Arkitektur och stadsbild (i oräkneliga upplagor, den senaste, kraftigt reviderade, från 2012) och Det judiska Europa. Kring uppkomsten av en modern arkitektur. 1830–1930 (1998). En god vän till mig har berättat att han som taxiförare i mitten av 1970-talet hade Stockholms byggnader på instrumentbrädan i bil 629-6 och på så vis fick upp ögonen för arkitektur. Och Det judiska Europa är fantastisk inte minst för att författaren, som var ute efter att beskriva uppförandet av sådana byggnader som moderniteten fordrade, varuhus, bankpalats, järnvägsstationer, fann att det judiska bidraget beträffande såväl arkitektur som finansiering härvidlag var så påtagligt och avgörande att den boktitel som han slutligen fastnade för var motiverad.

Men frågan är om inte Fredric Bedoire nu i höst har framlagt det mest imponerande av alla sina imponerande verk, Den svenska arkitekturens historia i två band, det första om år 1000–1800, det andra om år 1800–2000. Det är fråga om ett sådant där arbete som nästan bara emeriterade professorer kan åstadkomma, sannerligen inte alla av dem men de som på allvar har varit kunskapstörstande och ägnat sina tjänsteprivilegier åt att skapa vidsträckt överblick över sitt ämne och förståelse för dess relation till andra ämnen i stället för att borra ner sig i ett trångt specialområde och bli expert på något perifert som i regel visar sig sakna långsiktig betydelse. Den svenska arkitekturens historia växer ut till en Sveriges historia genom dess byggnader, och ingen läsare kan undgå att lära sig om villkoren för uppförande av hus som man har passerat och kanske rentav undrat över.

Ingen nation är en ö. Det blir en insikt. Den svenska arkitekturen är inte svensk i någon exkluderande bemärkelse utan från början tillkommen i ett influensflöde som aldrig stillnar. Trafiken av färdighet och smak över det som blir nationsgränser är på plats från första stund. En arkitektur med ambition att trotsa tidens gång och tillkännage en livshållning och ett maktanspråk är i äldsta tid förbehållen kyrkor. Bedoire refererar till den kungliga biskopskyrkan i Husaby i Västergötland, vars torn uppfördes medan kung Inge Stenkilsson den äldre regerade riket, alltså någon gång under loppet ungefär 1080 och några decennier framåt, som ”det första riktigt monumentala byggnadsverket i det kristna Sverige”. Tidigt var inspirationen romansk, snart gotisk, senare kanske italiensk, som i fallet Kalmar domkyrka.

Individer lämnar ringar kring sig. När en adel har etablerats och önskar manifestera sin framgång och ställning inkallar den förfarna arkitekter. Så kommer 1637 Simon De la Vallée från Paris till den bistra nord och ger sig i kast med byggföretag som slotten Ekolsund och Målhammar. Hans son Jean De la Vallée griper sig an andra uppgifter, som Riddarhuset i Stockholm och Schönfeldtska praktsalen i den fastighet på Stora Nygatan 30 i Stockholm där moderaterna numera håller hus. Men spår av individer är urskiljbara inte endast beträffande hitresta arkitekter utan också vad gäller utresta idéimportörer. När nationalromantiken från åren kring sekelskiftet 1900, i sig inspirerad av kontinental jugend och brittisk Arts & Crafts, ska utrangeras sker det sedan Gregor Paulsson har rest till Tyskland och blivit upptänd av Neue Sachlichkeit och Uno Åhrén har rest till Paris och upptäckt Le Corbusier och funktionalismen.

Bedoire är väsentligen återhållsam med värdeomdömen, men en hetta och bestämda meningar lyser titt som tätt fram mellan raderna. Varje stilriktning och skede får representeras av sina starkaste byggnadsverk, sina mest eminenta uttryck. Om dessa byggnadsverk och uttryck finns alltid något gott att säga, rentav om den av Gunnar Henriksson i slutet av 1960-talet ritade Arkitekturskolan KTH vid Östermalmsgatan i Stockholm, The New Brutalism i sin prydno, för en fåkunnig annars framför allt gräslig och förfulande. Kanske kunde jag karakterisera Bedoires attityd som så: alla stilar, nästan, ger upphov till god arkitektur, men vissa stilar lämpar sig till ytterlighet för usel.

Ingen människa är en ö. Också det blir en insikt. Arkitekten är inte omnipotent. Dennes uppdrag betingas av beställare och deras önskemål, av konjunkturer och tillgång till kapital, av samhällsförändringar och de krav dylika ställer. Så inleds den andra volymen med konstaterandet att Sverige aldrig tidigare hade sett en så kraftig befolkningsökning som under årtiondena efter förlusten av de östliga länen år 1809. På fyrtio år blev saldot en miljon människor fler än innan. Om urbanisering är ännu inte fråga. Det är på landsbygden som invånarna blir fler, och Bedoire finner förklaringen till varför hos Esaias Tegnér: ”freden, vaccinet och potäterna”. När bostadsstandarden för de många knappt ett århundrade senare ska höjas inträder en rad aktörer värda att uppmärksamma i en svensk arkitekturhistoria. Det kan röra sig om en slottsherre som Theodor Adelswärd som tar arkitekten Per Olof Hallman till hjälp för att efter mönster från brittiska trädgårdsstäder på sina ägor åstadkomma ett samhälle med egna hem. Eller det kan gälla Kooperativa förbundets arkitektkontor, det KF som enligt vad Bedoire påpekar var sprunget ur ”1800-talets liberalistiska filantropi” och ”till och med motarbetades av den socialistiska agitationen för att det fördröjde revolutionen”.

Tegnércitatet röjer en kvalitet i Bedoires framställning. Han lyfter gärna fram formuleringar som fångar något väsentligt om byggnader som diskuteras och deras funktioner eller om föreställningar och föreställningsvärldar vid någon viss tidpunkt. Så har han hos Bo Grandien hittat en träffsäker karakteristik med många implikationer av de respektive universitetshus som 1878 började uppföras i Uppsala och Lund. Den dova koloriten och tunga arkitekturen i Uppsala förkroppsligar enligt Grandien ”Erik Gustaf Geijers övertygelse om att universitetets främsta uppgift var att tjäna staten och utbilda ämbetsmän”, medan de ljusa fasaderna och fantasirika bevingade ornamenten i Lund enligt samma sagesman frammanar ”Esaias Tegnérs ljusfyllda vision av den grekiska antiken”. Och så har han hos Per Wästberg funnit ord från 1957 som illustrerar den stämning i vilken rivningsraseriet i Stockholm från 1950-talets mitt och åtskilliga år framåt kunde frodas. Det som revs hade enligt Wästberg ”ändå inte kunnat bevaras till någon glädje”. Här gällde det i stället att inrikta sig på att ”uppleva förtrollningen i det framtida Stockholm lika starkt som i det Stockholm som går”.

Just apropå nämnda rivningsraseri har Bedoire särskilt svårt att undertrycka sitt missnöje. Missnöjet gäller inte, åtminstone inte i huvudsak, intentioner, inte den ursprungliga viljeinriktningen. Men storskalighet rymmer faror. Storskaliga förändringar vars alla konsekvenser inte kan förutses och vars förlopp inte i tillräcklig utsträckning från början låter sig kontrolleras kan initieras i god tro och resultera i fiasko. En av de båda volymernas slösande rika illustrationer visar den av Olle Bærtling utformade entrén till Första hötorgshuset. Bilden står som ett sorgligt vittnesbörd om en ambitionsnivå som havererade. Borgarrådet Yngve Larsson tänkte sig att hötorgshusen skulle bli ”fem sköna ackord, fem trumpetstötar i ett Händelskt festspel” och omgivningen ”en stillsammare, men icke mindre innehållsrik kammarmusik”. Alltihop förliser, mest på grund av politisk klåfingrighet och spar-iver. Pengarna räckte inte till att bygga det som var tänkt. Man fick bygga det som gick, i samarbete med den som ville istället för den som hade kunnat. ”Ljudet från trumpetstötar och kammarmusik tonade bort från den stora stadsomvandlingen”, skriver Bedoire 47 sidor efter att han har citerat Yngve Larsson.

Post modernism, post Le Corbusier, post The New Brutalism kan skönhet på nytt bli en faktor, som exempelvis i flera byggnader av Carl Nyrén och dennes arkitekturkontor, som järnvägsstationen i Jönköping, missionskapellet i Lima och museet i Gamla Uppsala. Proportionerna är på nytt mänskliga. Med viss fasa lyssnar jag idag till en ny generation politiker och deras skyskrapefanatism. Har de aldrig reflekterat över hur trivsamt det egentligen är i Peking eller i vilka kvarter på Manhattan man helst håller till? Nå. Fredric Bedoires nya bok är ett referensverk för envar som vill fundera över varför det som blev bra blev bra och varför det som blev dåligt blev dåligt. Särskilt användbart är det i kraft av sak-, orts-, byggnads- och personregister, förklaringar av arkitekturtermer och listor över värdefull fördjupningslitteratur.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Peter Luthersson

Docent i litteraturvetenskap, verksam vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse