Från jägare till hjort
Adjektivet ”episkt” har kommit att bli ett modeord för det som är storslaget, men den antika betydelsen är berättande dikt. Ovidius stora verk Metamorfoser – som nyligen har översatts av Ingvar Björkeson (Natur & Kultur) – är episkt i såväl populär som ursprunglig betydelse. Med sina femton böcker, tvåhundrafemtio berättelser och tolvtusen hexameterverser är det ett storslaget litterärt epos. Ändå kan det diskuteras i vilken grad det är episkt. Metamorfoser är nämligen ett epos som bryter mot flera av de konventioner som under antiken förknippades med genren.
Få andra sekulära verk kan mäta sig med Metamorfoser när det gäller påverkan på västerländsk kultur. Genom århundraden har konsten och litteraturen återberättat historierna om den självupptagne ynglingen Narcissus, om den sörjande änklingen Orpheus och om den förälskade cyklopen Polyphemus. Många är de latinstuderande som fått i utantilläxa att skandera de första raderna i den sorgsna Romeo och Julia-sagan om Pyramus och Thisbe. Under medeltiden innehade verket en närmast magisk aura och flera berättelser lästes som kristna allegorier.
Metamorfoser är en uppvisning i mytologisk lärdom, presenterat i en enda lång kedja som hålls samman med associationen som överordnad princip. Berättarna avlöser varandra. Kortare berättelser ryms inom längre, som ryska dockor. Det myllrar av mytologiska gestalter. Som en röd tråd löper förvandlingen – metamorfosen. I Ovidius magiska värld förvandlas människor och nymfer till djur, stenar och växter. För vissa innebär förvandlingen en befrielse, som när nymfen Daphne blir ett lagerträd för att fly undan guden Apollos kärlek. Men oftast inträffar den som straff för synd emot gudarna, hybris. Straffet utdelas stundom nyckfullt och impulsivt. När jägaren Actaeon av misstag råkar se den kyska gudinnan Diana bada naken möter han ödet att förvandlas till en hjort som genast sönderslits av de medföljande jakthundarna. Även gudarna kan använda sin makt till tillfälliga transformationer för att lura människorna. Så byter exempelvis Jupiter skepnad när han förför jordiska kvinnor.
Publius ovidius naso (43 f Kr–ca 17 e Kr) tillhörde den krets av författare som verkade under kejsar Augustus tid, det man kallar Roms litterära guldålder. För Roms förste kejsare blev litteraturen ett viktigt verktyg i marknadsföringen, och poeter som Horatius och Vergilius hade öppet hyllat honom i sin diktning. Vergilius stora hexameterverk Aeneiden, om Roms grundare och Augustus anfader Aeneas, hade blivit ett nationalepos.
I diktsamlingen Amores inleder Ovidius med att göra klart för läsaren att hans håg och talang inte är ämnade för epik. Med en allusion på Aeneidens begynnelserad berättar han hur han utan framgång försökt dikta om krig på hjältediktens versmått. Amor har nämligen dykt upp och puttat undan versfötter för honom för att han skall förstå att hans uppdrag är att vara soldat i Amors tjänst och dikta kärlekselegier.
Likväl var det den episka hexameterdikten Metamorfoser som blev Ovidius magnum opus, och med den anslöt han sig ofrånkomligen till raden av epiker från tidigare generationer, såsom Homeros, Hesiodos och Vergilius. Med den episka traditionen följde vissa konventioner. Några av dessa förekommer i Metamorfoser: versmåttet hexameter, åkallan om musisk inspiration samt gudarnas beblandning i människornas värld. Här finns stoff från det trojanska kriget som Homeros och Vergilius hade diktat om. Men hjältedåd intresserar kärlekspoeten föga. En ordstrid mellan Ulixes (Odysseus) och Aiax ges stort utrymme medan krigets fysiska strider är så gott som obefintliga. Precis som i Amores visar Ovidius här en lekfull attityd till sitt stoff och sina föregångare.
Metamorfoser tar sin början i tidernas begynnelse och berättar om världens tillkomst. Det är en tydlig anspelning på Hesiodos epos Theogonin, om världens och gudarnas födelse. Men istället för att ge den mytologiska förklaringen till skapelsen presenterar Ovidius en världsbild inspirerad av Platon och Aristoteles. Ovidius slår alltså an en episk ton men övergår till något som liknar en naturvetenskaplig lärodikt. Ganska snart tar sagans värld över, och efter en rad fantastiska myter om förvandlingar återkommer det naturfilosofiska inslaget, då matematikern och filosofen Pythagoras ges en fyrahundra rader lång monolog om världens sammansättning och beskaffenhet. Monologen har ömsom betraktats som malplacerad, ömsom som en programförklaring för verket. I heraklitisk anda förkunnar nämligen Pythagoras förändring som det enda verkliga – och förändring är ju det som kännetecknar metamorfosen. Men kanske handlar det om mer än så. I sitt tal nämner Pythagoras stora riken som världen sett födas, blomstra och gå under. Samtidigt profeterar han om Rom som en kommande stormakt. Rom presenteras därmed som ett rike i raden: även den eviga staden är underkastad förändringens lag.
Mot slutet av Metamorfoser ges en exposé över kejsarens gärningar, en hyllning som åtminstone för en modern läsare ter sig pliktmässig och påklistrad. Ovidius kunde ha slutat där, men kröner sina femton böcker med några rader om sig själv och sitt verk. Även här bryter han mot en av epikens lagar: att osynliggöra den egna insatsen. Två av raderna lyder: ”Nu har jag slutfört ett verk som aldrig Jupiters vrede, / ej heller eld och svärd eller frätande år kan förinta.” Storslaget är det utan tvekan, men episkt? Och inte var det väl detta som Augustus önskade sig?
Förhållandet mellan författaren och kejsaren var spänt. År 8 e Kr, innan han hade lagt sista handen vid sitt stora verk, blev storstadspoeten landsförvisad till en ort vid Svarta havets västra kust. Han fick aldrig återvända. Diktaren skriver själv i sin exilpoesi att det som misshagade kejsaren var carmen et error – en dikt och ett misstag. Dikten var Ars amatoria, som ansågs ha uppmuntrat till osedligt leverne. Vad hans misstag bestod i är dock inte klart. Det hävdas emellanåt att det rörde sig om ett erotiskt snedsteg med någon ur den kejserliga familjen. Men poeten är tydlig med att han har sett något som han inte borde och som han måste hålla tyst om. I en av exildikterna i Tristia identifierar han sig själv med ovan nämnde Actaeon, mannen som blev bestraffad för det han av misstag råkade se. Likaså jämför han sig med Phaeton och Icarus, som båda förhävde sig då de flög för nära solen. Vågar man tänka sig solen som en symbol för kejsarmakten? Kopplingen är inte långsökt. Flera gånger i Tristia kallar diktjaget kejsaren för en deus, gud, och liknar honom vid den högste guden Jupiter. Jupiters blixt har träffat honom, skriver han – vilket inte är något annat än en omskrivning för Augustus vrede.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Referenserna tillbaka till Metamorfoser är flera i Tristia. Det är därför frestande att läsa Metamorfoser som en kommentar till poetens egna erfarenheter och hans förhållande till kejsaren. Ett genomgående motiv i verket är oförmågan att tala. Ovidius lyfter fram talet som det som skiljer människan från andra väsen, det som gör henne till människa. I metamorfosen försvinner denna förmåga, något som framstår som det kanske mest frustrerande i förvandlingen. Så är det till exempel med prinsessan Io när hon, efter att ha ådragit sig gudinnan Heras vrede, förvandlas till en ko. Hon försöker forma ord men lyckas endast frambringa råmande. För att visa vem hon är ristar hon med klöven i sanden. En annan kvinna, Philomela, blir av med talet på ett mer våldsamt sätt. Hon våldtas av sin svåger, spärras in och får tungan avskuren för att hon inte skall avslöja hans brott. Med sin väv lyckas hon emellertid berätta om övergreppet. Intressant i sammanhanget är att ordet för ”väv” och ”text” på latin är detsamma, textus. Vill Ovidius säga att han i sin text väver in det som han inte kan tala öppet om?
Med Metamorfoser förnyade Ovidius epiken och skänkte världen en fantastisk, färgrik väv av myter – och kanske vävde han även in något av sitt eget liv i den. En monolog framförd av spådomskunniga nymfen Ocyrrhoe är så gott som ett eko av den landsflyktige poetens klagan: ”Ödet tillåter ej att jag talar och avslöjar mera […] tungans bruk skall jag mista. Konsten att sia, / var den då värd sitt pris om den framkallar gudarnas vrede?” Och liksom Ocyrrhoe var Ovidius siare. De självsäkra slutraderna i Metamorfoser om verkets storhet och odödlighet må utstråla hybris, men de visade sig vara profetiska. För sitt högmod fick Ovidius betala ett högt pris, men det verk som han slutförde – det kunde varken Jupiters vrede, eld eller svärd förinta.
Fil dr i latin vid Lunds universitet.