I början av den rysk-norska kortfilmen När jeg vender tilbake från 1976 finns en gripande scen. En omisskännligt sovjetisk herre framträder med gitarr på en sommarscen någonstans i Larvik. Efter en famlande introduktion av Erik Bye säger mannen att han ska sjunga en sång som heter ”När jag återvänder”.

”Jag tror nämligen att jag en dag kommer att ta mig hem”, förklarar han på ryska och framför en melodramatisk klagosång om februarisnö, lökkupoler och kyrkorökelse.

Publiken begriper naturligtvis ingenting av den ryska texten, men står artigt kvar och lyssnar. Norska flaggor vajar i sommarvinden och barn snurrar skrattande på karusellerna. Föräldrar äter varmkorv. I bakgrunden defilerar en liten paradorkester. Avståndet mellan mannen och publiken verkar vara minst lika stort som avståndet mellan honom och hans hemland.

trubaduren i den norska folkparken heter Alexandr Galitj (1918–1977). På 1950-talet var han en framstående sovjetisk dramatiker och manusförfattare – en kommunistisk bonvivant som omgav sig med vackra damer och levde ett utsvävande dolce vita på Moskvas flotta restauranger. Hans film Trogna vänner sågs av 31 miljoner och han fick diplom av KGB för sin skildring av säkerhetstjänsten i filmen Statsboven.

I amerikanska medier beskrevs Galitj på 1970-talet som ”Sovjetunionens Bob Dylan”. Hans sånger blev något av ett soundtrack för dissidentrörelsen, och 00-åren med Putin har gjort hans satiriska skildringar av livet i Sovjet aktuella på nytt. Någon heltäckande biografi över denne märklige man, som gick hela vägen från att besjunga den sovjetiska regimen till att bli en av dess fränaste kritiker, har hittills saknats. Men i år, trettiofem år efter hans död, ger det ansedda ryska förlaget NLO äntligen ut en gedigen sådan: Alexandr Galitj – en fullständig biografi av Michail Aronov.

galitj föds som Ginsburg i en judisk familj och gör exemplarisk karriär. Han studerar på Litteraturinstitutet i Moskva och blir samtidigt en av Stanislavskijs sista elever. Under kriget turnerar han med en teatergrupp och arbetar sedan på ett antal dramer och filmer. På 1950-talet är han en del av kultureliten – ”välklädda sovjetiska dandys” – och fraterniserar på sådana okommunistiska etablissemang som kapplöpningsbanor.

1956 fördömer Chrusjtjov, på den berömda tjugonde partikongressen, personkulten kring Stalin och väcker därmed hoppet om en modern Sovjetstat hos intelligentian. Denna period, som pågår till mitten av 1960-talet, får namnet ”tövädret”, efter en långnovell av Ilja Ehrenburg från 1954.

Samma år blir en av Galitjs pjäser, Matrosskaja Tisjina, förbjuden. Stycket framstår idag som harmlöst – Galitj själv skulle senare kalla det ”naivpatriotiskt”. Handlingen tilldrar sig under krigsåren och följer en äldre judisk man och hans son: Mannen blir avrättad av nazisterna, sonen tar värvning i armén. Förbudet blir det första steget på Galitjs väg bort från regimen, men han förblir ändå en framgångsrik dramatiker.

galitjs första sång – om en trafikpolis – låter idag förbluffande oskyldig, men togs emot som vågad och normbrytande, eftersom den handlade om en statstjänsteman. Men Aronovs biografi bjuder inte på någon enkel förklaring till varför just playboyen Galitj, till synes utan att själv vilja det, snabbt förvandlas till protestsångare par excellence. Den institutionaliserade antisemitismen, regimens ständiga förbrytelser och den allestädes närvarande censuren är förstås fullgoda anledningar – men för att offra en framgångsrik karriär för dissidentskapets romantiskt ranka tillvaro krävs antingen ett stort mod eller ett stort ego. Kanske hade Galitj båda.

Han verkade huvudsakligen i två genrer: satir och elegi. Å ena sidan skurrilt förlöjligande av partifunktionärer och det offentliga livets hyckleri, å andra sidan en pulserande uppgivenhet över ett förlorat liv, ett slags förbittrad melankoli. Vad de båda har gemensamt är känslor av skuld och maktlöshet inför de smärtsamt övertydliga orättvisorna.

i slutet av 1960-talet framträder Galitj privat, på fester och hemma hos vänner. Ibland arrangeras mindre konserter som aldrig annonseras tidigare än några timmar i förväg, för att undvika angivare och agenter. Bland annat håller han en liten konsert med Jaques Brel och Bulat Okudzjava hemma hos poeten Jevtusjenko – med Jevtusjenko som den ende i publiken.

1968 blir han inbjuden till en bardpoesifestival i Sibirien. På flygplatsen i Novosibirsk möts han av arrangörerna som håller upp plakat med texten: ”Poeter! Sibirien väntar.” Festivalen blir hans enda regelrätta offentliga framträdande i Sovjetunionen. Han sveper ett glas vodka och framför sina mest kontroversiella sånger. Publiken reagerar med stående ovationer. Vissa menar att Galitj gick så långt att han låtsades skjuta med gitarren mot partihönsen på de främre raderna.

”Jag närmade mig trots allt de femtio”, förklarade Galitj senare. ”Jag hade varit en framgångsrik manusförfattare, en framgångsrik dramatiker, en framgångsrik sovjetisk lismare. Jag insåg att jag inte orkade mer. Att jag måste tala ut, säga som det var.”

Han umgås nu i dissidentkretsarna kring människorättskämpen Andrej Sacharov, som senare skulle få Nobels fredspris, och så fort högsta ort ger klartecken inleds en veritabel häxjakt på den före detta KGB-pristagaren. Styrkan i maktens plötsliga reaktion verkar ta Galitj på sängen. Han utesluts snabbt från de två förbunden, smutskastas i den officiella pressen och KGB antyder att han borde lämna landet.

kanske trodde galitj verkligen att tövädret och hans ställning som populär dramatiker skulle ge honom ett visst svängrum, men sovjetiska stridsvagnar på gatorna i Tjeckoslovakien grusar intelligentians sista förhoppningnar. Tövädret är över. Galitj får inte längre verka inom sitt yrke. För att försörja familjen säljer han delar av sin boksamling och sina möbler.

Men istället för att göra avbön låter sig Galitj döpas av en ryskortodox präst. Han är nu förföljd av en svart bil vart han än går och hans telefon är avlyssnad. Blotta innehavet av hans musik kan ge fängelsestraff. Han tillbringar veckor på sjukhus efter år av hårt festande och hjärtproblem.

1973 blir Galitj, tack vare norrmannen Victor Sparres engagemang, inbjuden till Norge för att föreläsa om Stanislavskij. Han avböjer först, men året därpå ger han upp och går i exil. Med Arne Bendiksens hjälp ger han ut en skiva, som innehåller den tragiskt antiprofetiska spåret ”När jag återvänder”.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

så kommer det sig att denne playboy och rebell 1976 står i en norsk folkpark och sjunger om hemlängtan.

Galitjs stora hopp om att ta sig hem blir emellertid aldrig verklighet. Han finner sig tillrätta på den USA-finansierade radiokanalen Radio Free Europe/Radio Liberty, där han fortsätter sin antisovjetiska kampanj. Efter en för den gamle förföraren typisk kärleksskandal på jobbet blir han förflyttad till Paris.

I november 1977 beställer han så en stereoanläggning från Italien – bättre pris där än i Frankrike – och den 15 december bestämmer han sig för att installera den. Hans fru går iväg för att handla. När hon kommer tillbaka, hittar hon maken på golvet med en antennkabel i handen. Antagligen har Galitj när han försöker installera stereon gjort ett märkligt, ja, bisarrt misstag: han råkar stoppa in antennkabeln i eluttaget, samtidigt som han tar tag i ett element. Cirkeln sluts och Galitj dör.

olyckan föranleder en mängd spekulationer och Aronov själv verkar luta åt misstanken om mord. Han anför ett stort antal exempel på politiska beställningsmord utförda av KGB under samma period – en övertygande och lätt hårresande läsning i egen rätt.

Med tanke på vilken furiös kritiker Galitj hade utvecklats till och hur stor uppmärksamhet han fick även i exilen är denna konspirationsteori kanhända inte helt gripen ur luften: först en sovjetisk lakej, sedan en nagel i ögat på regimen, nu begravd på en ryskortodox kyrkogård utanför Paris. Sanningen om vad som egentligen hände får vi nog inte veta förrän KGB-arkivet öppnas, om det nu någonsin sker.