Hur som helst fanns det långt före Blombergs tid framtidsdrömmare som inte trodde att stjärnorna är ouppnåeliga. En av dem var raketpionjären Konstantin Tsiolkovskij (1857–1935) som sade: ”Jorden är mänsklighetens vagga. Men man kan inte för alltid leva i sin vagga.” Enligt Kelly och Zach Weinersmith dyker detta citat upp i 99,99 procent av alla böcker om rymdfärder. Deras egen bok i ämnet är betitlad A City on Mars. Can We Settle Space, Should We Settle Space­ and Have We Really Thought This Through? Paret Weinersmith – den ena en universitetsanknuten biolog, den andra skämttecknare – konstaterar att Tsiolkovskijs analogi haltar.

Den som kommit upp ur vaggan måste krypa innan hen kan gå. Det är just sådana utopister som Wienersmith polemiserar mot – alltså ”rymdnördar” som inte nöjer sig med att vi ska utforska rymden utan också anser att vi måste kolonisera solsystemet. Som skäl anför somliga att vi förr eller senare blir tvungna att lämna vår överexploaterade och döende planet. Andra ser det som vårt romantiska öde, en oemotståndlig drift att evolvera och bli något ädlare därute där stjärnorna lyser som klarast.

Redan på försättsbladet tackar författarparet utopisterna och ber om ursäkt för att dess slutsatser kommer att göra de intervjuade besvikna. Det korta svaret till dem som vill fly Harmagedon är att döden härhemma är skonsammare än den som väntar i den grymma världsrymden. Och till dem som drömmer om högre nivå för själen är budskapet att den mänskliga naturen förblir densamma även i stjärnljus.

De långa svaren på dessa frågor levereras på de följande 400 sidorna. Författarna har lagt ner ett ambitiöst arbete, för det finns ju så många aspekter att anlägga på koloniseringen av rymden: tekniska, biologiska, psykologiska, politiska, ekonomiska och etiska. Tyvärr störs framställningen av att författarna till varje pris måste vara coola och ständigt leverera dräpande oneliners. Det är roligt i början men blir så småningom ganska påfrestande. Det är som om inga resonemang – vare sig meningsmotståndarens eller ens egna – är riktigt värda att ta på allvar. Det hela kryddas också med en del anekdotiskt material om utomjordiska toalettbestyr, tampongkonsumtion, rymdresenärer med lustiga namn och vissa astronauters förkärlek för tacosås.

Den hårda kärnan i boken är dock att man ständigt påminns om att jorden är människans hem. Det är i jordens gravitation vi utvecklats. Blodomloppet – en kombination av pumpar och fritt fall – störs i grunden om gravitationen förändras eller försvinner. Yrsel och illamående uppstår när golv blir tak och vice versa. Muskelmassan reduceras och skelettet urkalkas. Synen påverkas när ögongloben deformeras på grund av spänningar som skulle ha balanserat tyngdkraftens verkningar. Det är fortfarande så mycket vi inte vet. Ingen har levt länge i nollgravitation. Rekordet innehas av en rysk kosmonaut som varit uppe två år i rymden. Men det är fördelat på flera expeditioner.

Dessa problem kommer vi även att dras med om vi bosätter oss på månen eller Mars. Kan vi föda barn där? Vilken effekt har partiell gravitation på foster och på förlossningar? En bisarr detalj i detta sammanhang är att någon faktiskt har tagit patent på en centrifug avsedd för nedkomster i nollgravitation.

Dessutom är det bara en handfull människor som under några få dygn lämnat jordens magnetosfär. Den skyddar oss från kosmisk strålning och laddade partiklar från solen. Just nu bygger man på europeiska rymdflygstyrelsen ESA Gateway, rymdstationen som ska härbärgera astronauter på väg till och från månytan. Hur väggarna ska utformas är en av de stora tekniska utmaningarna. Kolonisatörer på månen eller Mars får förmodligen bereda sig på en underjordisk tillvaro. Det har spekulerats i att så kallade lavatuber, som det finns gott om på dessa himlakroppar, skulle kunna utnyttjas. Lavatuberna är grottor som har bildats av flödande lava och som kan vara mycket stora.

En utmaning som rymdfantasterna gärna bagatelliserar är de ekologiska kraven när man befinner sig miljontals kilometer från jorden. Det gäller att skapa ett slutet system där allt kan omvandlas och återanvändas: utandningar, svett, urin, avföring, ja till och med de döda hudflagor vi ständigt avger. Ekologin behöver vida större utrymmen än på en rymdstation som ISS. Författarna dröjer länge vid de storskaliga experimenten på jorden, framförallt Bio­sphere 2 (underförstått att vi lever i Biosphere 1). Biosphere 2 var ett slutet system av växthus i Arizona där åtta människor skulle leva och livnära sig isolerade från omvärlden i två år. Det uppstod snart fraktionsstrider mellan invånarna, och växter och djur trivdes inte heller. Hönorna lade för få ägg och grisarna ratade skulor; däremot åt de gärna en kyckling då och då. Dåliga skördar av grönsaker ledde till ett tillstånd av halvsvält. Dessutom rubbades den atmosfäriska balansen mellan koldioxid och syre. Syrebristen gjorde invånarna letargiska så att de inte mäktade med det hårda jordbruksarbetet. Efter ett år avbröts experimentet. Författarna tycker ändå inte att Biosphere 2 var ett totalt fiasko. Enligt dem var man på rätt väg och skulle ha lyckats om man byggt nya biosfärer.

Ja, vad ska man göra om det i ett nödläge tar ett helt år att skicka förnödenheter från jorden till Mars? Det är inget som författarna tar lika lätt på som Elon Musk som tror att det kommer att finnas en miljon kolonisatörer på Mars inom några decennier. Vilken status dessa kolonisatörer har torde inte heller bekymra Musk. Det nya gränslandet därute är lika fritt och kreativt som Vilda Västern. Men paret Weinersmith har insett att om rymdfärderna inte regleras med tydliga internationella fördrag, riskerar vi att ta med oss de geopolitiska spänningarna ut i rymden.

1967 ratificerade praktiskt taget alla nationer inklusive stormakterna rymdfördraget Open Space Treaty (OST). I det fastslås att rymden och dess himlakroppar tillhör oss alla; den är en global allmänning. Att någon skulle komma på idén att ekonomiskt exploatera rymden var vid denna tid nog svårt att föreställa sig. Att USA och Sovjetunionen skrev på OST berodde säkert på att fördraget också förbjöd utplaceringen av massförstörelsevapen i rymden.

Men OST är mycket vagt hållet. Och till skillnad från andra internationella fördrag saknas ett appendix där alla begrepp definieras. 1979 tillkom Månfördraget. Huvudpunkterna var desamma som i OST men formuleringarna striktare. I artikel XI fastslås att ingen naturresurs på månens yta eller därunder kan approprieras av någon stat, organisation eller individ. Varken USA, Sovjet­unionen, Indien eller Kina har skrivit på månfördraget. I USA tyckte man förslaget luktade för mycket socialism och tydligen var det likadant för ryssarna; de senare sa rakt ut att de inte accepterade principen om allas gemensamma arv.

Nu har saken kommit i ett annat läge. En ny lag i USA, The Space Act från år 2015, fastslår att den amerikanske medborgare som utvinner en naturresurs på en asteroid eller annorstädes i rymden har rätt att äga, transportera, bruka eller sälja den. Det ser ut som ett flagrant brott mot OST men principen om vad som är det allmännas bästa är som sagt vag. Just nu är många rymd­aktiviteter fokuserade på det så kallade Artemisprojektet, som syftar till att upprätta en rymdbas på månen med permanent mänsklig närvaro. Det leds av USA och många av de deltagande nationerna har också skrivit på Artemisfördragen som reglerar vad man får göra och inte får göra i rymden. Men man har då också godkänt den amerikanska tolkningen av OST om att den som kommer först får hela kakan. När A City On Mars kom ut hade 20 nationer skrivit på Artemisfördragen – nu är det ännu fler. I Luxemburg, Japan och Förenade Arabemiraten har man också stiftat lagar som slår vakt om äganderätten till rymdresurser.

Vad skulle en huggsexa på exempelvis månen handla om? Naturligtvis om vatten och solljus som är viktiga resurser för den som vill bygga en bas på månen; ur vatten kan man också framställa raketbränsle för vidare expeditioner ut i solsystemet. Paret Weinersmith tror inte att det därutöver finns tillgångar på månen som är så värdefulla att det skulle löna sig att transportera dem till jorden. Men den frågan är fortfarande öppen. När kineserna tog hem månmateria upptäckte de sex mineraler som inte är kända på jorden. Tänk om något av dem visar sig ha intressanta halvledaregenskaper?

De verkliga rymdfantasterna tänker stort. De drömmer om en ny era för mänskligheten. Rymdkolonierna måste vara självständiga och kunna producera sina egna varor och tjänster. Problemet är att de också måste kunna producera människor. Och det innebär en mycket stor befolkning så att genpoolen inte stagnerar på grund av inavel. Denna människomassa kan inte fritt röra sig som på jorden; den omges av en totalt livs­fientlig miljö. Inte ens vattnet man dricker eller luften man andas är självklara rättigheter. Någon måste ha kontroll över det livsuppehållande kretsloppet. Förutsättningarna för demokrati är därmed inte de bästa.

Det finns ett alternativ till stora mänskliga rymdkolonier: robotisering. Robotar skulle kunna arbeta i gruvorna på månen eller asteroiderna. På plats skulle det räcka med en liten stab av tekniker för underhåll och kontroll. Det är ju så utforskningen av vårt solsystem hittills gjorts. Det är bara i undantagsfall man placerar en människa ovanpå den bomb som en raketmotor faktiskt är. Hittills är de enda marsianerna halvautonoma farkoster som mödosamt kravlar över den främmande terrängen. Paret Weinersmith diskuterar aldrig robotiseringen. Det torde väl bero på att denna väg är otänkbar för de tsiolkovskijaner man polemiserar mot; för dem är det människan som ska ”erövra” rymden, inte maskinerna.

Jorden är människans hem. Men givetvis måste vi lära oss allt vi kan om vår hembygd. Ute i den kosmiska vildmarken kan svaret på vilka vi är finnas. Det förutsätter dock att vi behandlar den med respekt och undviker att kontaminera den.

Bok:

A CITY ON MARS: CAN WE SETTLE SPACE, SHOULD WE SETTLE SPACE, AND HAVE WE REALLY THOUGHT THIS THROUGH?
KELLY & ZACH WEINERSMITH
(Penguin 2023)