Trodde våra förfäder på berättelserna om hur Tor ger sig ut för att fiska midgårdsorm eller på hur han klyver jättar med ett enda hugg? Eller på hur Idun och hennes skrin med ungdomsalstrande äpplen rövas bort, så att alla de stackars gudarna i brist på äpplen håller på att förtvina av ålderdomssvaghet?

Sådana frågor ställer sig Katarina Harrison Lindbergh i sin inledning till Nordisk mytologi. Från A till Ö. Hennes svar är uppfriskande nyktert: Nej, våra förfäder trodde nog inte så mycket på dessa berättelser utan uppfattade dem antagligen i första hand som sagor och god underhållning.

Vi vet inte hur gamla berättelserna om asagudarna är. De kan ha tillkommit i en tid då gudarna slutat vara gudar och istället blivit sagohjältar, påpekar Harrison Lindbergh och tillfogar, att varenda nordisk gudasaga som har överlevt är nedtecknad efter kristendomens etablering och att det var kristna författare som höll i skrivdonet.

Vad våra hedniska förfäder verkligen trodde på kan vi egentligen inte en veta. Ändå finns det anledning att intressera sig för dessa gamla berättelser, dels därför att de vittnar om en svunnen tid och dess anfäktelser, dels därför att de spelar en viktig roll inom nordisk konst och litteratur. Det är ett sagostoff som bidrar till att forma vår kulturella gemenskap i Norden.

Katarina Harrison Lindberghs inledning på ett fyrtiotal sidor är välskriven och synpunktsrik. Sedan blir det mindre stimulerande. Vad som följer är helt enkelt en uppslagsbok som förtecknar allsköns gudar, hjältar, bataljer, vapen, sagodjur och sagokungar som figurerar främst i två klassiska texter, Den poetiska Eddan och Snorres Edda. I övrigt förekommer en del hänvisningar till Saxo Grammaticus, här och var ytterligare till ett eller annat.

Begränsningen av uppslagsord är inte principiellt hållen, det gör heller inte så mycket. Mer besvärande är att uppslagsdelen är så elementär, utan livgivande citat ur källorna och utan referenser till forskning. Låt mig ta ett enda exempel, uppslagsordet ”skaldemjöd”! Lexikografens förklaring av detta ord är sannfärdig men knastertorr. En hänvisning till Lars Lönnroths bok Skaldemjödet i berget (1996) hade kunnat locka användaren av detta lexikon till något som är roligt att läsa och mer informativt än en snutt i ett lexikon.

Jag saknar hänvisningar till vidare läsning. Som en följd av detta undrar jag för vem uppslagsboken är gjord; riktar den sig till äldre korsordslösare som inte har lärt sig att googla på internet? Man kan bekymrat fråga sig vem som kan vara hugad att använda den, för att nu tillgripa en av de fornnordiska glosor som lexikografen passar på att förklara.