Paradoxalt nog (sett med svenska ögon) var det mina kommunistiska bulgariska morföräldrar som gjorde mig till nationalist, eller fosterlandsvän. Det var kärlek till det egna som genomsyrade vardagen, inte antipati mot någon annan.

Jag fick mig den bulgariska historien muntligt traderad av äldre släktingar, radion spelade alltid bulgarisk folkmusik, diskona gör det än idag, och kulturen levdes dagligen, man pratade inte om den som ett fenomen eller granskade den utifrån något perspektiv – den bara fanns där. Jag är medveten om att en del av självhyllandet odlades av kommunistpartiet som ett försvar mot väst. Det anordnades bussresor landet runt och stora påkostade spektakel vid alla högtidsdagar. Men när något inte fungerade var det inte staten man vände sig till utan grannarna – därmed odlades en lokal gemenskap där alla kunde bidra med just sina kunskaper.

Sedan kom jag hem till det självföraktande Sverige och fattade ingenting. Här kunde lärarna inte ens organisera en matkö på 20 personer i skolan, än mindre en nationalistisk parad med tusentals elever på det kyrilliska alfabetets dag som direktsändes i tv. Recitera dikter skulle jag också kunna, äldre bulgariska liksom nyare Sovjethyllande. Hårt arbete, eget ansvar och disciplin. Inte direkt vad den svenska vänstern vurmar för. Ledsen att väcka er ur dvalan – men där fanns ingen kulturmarxism.

Partiet invaderade aldrig den privata sfären och det rådde konsensus om att det fanns ett parti man skulle ta hänsyn till, men vänner och grannar emellan fick allt sägas. Man pratade politik då och man pratar politik nu, det finns inget outtalat åsiktsförtryck där man är rädd för vad ens granne ska tycka. För man är fortfarande, nu i än högre grad, kritisk mot etablissemanget.

Jag är glad att jag fick uppleva den tiden och att muren inte föll förrän jag var femton. Sedan började förfallet. Droger, maffia, korruption, fattigdom, hemlöshet, hunger (!), hyperinflation, rotlöshet och utbildningsreformer dikterade från väst. Bilden av vad väst stod för raserades på nolltid. Tillresta akademiker och experter från väst blev utskrattade och ansågs ”totalt okunniga och obildade”. Men den nya eliten öppnade dörren ändå. Man behövde EU-pengarna och pengarna från George Soros Open Society Institute.

Nu kom allt postmodernistiskt svammel som alla skrattar åt och ingen tror på, men som politikerna accepterar av ekonomiska skäl. Ännu en elit som sålt sig. Det före detta fungerande utbildningsväsendet är raserat (betänk alla matematik- och fysikolympiader man deltog i, förvisso för att bevisa kommunismens överlägsenhet) och politikerföraktet är mer utbrett än någonsin. Förut skulle en politiker åtminstone ha klassisk bildning inom naturvetenskaperna, kunna sin historia och ha läst en massa kommunistisk litteratur för att bli politiker – nu behöver man inte ens kunna läsa, bara följa EU-direktiv och trycka på en knapp. Likheterna med väst blir alltmer uppenbara – den så kallade harmoniseringen inom EU har kommit långt. Väst driver på fördumningen av Östeuropa ovanifrån och jag bara hoppas att den inte slår igenom bland de breda folklagren. Ingenting tyder på det än så länge.