick att också Den Onda Sidan (som under en kort period verkade lätt att identifiera) använde sig av mikrobloggen Twitter. Samma sorts aningslöshet kunde återfinnas hos de svenska medieföretag som först efter Breiviks terrordåd upptäckte det hatiska flödet i de egna tidningarnas kommentarsfält. Hänfördheten över alla nya plattformar hade fram till dess sopat bort den gamla självklara etikregeln att aldrig ge fritt spelrum åt anonyma åsikter.

Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee går inte i godhetsfällan. De glömmer inte användarnas ansvar, utan utgår ifrån att resultaten från den digitala teknikfronten är något för människor att förhålla sig till, leva med effekterna av, förbereda sig på.

Men trots markeringarna av att det är inte är tekniken utan våra beslut, förhållningssätten, som är avgörande, är det svårt att bortse från ett utopiskt skimmer och att detta blir lite av en global självhjälpsbok.

Därmed ett exempel på att den briljanta teknik som vi redan eller åtminstone alldeles strax kan skörda frukterna av liksom alstrar en guidande hejarklack.

Man kan tala om en pratiindustri vars hjul rullar för fullt, med leveranser av den retorik som koncentreras på ”framtiden”, den som det (verkligen inte bara gällande teknik) påpekas att vi ”står inför”. Framtiden är ett ofrånkomligt rörligt mål, något vi (individen, politiken, nationen, EU, världssamfundet) är på väg ”in i”.

Att ta sig till denna framtid förutsätter som sagt särskild guidning, företagsledare tillsätts numera med den självklara motiveringen att han eller hon är den som är mest lämpad att ”ta” verksamheten ”in i” nämnda framtid.

Hur vederbörande lyckas kan givetvis aldrig kontrolleras mer exakt, eftersom framtiden envisas med att ständigt ligga en bit bort.

Pratindustrin tillhandahåller storslagna formuleringar och begrepp som ”spjutspets”, ”frontlinje” och ”framkant”, den sistnämnda är vad vi måste ligga i, på den retoriska vägen mot framtiden.

Det vore dock både orättvist och slarvigt att avfärda The Second Machine Age som jämförbar med det offentliga samtalets torftigaste framtidsevangelier.

Bokens maning till reflektion över konsekvenser av de uppnådda och kommande framstegen är värd att ta på allvar, som vad som händer när (och om) datorer fortsätter att ersätta mänsklig arbetskraft.

När endast de med den rätta digitala kompetensen och utbildningen kan räkna med arbete, så vad kommer att hända med resten?

Den frågan får en särskild laddning i det svenska dagspolitiska perspektivet där den fulla sysselsättningen har kommit att komplettera den religiösa tro på ”framsteget” som Zweig skriver om. Att inte arbeta eller inte vilja arbeta är numera ungefär lika socialt anstötligt som att röka cigaretter inomhus. Alla ska med, alla ska arbeta, ja där finns till och med en särskild liturgi och hejaramsor: jobben-jobben-jobben.

Att utifrån det förhålla sig till den minskning av arbetstillfällen som Brynjolfsson och McAfee förutskickar när traditionell mänsklig arbetskraft blir mindre efterfrågad, borde ligga mycket högt på listan över de där omtalade utmaningarna som vi, precis som med förändringar, anses ”stå inför”.

En annan aspekt på den briljanta teknologin är hur det redan uppnådda fungerar eller snarare inte fungerar, beroende på oss, användare.

Det kan bero på min bristande visionära fantasi, men det är svårt att bortse från dagliga tillkortakommanden med den avancerade teknik som redan står till buds.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Jag minns den där gången när en av de stora forskningsstiftelserna arrangerade seminarium med rubriken ”Mot en virtuell värld”, om vikten av att ta till vara alla möjligheter som öppnats i och med att den ”nya” tekniken hade skapat nya mötesplatser mellan forskning och det omgivande samhället.

Med tanke på konferensens tema såg jag det som självklart att seminariet skulle gå att följa via webbsändning eller åtminstone Twitter, men si det gick inte alls.

En generad företrädare för stiftelsen fick försöka förklara att sådana tekniska möjligheter ännu inte hade införts.

Därmed inte sagt att vi inte, för att använda pratindustrispråk, ”står inför” eller är mitt uppe i en andra eller varför inte en tredje epok av tekniska framsteg och tillhörande samhällsomvandling, oavsett hur det blir med de förarlösa bilarna.

Den sortens omvälvningar är också de tämligen tidlösa, liksom den omgivande diskussionen om förväntningar på, för att åter tala med Stefan Zweig, ”vetenskapen, denna framstegets ärkeängel”.

Och redan för femtio år sedan, i en debatt om forskningspolitik, inför instiftandet av Riksbankens Jubileumsfond 1964, konstaterade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Elisabet Sjövall, socialdemokratisk riksdagsledamot av andra kammaren, följande:

”Under 1900-talet har teknikens och vetenskapens framsteg varit så snabba och så genomgripande att ett samhälle totalt förändrar karaktär socialt och ekonomiskt två, tre gånger under en människas livstid, om hon lever i 60 år.”

MarieLouise Samuelsson är journalist och författare.