Som mest har hon tre år på sig att skriva fram slutet innan cancern äter upp henne, säger läkaren.

Som läsare har man kunnat följa henne från den sadomasochistiska debuten Som skapta för varandra hela vägen till den underfundiga tankeboken Allt jag inte vet om djur. Det känns självklart att även få gå med henne in i natten. För tyst tänker hon inte gå – trots morfin och cellgifter rasar hon mot döden.

Hon har aldrig valt de enkla vägarna – ett genomgående tema i hennes författarskap är att hon tvingat sig till mer än hon förmått. I det lakoniska mästerverket På tunn is åker hon till ett Antarktis hon är så besatt av i fantasin att det fullkomligt slår över. Boken slutar innan hon kliver av båten. Man lämnas hängande: även om man under de femtio sista sidorna anar att das Ding an sich aldrig kan slå Diskis hetsiga sydpolsdrömmar, vill man ändå vara där med henne.

Man kan identifiera stora fotografer som Capa, Faas och Modotti på en enda bild. Lika lätt är det att känna igen Diski i varje sträv mening: ”Allting går över, men inget försvinner på riktigt.”

I Främling på tåg tvingar sig Diski runt på ett Amtrak-tåg hon avskyr; hon socialiserar i rökvagnen och blir till sin förfäran hembjuden till ett par gladlynta amerikanskor i New Mexico. Hon vill absolut inte, men hon utsätter sig. Diski drivs av något så otidsenligt som en längtan efter att renodla livet, och att något är svårt betyder inte att det ska undvikas.

Det vilar en nedrig komik över att hennes största verk i annalerna nog blir den hänsovnad hon inte själv kan välja. Hon vill inte dö. Likt förbannat skriver hon om denna nya erfarenhet med en kärlek som borde övervinna allt – men det gör den ju aldrig i verkligheten. Diski vägrar trots den kosmiska orättvisa som drabbat henne att låta sig definieras av den förestående bortgången. Hon vet att hon har utfört fler stordåd som levande än vad hon får åstadkomma som död.

Hon hatar att resa: det ständiga kaoset, rotlösheten, det meningslösa flängandet. Hon älskar dock att skriva om denna frikoppling från vardagen hon aldrig stått ut med. Nu är hon i sanning på väg – och mitt i den stora sorgen finns den förtjusta förundran som alltid har varit hennes särmärke.