Under ett besök hemma hos Artur Lundkvist och Maria Wine i deras lägenhet i Råsunda någon gång i mitten av 1980-talet bekände jag att jag under min uppväxt i Blekinge hade haft svårt att ta till mig och beröras av Harry Martinsons diktning. Detta därför att våra lärare ständigt försökte proppa i oss den, medan vi elever försökte värja oss så gott vi kunde. Först ett tiotal år efter att jag flyttat från Blekinge började jag med vidöppna ögon läsa Martinson, i hög grad tack vare att Werner Aspenström, som jag under några år vurmade för, skrev så varmt om honom...