Dagens situation har beskrivits bland annat av en universitetslärare i nordiska språk, Ulf Larsson, som i dagarna har gett ut Universitetet. Campus Beckomberga, en vidräkning i skönlitterär form med politiserad pseudoforskning, studenter med kunskaper på grundskolenivå och medelmåttiga, men politiskt anpassliga, personer i ledande positioner. Författaren har för egen del fått nog av svenskt universitet och istället valt en tjänst i Japan. När han beskriver förhållandena i Osaka talar han om frånvaro av politisering, en måttlig byråkrati och ambitiösa och artiga studenter.

I en annan nyutkommen text, Det hotade universitetet (red. Shirin Ahlbäck Öberg m fl), försöker ett antal skribenter med anknytning till statsvetenskap i Uppsala utreda varför universiteten som arbetsmiljö blivit mindre attraktiva, och de inriktar kritiken på ledningen och på forskningens villkor. De konstaterar att både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har bidragit till att nedmontera det akademiska självstyret genom förändringar i utformningen av universitetens styrelser och sättet att utse rektor. Just nu gäller att universitetens styrelser ska bestå av 15 ledamöter: tre studentrepresentanter, tre lärarrepresentanter, åtta externa ledamöter som utses av regeringen samt rektor. Den fördelningen visar att universiteten ses som redskap för samhällsförändring och ekonomi snarare än som ett centrum för vetenskaplig kompetens.

Flera av skribenterna uppehåller sig vid rektorsrekrytering och påpekar att universitetsrektorstjänster numera utlyses som vilken tjänst som helst och att det vid tillsättningen kan vara en fördel att tillhöra gynnad kategori, exempelvis att vara kvinna. De nya rektorerna har ofta kort erfarenhet av forskning, innan de går över till administration, och de stannar ofta kort tid på varje tjänst. Det tidigare idealet var att en rektor skulle vara en framstående forskare, väljas av universitetets lärare och forskare och vara den främsta bland sina likar, primus inter pares.

Ett annat viktigt tema i boken har att göra med utvärdering. Forskare ska numera söka pengar för att få tid att forska, och forskningspengar utlyses också inte sällan inom politiskt prioriterade områden, vilket innebär att mycket tid måste läggas på ansökningar och dessutom på inriktningar som forskaren kanske egentligen inte anser vara de viktigaste. Mycket tid åtgår också till kommittéer som bedömer andra forskares ansökningar, samtidigt som högst en sökande av tio får projektpengar. Förutom utvärdering vid forskningsansökningar förekommer en rad externa och interna utvärderingar. Det frenetiska utvärderandet är egendomligt, eftersom det redan finns ett utvärderingssystem i universitetsvärlden, nämligen sakkunnigbedömning i samband med utnämningar och tjänstetillsättning. Dagens alla tillkommande utvärderingar leder till ”räddhågsenhet och sofistikerad opportunism” och till att man inte vill ”utmana förhärskande uppfattningar”. Utvärderingarna tenderar att belöna ”aktivitet” på bekostnad av vad som är vetenskapligt värdefullt, det vill säga kvantitet mer än kvalitet, något som leder till en ”ansvarslös syn på vad som är målet och meningen med yrkesutövningen”. Styrningsmekanismer som lönesättning och avancemang baserat på lojalitet riskerar också att påverka kvaliteten negativt.

Två klassiska begrepp från 1800-talets Humboltuniversitet, Lehrfreiheit för lärare och Lernfreiheit för studenter, är nu i fara på grund av att lärarna styrs mot ytlig anpassning till vad som ger forskningspengar och avancemang, och studenterna mot att få ut sin examen med så lite ansträngning som möjligt, fast vi hade en ”japansk” situation innan vi lät politisering och byråkratisering sätta sin prägel på universiteten.

Det är legitimt att statsmakterna vill veta att pengarna används väl, men de har valt kvantitet och förväntar sig trots det att systemet ska ge kvalitet. Ett av dagens problem är dogmen att alla universitetslärare ska forska samtidigt som det inte finns finansiering för forskningstid till mer än en av tio. För att ändå ”tvinga fram” kvalitet har man valt att gå från en tillitskultur till en byråkratisk kontrollkultur precis som i grundskolan och gymnasieskolan. Statsvetarnas förslag att ändra sättet att utse rektor och sätta samman universitetsstyrelserna är bra, men det är också nödvändigt att ändra finansieringsmodellen, att genomgående sätta kvalitet före kvantitet och att komma tillbaka till tillitskulturen.

Inger Enkvist. Professor i spanskspråkig litteratur och specialiserad på utbildningsfrågor, Lunds universitet